Synskadade studenten Ida-Maria får inte rätt till ledsagare
Enköpingsbon Ida-Maria Engberg började läsa till ämneslärare vid Uppsala universitet våren 2020 och större delen av livet som uppsalastudent har hon därför upplevt via en skärm. En hel på plats-termin hann hon med under hösten 2019 då hon pluggade spanska på halvfart, ett halvår innan covid-19 fanns i allas vardagsvokabulär. Ida-Maria Engberg har en grav synnedsättning och för henne fungerade på plats-studierna på Engelska parken milsvis bättre än den onlineundervisning universitetet i princip uteslutande erbjuder idag.
– Men jag behövde ha ledsagare till och från undervisningen. Jag testade att åka buss själv från Enköping några gånger, men då klämdes jag i bussdörrarna, berättar Ida-Maria Engberg.
På campus fick hon hjälp att hitta rätt av en så kallade medstudent, ett riktat pedagogiskt stöd man kan ansöka om via Uppsala universitet som innebär att man som student med exempelvis synskada inledningsvis kan få ledsagning av en annan student. Men det är inte ett permanent stöd och Ida-Maria behöver även hjälp även att ta sig till och från campusområdet.
Den ledsagning hon får via Enköpings kommun idag, som ligger på 22 timmar i veckan, räcker inte till för de timmar som busspendlingen mellan Uppsala och Enköping tur och retur tar i anspråk. För henne vore därför den bästa lösningen att flytta till Uppsala och få en ledsagare här istället. Men Uppsala kommun har sagt nej – de kommer inte bevilja Ida-Maria ledsagare, vilket Enköpingsposten var först med att rapportera om.
"Att få en ledsagare skulle betyda hela mitt liv, annars kommer jag bara kunna sitta inne."
Ida-Maria menar att det är avgörande för henne att få stöd i vardagen för att hon ska kunna flytta ifrån Enköping, där hon idag bor med sina föräldrar. Utöver synskadan har hon även en cp-skada i sitt vänstra ben, vilket gör det svårt för henne att ta sig fram på ojämna underlag och när det är halt.
– Jag behöver en ledsagare för att ens kunna ta mig utanför dörren. Jag hittar inte till ställen och om jag ska till badhuset till exempel så behöver jag någon att hålla i armen för att inte halka. Jag behöver någon som säger till vid trottoarkanter och isfläckar och nu med corona behöver jag också hjälp att se till att hålla avstånd till andra människor. Jag behöver hjälp när jag ska använda toaletter på offentliga platser för att veta att det är rent och att det finns papper och tvål.
Att få en ledsagare skulle innebära att hon kan delta i studentlivet – kunna bo i en studentlägenhet, sitta och plugga på biblioteket, komma ut och handla, gå med i studentföreningar och nation, och få mer tid och energi över till sina studier.
– Att få en ledsagare skulle betyda hela mitt liv, annars kommer jag bara kunna sitta inne.
Onlineundervisningen har inte fungerat särskilt bra för Ida-Maria då hon har erfarit mycket teknikstrul.
– Varje gång någon kom in i det digitala klassrummet på zoom så började min talsyntes säga “varning” och sedan kunde den haka upp sig och säga “varning” under en hel lektion. Det är svårt att fokusera då.
Något som ytterligare försvårat studiesituationen för Ida-Maria är att det tar tid att få läromedlen översatta till punktskrift.
– Uppsala universitet lägger ut listan med kurslitteratur fem veckor innan kursen startar, men att få dem översatta till punktskrift tar 12-15 veckor. Det har gjort att jag har halkat efter i flera kurser. Universitetet säger att de inte kan göra något, men jag ska kontakta Sektion Lära och se om jag kan få hjälp på något sätt.
Just den här terminen tar Ida-Maria ett uppehåll för att läsa ikapp de kurser hon inte klarat, men får hon inte möjlighet att flytta till Uppsala till hösten och rätt till ledsagare är risken stor att hon kommer ge upp sina studier menar hon.
"Jag kommer liksom inte se bättre bara för att jag flyttar till Uppsala."
Stödet hon sökt i Uppsala är detsamma som hon beviljats i Enköping – ledsagare enligt LSS (lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade). Lagen fastslår att de som ingår i en av tre så kallade personkretsar ska ha rätt till LSS-insats. Enligt Enköpings kommuns bedömning tillhör Ida-Maria personkrets 3: personer med varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder om de är stora och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd eller service.
Uppsala kommuns omsorgsnämnd gjorde dock en annan bedömning och avslog därför Ida-Marias ansökan. Ida-Maria valde att överklaga beslutet, men förvaltningsrätten gick på omsorgsnämndens linje och avslog även de. I domen konstateras att det är ostridigt att Ida-Maria har en stor och varaktig funktionsnedsättning, men den anses inte ge upphov till så betydande svårigheter att hon svarar till LSS.
– Det är konstigt att de bedömde annorlunda. Jag kommer liksom inte se bättre bara för att jag flyttar till Uppsala. Det har inte ens träffat mig för att göra en bedömning, utan bara läst det jag skrivit i min ansökan och utredningen som gjordes när jag sökte ledsagare i Enköping, säger Ida-Maria.
