”De gjorde allt för att jag inte skulle anmäla”

De var tre i basgruppen, Maja, en tjej och en kille. Killen började skicka sms till Maja medan gruppen satt och arbetade tillsammans. Bland annat skrev han att hon inte borde ha tagit av sig tjocktröjan, eftersom det gjorde honom distraherad, och frågade om hon ”fått ligga” sedan sist.

– Först fattade jag nog inte riktigt hur illa det var, säger Maja när jag träffar henne och hennes vän Fanny från juristprogrammet på ett café i Uppsala.

Båda märkte tidigt under utbildningen att det råder en tystnadskultur på Juridiska institutionen, och att manliga studenter tas på större allvar än kvinnliga. Men att det skulle vara fullt så illa som det visade sig vara hade de inte väntat sig.

Kursaren fortsatte sms:a Maja trots att han inte fick den respons han verkade hoppas på.

– Till slut bad han att få skicka en bild på sitt kön för att jag skulle ge ett omdöme. Han var nygift och insinuerade att han inte fick ha så mycket sex med sin fru som han ville. När jag gjorde klart att jag inte ville ha någon bild på hans kön gick han till examinatorn och sade att jag inte hade deltagit alls i grupparbetet, berättar hon.

Då bestämde sig Maja för att anmäla kursaren. Tillsammans med Fanny och den tredje gruppmedlemmen, som kunde intyga att Maja hade varit aktiv under grupparbetet, uppsökte de examinatorn. Först gick det fort – redan samma eftermiddag fick de ett möte med studievägledaren. Hon gjorde intryck av att vilja åtgärda problemet och lovade att ha ett allvarligt samtal med den manlige studenten. Att Maja hade sparat sms:en sades vara en fördel.

– ”Jag kan vara ganska barsk”, sade studievägledaren, så det kändes betryggande. Men vi fick veta att eftersom det snart var jullov och många skulle ha semester skulle det dröja några veckor, säger Maja.

En tid efter jul var det dags att skriva tenta. Det var första gången efter att Maja pratat med studievägledaren som hon behövde vistas i samma lokal som killen som skickat sms:en. Hon visste inte då ifall studievägledaren hade pratat med honom, men hoppades att så var fallet.

– Jag hade satt mig i en avskild del av tentalokalen. Trots att han satt i en annan del kom han och hängde sin jacka i närheten av mig. Det kändes som att det var för att titta på mig. Då misstänkte jag att ingen hade pratat med honom, säger Maja.

Hon konfronterade studievägledaren, som sade att anledningen till att samtalet fortfarande inte ägt rum var att hon inte ville störa studenterna under tentapluggperioden. Då hade det gått tre veckor sedan incidenten.

– Underförstått, hon ville inte störa honom. Jag hade ju oroat mig hela julen, säger Maja menande.

Studievägledaren kallade Maja till ett nytt möte. Hon sade att hon ville prata med henne innan hon tog snacket med killen som skickat sms:en. Till det mötet gick hon ensam.

– Det var ett misstag. Efter det hade jag med mig Fanny på alla möten. De gjorde allt för att jag inte skulle anmäla, säger Maja.

Bland annat varnade studievägledaren för att det fanns risk att kursarna skulle vända sig emot Maja. De skulle ta den manlige kursarens parti eftersom ”det är så samhället ser ut”. Dessutom skulle medierna plocka upp händelsen och framställa Maja i dålig dager, påstod studievägledaren.

– Jag var inte rädd för det, utan inställd på att det här inte skulle få gå obemärkt förbi. Så jag insisterade på att gå vidare till Enheten för lika villkor. Där fick jag äntligen prata med en kvinna som jag kände var på min sida, berättar Maja.

Studievägledaren ringde och berättade att hon till slut hade pratat med Majas kursare. Enligt henne var han väldigt ledsen och ångerfull, och skulle be Maja om förlåtelse via mejl.

– Hon antydde att han bara hade velat ha sexualrådgivning, eftersom jag verkade mer erfaren än han, säger Maja.

