Hon är polska litteraturens ”first lady”
Anna Packalén Parkman har nästan hunnit tröttna på att prata om Olga Tokarczuk när Ergo ringer henne måndagen 14 oktober. Under de fyra dagar som gått sedan nobelpristagarna i litteratur för 2018 och 2019 tillkännagavs av Svenska akademien har hon blivit nerringd av journalister som vill veta mer om 2018 års vinnare.
– Samma sak hände för drygt 20 år sedan när Wislawa Szymborska vann priset – plötsligt kom alla på att de skulle prata med mig. Men man är väl inte så högintressant när man sysslar med polsk litteratur förutom vid just de här tillfällena, säger Anna Packalén Parkman som är professor emerita i polska vid institutionen för moderna språk vid Uppsala universitet.
Hon må vara lite trött på mediecirkusen, men det förtar inte den glädje hon känner över att Olga Tokarczuk, en författare hon skrivit mycket om i sin forskning, vann ett av de två priserna.
– Hon förtjänar det verkligen, men jag hade inte vågat hoppas på att det skulle bli hon. Att de väljer en så pass ung författare (född 1962, reds. anm.) är ovanligt. Men det är så det egentligen borde vara, Olga Tokarczuk har många verksamma år framför sig ännu.
Anna Packalén Parkman har i en vetenskaplig artikel kallar Tokarczuk för den moderna polska litteraturens “first lady” och det med rätta. Sedan Tokarczuk debuterade 1979 med novellerna “Det heliga dödandet av fiskar” och “Mina vänner”, skrivna under pseudonym för en polsk ungdomstidning, har hon publicerat över 20 böcker, noveller och diktsamlingar och har översatts till ett trettiotal språk. Lägg därtill flera tunga litterära priser, som Man Bookers internationella pris (2018) och det polska Nikepriset (2008 och 2015), ungefär motsvarande svenska Augustpriset. Trots det var vi många som satt som frågetecken när Tokarczuks namn lästes upp av Akademiens nya ständige sekreterare, Mats Malm.
– Ja, det är konstigt och sorgligt att så många inte hört talas om henne. Hon har ändå besökt Sverige och Uppsala vid ett flertal tillfällen och var hedersgäst vid Göteborgs bokmässa 2003, säger Anna Packalén Parkman.
Att i ett nötskal sammanfatta Tokarczuks författarskap för oss oinvigda är inte helt enkelt, menar Anna Packalén Parkman, då det rent genremässigt inte finns någon röd tråd som löper genom hennes verk.
– Hon är inte en helt lätt författare. Att ta hennes verk till sig kräver viss bildning, i brist på bättre term, eller i alla fall ett djupare intresse för litteratur. Hennes berättelser följer i regel ett ganska klassiskt narrativ, men är väldigt rika metaforiskt. Hon vänder sig ofta till individen och kollektivet samtidigt. Man skulle kunna säga att hon just i metaforisk bemärkelse, litterärt och språkligt, utnyttjar orkesterns alla instrument – fast på ett mycket subtilt och diskret sätt; Tokarczuk ger inga anvisningar till läsaren. Och hon är dessutom en extremt duktig researcher.
”Att de väljer en så pass ung författare är ovanligt. Men det är så det borde vara."
Anna Packalén Parkman är professor emerita i polska vid institutionen för moderna språk och har skrivit mycket om Olga Tokarczuk i sin forskning. (Foto: David Naylor/Uppsala universitet)
Den politiska aspekten återkommer dock när Anna Packalén Parkman talar om författarskapet. Hon säger att Tokarczuk bland annat har jämfört den sittande regeringen i landet med en kommunistdiktatur och att hon inte skräder orden när hon skriver om Polens antisemitiska historia. Hennes politiska ådra har gjort henne till en kontroversiell författare det råder delade meningar om i landet, inte minst ifråga om feminism.
– Tokarczuk var tidigare emot att klassas som en feministisk författare, även om hon alltid på ett implicit sätt medvetandegjort den typen av orättvisor i sina texter. Men på senare år har hon mer öppet anslutit sig till den feministiska ideologin.
Mycket av Anna Packalén Parkmans forskning har handlat om just moderna kvinnliga författare i Polen och hur de navigerar sitt författarskap genom de traditionella roller och seder som tillskrivs kvinnor i landet vad gäller exempelvis frågor kring familj och moderskap i relation till det strikt katolska samfundet. Under 90-talet benämndes verk som behandlade kvinnors situation och erfarenhet, skrivna av kvinnliga polska författare, av vissa manliga recensenter som “kärringaktig” och “menstruationslitteratur”.
– Blodtrycket går upp bara jag tänker på det där. Det låter ju som medeltid. Man skulle kunna tro att tiderna har förändrats, men det har de inte gjort så värst mycket. Idag kanske man inte skulle använda uttryck som “menstruationslitteratur”, men åsikterna är ofta desamma, förklädda i andra ordalag. Polens kulturminister har tidigare sagt att han var tvungen att lägga ifrån sig Tokarczuks böcker när han läste dem och att han aldrig mer skulle läsa något av henne. Om en minister uttrycker sig så kan man förstå hur kontroversiellt hennes författarskap är i Polen.
Fotnot: För den som undrar varför vi inte även skrivit om Peter Handke som vann Nobelpriset i litteratur för 2019 – vi har inte lyckats lokalisera någon expert på honom vid UU.
Har delat pris med översättare
För den som är intresserad av att ta sig an Olga Tokarczuks verk rekommenderar Anna Packalén Parkman att man börjar med novellsamlingen “Spel på många små trummor” eller romanen “Löparna”. Hennes personliga favoriter är tegelstenen “Jakobsböckerna” och Tokarczuks tredje verk “Gammeltida och andra tider”.
Tokarczuks verk har översatts till svenska av Jan Henrik Swahn (utom romanen ”Gammeltida och andra tider” som översattes av Lennart Ilke). Tokarczuk och Jan Henrik Swahn tilldelades tillsammans Kulturhuset Stadsteaterns internationella litteraturpris för “Jakobsböckerna” 2016.
