Böcker och hot skapade konflikt efter disputation

För några veckor sedan disputerade han i ett humanistiskt ämne vid Uppsala universitet. Vägen dit var snårig.

– Flera gånger fick jag höra att jag inte skulle klara det, säger den före detta doktoranden, som idag bor i ett annat land med fru och barn och söker jobb.

Det var först efter examen som han kontaktade student-och doktorandombuden vid Uppsala studentkår och skrev att han önskade upprättelse efter att ha utsatts för grov kränkande särbehandling. Under tiden forskarutbildningen pågick ville doktoranden fokusera på att bli färdig.

– Nu hände något som gjorde mig rasande. Prefekten nekade till att ersätta mina kostnader för inköp av forskningslitteratur. Hon hade dessutom mage att kräva att jag skulle lämna tillbaka böckerna då hon menade att de tillhör institutionen, berättar han.

Ingen annan doktorand vid institutionen som han har pratat med ska ha ombetts att återlämna forskningslitteratur. Enligt honom är incidenten bara det senaste exemplet på hur ledningen har motarbetat honom. Sommaren 2016 fick han ett brev om att de hade sagt upp hans arbetsutrymme eftersom de menade att han inte vistades där tillräckligt regelbundet.

– Jag hade varit i mitt hemland i ett par månader eftersom min mamma gick bort. Jag fick ingen som helst kondoleans, bara det där brevet, trots att de visste vad som hänt, säger han.

Han säger själv att han utnyttjade sitt arbetsutrymme. I anställningsavtalet står det att arbetstiden är mellan nio och fem, men så ser verkligheten inte ut för en doktorand, menar han.

– När jag började utbildningen och de nya doktoranderna välkomnades sade det rent ut att det inte är möjligt att alltid jobba nio till fem, men att det är bra att vara i arbetsutrymmet på de tiderna ibland.

Han tyckte dock att det kändes som att folk kollade vilka tider han var på plats, i fall där det inte hade någon faktisk betydelse för hans arbete. Dök han upp på jobbet klockan tio kändes det som att vissa tittade snett på honom.

– Det finns absolut ingen regel som säger att man ska vara på plats exakt de tiderna, så funkar inte den typen av arbete. Huvudsaken är att forskningsarbetet görs, säger han.

För egen del blev arbetssituationen lättare sedan han blev av med arbetsutrymmet, eftersom han slapp stressen som han tyckte skapades av kulturen på institutionen.

– Då kunde jag lägga upp arbetstiden så den passade mig. Men det motsäger inte det faktum att det var fel, doktorander har rätt till arbetsutrymme på institutionen. Det bästa hade förstås varit om jag haft ett utrymme där jag kunde vistas när det passade mig, säger han.

Även i det faktiska forskningsarbetet mötte han motstånd. Från sin första huvudhandledare upplevde han lågt engagemang. Enligt doktoranden kommenterade hon inte hans arbete överhuvudtaget. Bihandledaren registrerade en artikel som han och doktoranden författat gemensamt i sitt eget namn ”et al”.

– När det finns två artikelförfattare brukar man aldrig skriva ”et al”, utan ta med båda namnen. Dessutom var det jag som gjort större delen av arbetet, säger före detta doktoranden.

Nu är registreringen tillrättalagd i systemet, men före detta doktoranden menar att förfarandet är talande för hur institutionen har behandlat honom.

– Både huvudhandledaren och bihandledaren sade upp dessa uppdrag på eget bevåg efter att jag klagat.

Han berättar också att anställda vid institutionen upprepade gånger har sagt till honom att han antagligen inte kommer att kunna slutföra sin forskarutbildning. Han beskriver det som hot.

– Alla borde vinna på att en doktorand blir färdig. Jag vet inte vad bakgrunden är– konkurrens? Det känns som att de ville knäcka mitt självförtroende, säger den tidigare doktoranden.

