Samtal om vetenskapens förutsättningar och framtid inleder Nobelveckan
Det är inte för intet som Ghez och Genzel sitter i denna vetenskapliga panel om forskningens förutsättningar, eftersom de erhöll nobelpriset (tillsammans med Roger Penrose) för deras upptäckt av supermassiva svarta hål i vår galax— svarta hål som väger miljontals gånger mer än solen och tycks finnas i alla större galaxers centrum. Detta fysikaliska fenomen etablerades under tidigt tvåtusental, medan det klassiska svarta hålet etablerades år 1964 av Penrose. Med sina matematiska verktyg beskrev han svarta hål med hjälp av Einsteins relativitetsteori, där han kom fram till att svarta håls förekomst hänger samman med universums utveckling. Kortfattat är svarta hål en entitet så pass tung och med en gravitation så stark att inget ljus eller någon materia kan rymma undan det. Man förmodar att naturens lagar upphör att gälla i hålets innersta kärna, punkten som i dagsläget benämns som singulariteten.
"Teknikens framsteg drivs av vetenskapens frågor."
Reinhard Genzel konstaterar att det har tagit uppemot hundra år att samla in det nödvändiga materialet och den kunskap som behövts för att tackla grundläggande frågor kring svarta hål. Enligt Andrea fungerar även svarta hål som en utmärkt metafor för vetenskapen, eftersom att de är en gränslinje för vår förståelse av fysiken, liksom för dess begränsningar.
Rymdstoft har tidigare varit astronomins stora hinder för att kunna göra observationer och därför har man behövt etablera enorma teleskop, med vilka vi idag endast kan se de starkast lysande stjärnorna. Med framtidens teknik ser utsikterna för att skåda fler stjärnor däremot god ut.
Teknikens framsteg drivs av vetenskapens frågor menar Ghez, och ju högre upplösning vi har på teleskopen— desto lägre ljusstyrka kan stjärnorna vi studerar ha. På så sätt kan vi även bilda oss en uppfattning om vår galax “typiska stjärna”.
Vetenskapen går hand i hand med politiken, och ganska tidigt påpekar Reinhard Genzel det etiskt “suspekta” med att amerikanska fysikers forskning ägt rum på militära forskningsanläggningar. Han uttrycker sig skämtsamt pessimistiskt i panelsamtalet och återkommer ofta till USA:s privilegierade roll inom STEM-forskning, där tekniken, resurserna och kapitalet ofta trumfat Europas. Däremot har det europeiska samarbetet varit A och O, och han trycker på att internationella samarbeten med kompromisser är fältets väg framåt. Nu har även Europa kommit ikapp vår granne på andra sidan Atlanten, menar Genzel.
Moderatorn Ulrika Björkstén flikar in med konkurrensens och samarbetets tvåfaldiga verkningskraft, där fredstid och krig format den fysikaliska forskningen. Hon hävdar dessutom att forskningen har ett arv att fungera som ett slags fredsprojekt. Andrea Ghez instämmer och menar även att det inte bara är samarbeten mellan länder, utan också institutioner emellan som förverkligar framstegen.
Den gemensamma orosfaktorn är kommersialiseringen av rymden enligt de båda nobelpristagarna. Genzel ser kommersiella “mini-satelliter” som ett betydande problem eftersom att det orsakar brus i optiken. Han refererar till Jeff Bezos och hans gelikar som likgiltiga och uttrycker en förundran över den frånvarande diskussionen kring att bruka himlens utrymme för forskning kontra kommunikationssatelliter. Olika drömmar tävlar med varandra, menar han.
"Vi behöver få dagens studenter att tagga till."
Andrea Ghez försöker kontra med optimistisk input, där rymdens kommersialisering också kan medföra sänkta kostnader. Hon ser ett dilemma— att det här är fältets största hot tillika största möjlighet. För satelliterna är trots allt ett “enormt problem” enligt henne.
Rektor Anders Hagfeldt ställer sedan en öppen fråga kring hur man kan främja fördelaktiga förutsättningar för forskningen. Där enas Ghez och Genzel i att samarbeten med lokala industrier och aktörer är av stor vikt. Främst trycker Genzel på att vi inte ska försumma de “intellektuella vibrationerna” som finns hos våra unga. Vi behöver få dagens studenter att tagga till, menar han.
Vid samtalets slut får Andrea Ghez en publikfråga om hur man bemöter utmaningar inom vetenskapen. Hon svarar att potentialen för vetenskaplig upptäckt är som störst när man faktiskt stöter på svårigheter och utmaningar. De två bästa sätten att ta sig an dessa är motstridiga, men båda nödvändiga enligt Ghez. Det första är att tänka i “absolut tystnad i frånvaro av det moderna samhällets distraktioner” och det andra sättet sker i samklang med andra i den vetenskapliga gemenskapen. I dessa kretsar sker ett rikt inre idéutbyte med människor som har olika perspektiv och bakgrund.
