Verkliga resultat i fokus på ekonomiprisföreläsning
Tystnaden håller i sig på gränsen till för länge när två av årets ekonomipristagare, Esther Duflo och Abhijit Banerjee, försiktigt går nedför trappan till hörsal 3 på Ekonomikum. Rummet är fullt av i huvudsak nationalekonomer från universitetet och gymnasiestudenter, som kommit för att lyssna på pristagarnas föreläsning om utvecklingsekonomi och deras metoder för att förstå och motverka fattigdom.
Något som kännetecknar Esther Duflo och Abhijit Banerjee är deras säkerhet över sin osäkerhet. De har ägnat stora delar av sina karriärer åt att testa sina teorier i praktiken genom så kallade randomiserade kontrollexperiment, en metod som tidigare använts inom exempelvis medicin. Denna resurskrävande metod innebär kortfattat att slumpmässigt dela in deltagare i en kontrollgrupp och en behandlingsgrupp – vilket gör det möjligt att isolera den kausala effekten. Duflo och Banerjee är pionjärer när det kommer till att utföra dessa typer av experiment ute i fältet. De har bland annat utvärderat effekten på resursfördelning av kvinnlig politisk representation i Indiska byar. I Kenya utvärderade de hur kunskapsinlärning påverkas av att elever delas in i grupper baserat på kunskapsnivå. Å ena sidan fann de en ”kamrateffekt”, men å andra sidan gynnades elever av en lärare som lär ut på rätt nivå.
– Nationalekonomer har inte råd att vara rena utan måste smutsa ner sina händer, säger Esther Duflo.
Hon menar att förståelsen för detaljer är viktig och därför måste man som forskare komma ut i fältet och bistå med idéer om hur policys bäst kan genomföras och korrigeras i praktiken. Detta liknar hon med rörmokeri. Små förändringar och korrigeringar i efterhand kan vara avgörande när en forskningsidé skall prövas på riktigt.
Duflo använder sin halva av föreläsningen till att recensera de slutsatser de drog i boken ”Poor Economics” från 2011. Några saker hade de rätt om och om andra fel. Ett exempel är att teorin om fattigdomsfällor har kunnat visas mer tydligt i empirin sedan boken släpptes. Ny forskning visar tydligare på fenomenet att extremt fattiga kan fastna i fattigdom. Under en viss inkomst är det mycket svårt att investera i framtiden, då kostnaderna för investeringsvaror inte går att dela upp.
– Det går inte att köpa en tiondels symaskin, säger Esther Duflo för att exemplifiera hur svårt det kan vara för individer att ta sig ur en fattigdomsfälla.
Banerjee fokuserar mer brett i sin halva. Han konstaterar att förtroendet för nationalekonomer är lågt – till och med lägre än för sportkommentatorer. Stora delar av föreläsningen handlar om att analysera varför. En anledning är att nationalekonomer har ett betydligt snävare perspektiv på vad som är rätt och fel. Tuffa slutsatser som påverkar människors liv utan en tydligt kommunicerad bakomliggande förklaring kan leda till frustration och revolt säger han, och hänvisar till gula västarna i Frankrike och Trumpröstande amerikanska industriarbetare. Han talar vidare om att nationalekonomer underskattat ”mjukare” samhällskostnader såsom värdighet och destruktiva normer. Även om samhället som helhet har vunnit på handel mellan länder har vissa grupper drabbats hårt – exempelvis fabriksarbetande i Europa och USA. Deras berättelse och frustration är viktig att förstå. Esther Duflo inflikar att det också är viktigt att tänka på mångfald. Idag är kvinnor och forskare från utvecklingsländer kraftigt underrepresenterade.
– Som samhällsvetenskap är nationalekonomin beroende av att ha en mångfald av perspektiv, säger hon.
Duflo säger att det inte bara handlar om rättvisa utan är också viktigt för att nationalekonomin fortsatt skall vara relevant. Sammantaget lämnar dock pristagarna åhörarna med ett relativt positivt budskap: Nationalekonomin har mycket relevant att säga till om gällande stora samhällsproblem, men kanske främst om de får allmänhetens förtroende att vara deras rörmokare.
