Inte längre de bästa som blir professorer?
Befordringsreformen 1999 gav lektorer rätt att befordras till professorer om de ansågs kompetenta. 2011 avskaffades rättigheten i och med den så kallade autonomireformen, men universiteten i Uppsala, Stockholm, Göteborg, Malmö och Lund valde att fortsätta med professorsbefordringar.
– Det viktigaste i undersökningen är att befordran är det helt dominerande sättet att rekrytera professorer på. Det var en överraskning för mig, säger oberoende utredaren Olle Häggbom undersökt effekterna av befordring av professorer på uppdrag av Göteborgs universitet, till Universitetsläraren.
Han menar att den stora andelen befordringar – vid vissa fakulteter i Göteborg och Lund är 75 procent av professorerna befordrade – har fått den externa rörligheten inom akademin att upphöra.
– Den som vill vara kvar på sitt eget lärosäte kan bara vänta, med tiden blir man professor. In shy;citamenten för att flytta för att få en professorsanställning är väldigt liten. Det gör det svårt att rekrytera externt och alla andra lärosäten tvingas också befordra, säger Olle Häggbom till Universitetsläraren.
Befordringssystemet går stick i stäv med akademins självbild, menar han, i och med att rätten till befordran frikopplar professorsanställningar från verksamhetens behov och det inte längre behöver vara de bästa som blir professorer.
– Befordringarna håller på att sätta meritokratin ur spel. De som blir professorer är kanske tillräckligt kompetenta men inte de bästa. Sammantaget kan systemet med rätt till befordran leda till mindre förnyelse, sämre kvalitet och till bristande jämställdhet, säger Olle Häggbom till Universitetsläraren.
