Hållbarhet och teknikstrul på Nobelföreläsning

Det ligger ett mjukt sorl över Universitetsaulan innan föreläsningen av nobelpristagarna i kemi och fysik ska ta sin början. Teknikstrul drar ut på tiden och vissa knappar på sina mobiler, tar för givet dess starka uppladdningsbara batteri. Andra ser upp på det varma ljuset från guldkronan och tankarna går genom taket ut i rymden: finns det en annan planet med liv där ute?
Stina Wrede får priset för Bästa Examensarbete i Kemi 2019 och så är första föreläsningen igång, efter ytterligare en halv minuts teknikstrul. M. Stanley Whittingham, en av nobelpristagarna i Kemi 2019, intar scenen och försöker få igång sin presentation från datorn till den svarta skärmen. Någon i publiken viskar:
– Maybe it’s something with the batteries?
M. Stanley Whittingham var den som lade grunden till något vi alla bär med oss varje dag: i våra händer, i våra fickor och i våra väskor. Något som följer med oss i köket, till jobbet, ja, till och med stundvis i sovrummet eller badrummet. Jag talar naturligtvis om litiumjonbatteriet, som finns i allt från mobiler till datorer och elbilar. Det är ett hållbart batteri som inte bara är starkt, utan som kan laddas upp många gånger om innan det hinner bli dåligt. Redan på 70-talet började Whittingham arbeta på idén, och målet var en fossilfri energiteknik. John Bannister Goodenough, som för övrigt är världens äldsta nobelpristagare, och Akira Yoshino var med och utvecklade det, men det är Whittingham som ska föreläsa idag.
– I promise I’m not gonna show much more chemistry than this, säger Whittingham efter att han har dragit en historisk översikt och kastat oss in i kemiska beteckningar.
Jag kan bara hoppas att kemisterna hänger med. Litiumbatteriets upptäckt har helt förändrat batterimarknaden, men det slutar inte där. Whittingham berättar att litiumbatteri idag når mindre än 25 procent av den potential som den teoretiskt sett kan nå. Batteriets utveckling är fortsatt central för den hållbara utvecklingen.

Michel Mayor intar sin plats på scen. Efter en minut måste micken justeras. Det går ett par minuter till och sedan får han en ny istället. Publiken känner igen sig i det mänskliga i teknikstrulet, så när ljudet väl fungerar möts det av varma skratt och genuina applåder. Vi förflyttar oss från det som finns i vår ficka till något som finns aningen längre bort, ut i solsystemet och längre än så. Michel Mayor var en av de som fick nobelpriset i fysik i år, tillsammans med James Peebles och Didier Queloz, för bland annat upptäckten av den allra första planeten utanför vårt solsystem. Detta gasklot är en så kallad exoplanet, en himlakropp utanför vårt eget solsystem. Sedan Michel Mayor, med Dider Queloz, upptäckte den första exoplaneten 1995 så har över 4000 sådana kroppar hittats. Och det väcker frågan: finns det liv på andra planeter? Svaret är inte helt enkelt, men Mayor avslutar med att koppla det hela till miljöförstöringen och säger att det inte finns en plan B.
– If there is an exoplanet we can live on there it would take 10 millon years of travel at Apollo velocity to reach it. There is no way to do it. The humanity will never emigrate to another planet. We have to take care of our earth.

Den stora salen i Universitetshuset är mäktig, med de guldkantade målningarna och det höga taget. Att människan kan skapa något som detta hus är aningen begripligt, om än stort. Jag applåderar tillsammans med alla andra de mäktiga sinnena som har föreläst för oss idag. De som ha gjort det obegripliga begripligt, de som strävar mot att förstå något som kan kännas omöjligt att förstå. Jag tänker tillbaka på hur salen applåderade när skärmen äntligen kom igång igen under teknikstrulet, på mickarna som inte gav ifrån sig ljud och på den svarta skärmen och tänker: Hur mycket vi än lär oss om världen omkring oss kommer tekniken på ett eller annat sätt alltid strula.