Han menar att fler än han själv har drabbats av vad han beskriver som en mycket autokratisk kultur på institutionen. Genom att vända sig till student-och doktorandombuden hoppas han att väcka en vilja till förbättring av arbetsmiljön.

– Det som triggade mig var att jag skulle betala för litteraturen. Jag tror inte att jag kommer att vinna något på att gå vidare med saken, de lär inte ge mig någon ursäkt. Men jag hoppas att ingen mer ska behandlas såhär, säger han.

Utbildningsledaren vid institutionen menar att det i något led måste ha skett ett missförstånd gällande finansieringen av forskningslitteratur.

– I den mån man köper saker för ograduerade medel är det rimligt att de tillkommer universitetet. Om doktoranden köper böcker som inte godkänns som forskningslitteratur och därmed inte får ersättning ska man inte behöva lämna tillbaka dem, där måste någon ha missförstått.

Enligt utbildningsledaren är det inte ovanligt att det skär sig mellan doktorand och institutionsledning.

– Den här gången har jag dock inte haft kännedom om konflikten förrän nyligen, när en e-postkonversation mellan doktoranden och prefekten tog en väldigt dålig vändning. Men utifrån det jag sett så borde situationen kunna redas ut så att alla kan lämna det bakom sig, säger han.

När Ergo får kontakt med prefekten förnekar hon att doktoranden skulle ha stått utan arbetsutrymme. Han menar att han visserligen senare fick tillgång till institutionens mobila arbetsplatser, men under hösten 2016 ska han inte ha haft något arbetsutrymme överhuvudtaget. Också beträffande bihandledarens registrering av en gemensamt skriven artikel går uppfattningarna isär. Enligt prefekten rör det sig om DIVA-portalens funktionalitet.

– När man registrerar en artikel visas första författaren och övriga författare som et al , men när man klickar på et al kommer samtliga författare upp, och så gör även den här doktoranden, säger hon.

Tidigare doktoranden står fast vid att bihandledaren hade kunnat påverka hur artikeln registrerades.

Finansieringen av litteratur är det tvisteämne som har blossat upp ordentligt. I tidigare nämnda e-postkonversation uppger prefekten att före detta doktoranden har möjlighet att återkomma med en tydlig motivering för att få ersättning för de aktuella böckerna. Han, som menar att han redan fått inköpen godkända, svarar med vad prefekten ser som ett hot.

– Jag hade kommit till det stadiet där jag skrev ”gå och häng dig”, men jag menade bara att be henne dra åt helvete. Sedan föreslog jag att vi skulle ses så att jag kunde lämna över böckerna hon begärde tillbaka, men det hade inget samband med det tidigare mejlet. Jag ska till Sverige under hösten och ville få det överstökat, förklarar före detta doktoranden.

Till följd av e-postkonversationen fattade institutionen beslutet att tillfälligt stänga av hans e-postkonto och passerkort till campus. Före detta doktoranden ser det som ytterligare ett exempel på kränkande särbehandling.

– En dom utan rättegång. Men jag kommer inte att kunna bevisa någonting förstås.

Han avser inte gå vidare med ärendet eller ansöka om ersättning för böckerna på nytt.

– Men jag tänker heller inte lämna tillbaka dem förrän institutionen har betalat för dem. Nu vill jag inte lägga mer tid på det här, jag måste fokusera på min familj och att söka jobb, säger han.

Före detta doktorandens handledare bekräftar att han har godkänt den forskningslitteratur som det gjorts ersättningsanspråk på.

– Om någon vid institutionen har hävdat att inköpen inte var godkända som forskningslitteratur av handledaren betyder det att han inte har inkommit med en motivering och ett intyg på att inköpen var godkända när ersättningsanspråket ifrågasattes. Och när han säger att de var godkända så innebär det att han har frågat mig om jag kunde intyga att böckerna var relevanta för hans avhandling, vilket jag då som nu kan göra, säger handledaren.

Prefekten har inte polisanmält hot.