Tack och amen för Maria

Kårens korridorer har i några veckor prytts av inbjudan till avskedsfika för Maria Rengård Sivertsson den 25 maj. Till sommaren går hon i pension efter tolv år som universitetspräst.

– Det trodde jag inte när jag hoppade in första gången och vikarierade för en universitetspräst, att jag skulle bli kvar här, säger Maria Rengård Sivertsson.

Vi träffas i ett murrigt konferensrum i Uppsala Studentkårs lokaler, där Universitetskyrkans kontor ligger precis bredvid Ergos. Det var här i stan som Maria utbildade sig, och efter några års gästspel i Stockholm kom hon tillbaka. Nu är hon 67 år och har som hon säger ”jobbat så länge jag fick”. Men att det skulle bli så lång tid i just Universitetskyrkan var från början ingen självklarhet.

– På ett sätt är det naturligt, för jag trivs i den här miljön och jag har alltid haft kontakt med studenter. Men jag tänkte att det inte kunde finnas så mycket jobb, men det insåg jag att det gjorde, skrattar hon och fortsätter:

– Jag har inte varit sysslolös de här åren – snarare har vi hittat på lite för mycket grejer ibland

För att vara universitetspräst innebär ett vitt spektra av arbetsuppgifter. Förutom att anordna gudstjänster samarbetar universitetskyrkan med Studenthälsan, arrangerar sorgegrupper, driver en gospelkör och ordnar mötesplatser för samtal – bland annat.

– Vi får ofta frågan vad vi gör, och när vi visar upp vår verksamhetsplan undrar folk ”Gör ni allt det där?” säger Maria.

– Men att vi jobbar med studenter betyder stor ruljans på människor, vi har många samarbetspartners och nätverkar mycket. Vi jobbar ofta med frågor om etik och normer, men också gruppdynamik. Vi har till exempel utbildningar med nationskuratorer om kommunikation, kris och konflikter.

Hon säger att Universitetskyrkan måste motivera sitt arbete och sin närvaro åt båda hållen i en balansgång.

nbsp;– Vi är inte på vår egen arena, utan på universitetets – men vi är anställda av kyrkan. I många sammanhang undrar man ”ska kyrkan vara här?” Men vi predikar inte, utan finns där på studenternas villkor.

En stor del av universitetskyrkans arbete går ut på att hålla i samtal med studenter. Där kan alla som pluggar komma in och samtala om vad man vill. ”Allt från kärleksbekymmer till studieångest” som Maria beskriver det. På frågan om vad som har förändrats mest under hennes år som universitetspräst säger Maria att hon ser de stora samhällsfrågorna speglas i arbetet i Universitetskyrkan.

– Jag tror inte att den psykiska ohälsan egentligen har ökat, men den är synligare idag. Att vi pratar mer om det idag har gjort tröskeln lägre att gå och prata med någon än när jag var student.

nbsp;Även en större stress inför framtiden och höga krav i arbetslivet sätter sina spår, menar hon.

nbsp;– Man byter ofta sammanhang helt när man blir student vilket lätt leder till identitetskris. Idag finns också en press på många att studera vidare som kanske inte borde göra det: man känner att man måste plugga vidare fast man egentligen skulle blivit rörmokare.

Studenterna i sig har förändrats en del, men också kyrkans arbete, säger Maria. En av de större förändringarna är satsningen på HBTQ-frågor – frågor kyrkan brytt sig om, men som utvecklats allt mer de senaste åren. Nu har universitetskyrkan Regnbågskvällar och på Marias kontor finns både regnbågs- och transflaggan i fönstret.

– Vi anordnar regnbågskvällar och är tydliga med att alla är välkomna hos oss. Det är extra viktigt i arbetet med utbytesstudenter, som ibland kommer från länder med mer konservativ syn på HBTQ-frågor. Då vill vi kommunicera att här är alla välkomna.

Det märks att Maria brinner för sitt arbete. Hon återkommer till teamet hon jobbar i just nu, hur sammansvetsade de blivit under åren och att hon kommer sakna det dagliga arbetet på kontoret i kårhuset. Officiellt slutar hon till sommaren – men hon kommer att mjukstarta pensionen.

– Först kommer jag att vikariera på min egen tjänst i sommar, och jag kommer även att arbeta med några saker i höst som vi har planerat under våren. Sen ska jag försöka lista ut hur man är pensionär, säger hon och skrattar.