I den utredning som ligger till grund för Ida-Marias överklagande av omsorgsnämndens beslut till förvaltningsrätten framgår bland annat att en kurator på Syncentralen bedömt att Ida-Maria “har behov av daglig återkommande hjälp av ledsagare för att kunna delta i samhällslivet, aktiviteter, studier och för att uträtta ärenden och träffa andra.” Och en arbetsterapeut uppger att Ida-Maria alltid behöver hjälp av en annan person när hon rör sig utomhus då hon inte kan urskilja ojämnheter och nivåskillnader. Trots det avslogs alltså Ida-Marias överklagande.
Lena Thalén, chef för avdelning myndighet på omsorgsförvaltningen i Uppsala (som arbetar på uppdrag av omsorgsnämnden), får inte uttala sig om Ida-Marias enskilda fall, men menar att alla som ansöker om stöd hos dem ska kunna lita på att de gör en likvärdig och rättssäker bedömning.
Varför skiljer sig bedömningarna åt? I och med att lagen man utgår från är densamma i alla kommuner borde man väl bara kunna överföra beslutet mellan kommuner? Det vill säga, är inte lagen till för att undvika godtycklighet eller diskrepans i de här frågorna?
– Har den enskilde för avsikt att flytta till en annan kommun så ser lagen ut så att det är den kommunen man tänker flytta till som bedömer om hen har rätt till LSS-insatser. Det är så regleringen kring den frågan ser ut enligt LSS. Beslut enligt LSS överförs inte mellan kommuner. Självklart så förstår jag att om en person inte får sin insats beviljad, så kan man känna sig besviken, skriver Lena Thalén, som valt att svara på Ergos frågor via mejl.
Hon uppger att hon inte har insyn i hur vanligt det är att kommuner gör olika bedömningar av samma fall.
– Det som Uppsala kommun använder för att säkerställa att vi gör så rättssäkra bedömningar som möjligt är lagtext, förarbeten samt rättspraxis från Högsta förvaltningsdomstolen och Kammarrätterna, menar Lena Thalén, och skriver vidare:
– Om den enskilde anser att Uppsala kommun har fattat ett felaktigt beslut finns alltid möjligheten att överklaga och få beslutet prövat i nästa instans, förvaltningsrätten.
"Det är oerhört knepigt att du som individ omöjligt kan veta vilken bedömning du kommer få av en av landets 290 kommuner."
Karolina Celinska, rättighetspolitisk samordnare på DHR. (Foto: privat)
Karolina Celinska är rättighetspolitisk samordnare på organisationen DHR (Delaktighet, handlingskraft, rörelsefrihet) som opinionsbildar och driver påverkansarbete i frågor som rör människor med nedsatt rörelseförmåga. Hon menar att det är rättsosäkert att man som individ inte kan veta vilken bedömning av ens behov och tillstånd den kommun man vill flytta till kommer göra.
– Det är ett direkt hinder för den fria rörligheten. Oavsett om du vill flytta för att studera, för att jobba eller bara för ditt eget höga nöjes skull ska du ju kunna göra det precis som vilken annan person som helst, säger Karolina Celinska.
Hon tycker att det är märkligt att omsorgsnämndens beslut och förvaltningsrättens dom i Ida-Marias fall har valt att fokusera på huruvida Ida-Maria svarar till LSS när en kommun redan gjort bedömningen att hon gör det.
– Frågan borde ju egentligen vara om hon har rätt till ledsagare och inte om hon tillhör personkretsen för LSS kan jag tycka. Det finns flera olika insatser och stöd man kan få om man omfattas av LSS och det är upp till kommunen att avgöra om man bör få ledsagning, men frågan borde inte vara om hon alls omfattas av LSS. Såvida hennes funktionsnedsättning inte har förändrats i grunden så blir det en godtycklighet när kommunerna gör olika bedömningar av huruvida hon tillhör personkretsen eller inte, säger Karolina Celinska.
Även om en persons eventuella syfte med en flytt till en annan kommun inte ska spela in i bedömningen av LSS och stöd tycker Karolina Celinska det vore logiskt om kommuner i större utsträckning gick in för att stötta de som vill jobba eller, som Ida-Maria, studera.
– Om hon går klart sin utbildning och börjar jobba blir hon ju en resurs för samhället.
Karolina Celinska menar dock att det finns sätt att gå vidare trots avslag gällande LSS. Ida-Maria kan till exempel söka stöd via socialtjänstlagen om hon fortfarande vill kunna flytta till Uppsala för att slippa pendla.
– Men jag förstår att man inte vill chansa och flytta om man inte beviljas stöd. Man byter inte en trygg miljö mot en osäker bara sådär. Det är oerhört knepigt att du som individ omöjligt kan veta vilken bedömning du kommer få av en av landets 290 kommuner. Du borde kunna lita på att de gör någon typ av enhetlig bedömning och att de utgår ifrån FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning när de fattar beslut. Det ska inte spela någon roll om du vill bo i Västerås, Kiruna eller Malmö.
Namninsamling
En av Ida-Marias vänner, Victoria Landing, har startat en namninsamling riktad till omsorgsnämnden i Uppsala kommun, i hopp om att påverka deras beslut. I skrivande stund har 1 352 personer skrivit under.
