”Jag är trött på att man likställer min exman och mig”

Ergo har i flera omgångar rapporterat om den Uppsalaprofessor som i våras dömdes för ringa misshandel och hemfridsbrott mot sin expartner och tillika kollega verksam vid samma institution. Professorn dömdes i hovrätten, men överklagade domen till högsta domstolen där han dock nekades prövningstillstånd. Hovrättens dom stod därmed kvar. Ergo talade med den dåvarande prefekten för institutionen för att ta reda på om institutionen vidtagit några åtgärder sedan domen föll.
– Vi har kunnat konstatera att handlingen som ligger till grund för domen inte har med anställningen att göra och därför kommer den inte att medföra någon arbetsrättslig åtgärd, sa prefekten då.
Prefekten uppgav vidare att institutionen arbetade med stöd till såväl professorn som till hans exfru.

Exfrun ifråga, som vi här kan kalla Anna, har dock en annan syn på hur institutionen har hanterat ärendet och kontaktar Ergo för att delge den.
– Jag fick ett inställelsekrav från institutionen, att jag var tvungen att vara där under vissa tider och då anmäla min närvaro. Detta trots att jag under lång tid angivit att jag mår dåligt av att gå till min arbetsplats när arbetsgivaren inte kan minimera risken för att jag ska stöta ihop med min expartner. Men det var den förra prefektens idé om stöd. Anledningen som uppgavs var att det skulle främja en god arbetsmiljö. Nu har den nya prefekten dock dragit tillbaka kravet, men jag har inte fått veta varför, uppger Anna.
Hon arbetar i nuläget heltid och har, utöver tjänsten vid sin huvudsakliga institution, en gästforskarplats vid en annan av universitetets institutioner. De gånger hon är på sitt primära kontor har hon kommit och gått i sällskap med arbetsplatsens huvudskyddsombud då hon inte känner sig bekväm med att röra sig där ensam uppger hon.
– Jag känner stress inför att råka stöta ihop med min förövare. Och det är väldigt obehagligt att gå in i ett rum och inte veta om min exman har baktalat mig inför de kollegor som finns därinne, säger Anna.
Det hon vill ha från prefekten och institutionen, menar hon, är en försäkran om att hennes exman inte får vistas i den byggnaden där hon har sitt kontor.
– Institutionen menar att man inte kan begränsa hans rörelseutrymme. Men istället blir ju mitt rörelseutrymme begränsat. Jag förstår att han givetvis inte kan stängas ute från byggnaden vid fakultetsgemensamma möten eller liknande, men då kan jag vara förberedd på att han kan dyka upp. Jag är så trött på att man likställer min exman och mig i detta, som att vi båda är offer, när det är han som har en dom mot sig.
Att den före detta prefekten i våras sa att man inte kan se att domen skulle ha med professorns anställning att göra menar Anna är en märklig slutsats.
– När har ett brott någonsin med en persons anställning att göra i så fall? Är det enbart stöld från arbetsplatsen som kan ge arbetsrättsliga påföljder? Att min exmans kollegor och doktorander var med vid hemfridsbrottet och att vi arbetar vid samma institution borde väl ändå anses ha med arbetet att göra?

Ergo har kontaktat den nya prefekten vid institutionen, som uppger att man vidtagit åtgärder för att underlätta situationen. I övrigt vill denne inte kommentera konflikten då den rör enskilda medarbetares förhållanden.