Mejlet gjorde henne bara ännu mer förbannad. Kursaren bad visserligen om ursäkt för att hon hade tagit illa vid av hans sms, men fortsatte hävda att Maja inte hade hjälpt till med grupparbetet. Lite senare fick hon veta att kursaren hade varit på ett stormöte där bland annat institutionens prefekt suttit med. Själv hade hon bara fått träffa studievägledaren. Maja avråddes från att anmäla till rektor, med motiveringen att kursaren i sådana fall skulle bli friad, vilket han skulle ta som ett kvitto att han inte gjort något fel. Men hon fick också budskapet att det vore synd om hon förstörde hans karriär.

– Efter stormötet hade man på institutionen bestämt sig för att han varken gjort sig skyldig till sexuella trakasserier eller vilseledande vid examination. Dessutom vägrade de se sambandet mellan sms:en och att han anklagat mig för att inte vara delaktig i grupparbetet. De resonerade som om det var två skilda saker, säger Maja.

Någon anmälan till rektor gjordes aldrig. Maja orkade till slut inte kämpa mer för att få institutionen på sin sida. Hon ville inte anmäla kursaren till polisen, eftersom det skulle kunna göra det svårare för henne att få jobb om hennes namn fanns på en polisanmälan. Under följande termin såg institutionen till att hon och killen hamnade i olika grupper, och resten av utbildningen valde de olika kurser.

– Du valde bort vissa föreläsningar där han skulle vara med, minns Fanny.

– Ja, och jag bär fortfarande med mig det där. Visst påverkar det självförtroendet att bli orättvist behandlad och inte accepteras som kvinna, säger Maja.

Nu, några år senare, tycker hon inte att sms:en var det värsta, utan att omgivningen vägrade se vad hon utsattes för. Maja och Fanny är överens om att det förutom patriarkala strukturer finns flera arbetsmiljöproblem på Juridiska institutionen.

– Det är en stämning där alla försöker sätta dit varandra, osund konkurrens. Lärarna bryr sig inte, vilket leder till att man utbildar små mobbare, menar Fanny.

När jag frågar om de känner till någon annan vid institutionen som har anmält trakasserier svarar de att det vore intressantare att ta reda på hur många incidenter som inte har anmälts. De minns en fest där en äldre student tafsade på flera tjejer, och senare stod utanför en tjejs hus och ropade på henne.

– Jag tror inte att någon anmälde. Jag har faktiskt inte ens hört någon annan som ens funderat på att anmäla. Man vågar inte, säger Maja.

Utifrån deras erfarenheter kändes det som ett hån när Juridiska institutionen publicerade ett pressmeddelande med anledning av medvilkenrätt, juristernas bidrag till metoo-kampanjen, och skrev att de ställer sig bakom det.

– Det går helt emot vad vi har upplevt, säger Maja.

Petra Herzfeld Olsson är ställföreträdande prefekt vid Juridiska institutionen. Hon satt inte på den posten när Maja utsattes för sexuella trakasserier, men menar att man idag har tydliga riktlinjer för hur man bör gå till väga när man upplever ovälkommet beteende.

– Vår strategi i dagsläget är att så fort något inträffar ska man ta kontakt med prefekten. Vi följer universitetets riktlinjer för hur man anmäler, säger Petra Herzfeld Olsson.

Institutionen har också en likabehandlingsplan som uppdaterades 2015, och en lika villkors-grupp som arbetar med jämställdhetsfrågor. Dessutom får studenterna vid varje kursutvärdering frågor om ifall de har blivit utsatta för någon form av kränkning under kursen. Utvärderingarna följs upp systematiskt.

– Vi har givetvis total nolltolerans och skulle se oerhört allvarligt på om en student blev utsatt för sexuella trakasserier av en annan student eller av en medarbetare, säger Petra Herzfeld Olsson.

Upplever du att många studenter har varit med om kränkningar på institutionen?

– Inte på så sätt att det har kommit till vår kännedom, säger Petra Herzfeld Olsson.

nbsp;

Maja och Fanny är fingerade namn.