Tillbaka till rötterna

Det har gått en dryg vecka sedan Gabriel Wikström valdes till ordförande för Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund när Ergo träffar honom på förbundskansliet på Krukmakargatan i Stockholm. Ett tungt ansvar vilar på SSU-basens axlar: det gäller att hitta en väg ut ur den djupa kris som hans parti befinner sig i. Förra årets riksdagsval, som skulle ha blivit en revansch efter förlusten 2006, blev Socialdemokraternas sämsta notering sedan den allmänna rösträtten infördes för snart ett sekel sedan. Gabriel Wikström menar att partiets problem inte i första hand är dåliga idéer eller företrädare, utan dåligt självförtroende.
– Vi har länge byggt vår självbild på att vi är ett stort parti som har väljarnas förtroende och vinner val. När det förtroendet inte fanns kvar började socialdemokratin ifrågasätta sig själv och tappade sitt självförtroende. Det var många – också internt i partiet – som ifrågasatte om vi har någon framtid eftersom folk inte tycker om oss.

Enligt Gabriel Wikström är det fel ände att börja i.
– Vår ideologi har ett egenvärde, oavsett om det är 3 procent eller 90 procent av befolkningen som tycker om oss. Istället för att bygga sitt självförtroende på ett högt röstetal borde man bygga det på att man har bra idéer.

Om det visar sig att en stor majoritet av befolkningen inte gillar vad ni står för – måste ni då inte anpassa er efter det för att i alla fall få igenom något i ert program?
– I politik måste man alltid göra taktiska anpassningar. Det viktiga är att fråga sig: hur ser verkligheten ut nu? Vilka problem upplever människor? I relation till det tittar man på sin egen ideologi. Har vi svar på folks frågor?

När Gabriel Wikström undersökte SSU:s analyser av de fyra senaste valen märkte han att vissa kritiska synpunkter återkommer gång på gång. Det tyder på att det finns övergripande problem som inte bara har att göra med en enskild valrörelse, menar han. Bland annat pekar flera analyser på att socialdemokratin håller på att förlora sin karaktär av folkrörelse.
– I vårt parti är det medlemmarnas prioriteringar som bestämmer vilka frågor som vi ska driva. Om medlemskåren är skevt fördelad – vi har till exempel väldigt många äldre – så formar partiet sin politik utifrån en verklighet som stora grupper inte känner igen sig i.

Socialdemokraterna står därmed inför ett val. Antingen försöker man återupprätta partiet som en folkrörelse genom att locka till sig de grupper som idag inte är representerade, eller också blir man mer av ett kampanjparti.
Gabriel Wikström tror på det första alternativet.
– Vill vi på allvar förändra samhället och bygga en långsiktig relation till väljarna måste vi satsa på folkrörelseidén. Det har även Moderaterna upptäckt. De har lanserat en rapport där de skriver att de ska bli mer av en folkrörelse.

Fast varken Moderaterna eller Socialdemokraterna kan väl bli folkrörelser bara genom att bara säga att de vill vara det?
– Nej, det måste göras också. När arbetarrörelsen formerades nöjde man sig inte med att bara påverka politiskt, för den möjligheten var väldigt liten före den allmänna rösträtten. Det handlade också om att förbättra människors vardag genom att inrätta egna a-kassor, bildningsförbund och försäkringsbolag. Vi måste återigen fråga oss: hur ser vardagen ut för de människor som vi vill tilltala? Vad kan vi göra för dem i deras vardag? Utifrån svaren på de frågorna ska vi forma en rörelse.

Går det att göra om samma sak som för 100 år sedan?
– Jag tror att det är möjligt, men då måste partiets företrädare bestämma sig för att de vill göra det. Det är jag inte säker på att de har gjort. Det kräver engagemang, det är jobbigt. Det är enklare att kandidera till ett offentligt förtroendeuppdrag och hoppas att man vinner för att på så sätt kunna påverka.

En annan återkommande kritik i SSU:s valanalyser är att partiets representanter domineras av medelålders vita män och, i lite mindre utsträckning, medelålders vita kvinnor.
– Det saknas ungdomar, människor med invandrarbakgrund och äldre. Stora väljargrupper får inte komma till tals via sina representanter. Det blir särskilt allvarligt när vi inte längre har en stor medlemskår som bankar på dörren och vill föra fram sina perspektiv.
nbsp;

Går inte den synpunkten på tvärs med din åsikt att det viktigaste inte är att bli omtyckt utan vilka idéer man har?
– Det kan man tycka. Men om alla som formar politiken har samma bakgrund har de också samma perspektiv på hur verkligheten ser ut och vilka som är de viktigaste politiska lösningarna. För att skapa en väl förankrad politik räcker det inte att ha en folkrörelse i botten – våra företrädare måste också representera de grupper som vi tilltalar.

Gabriel Wikström är uppväxt i ett arbetarhem den lilla byn Riddarhyttan i Bergslagen. Han tror att den bakgrunden spelade in i valet av Uppsala som studieort.
– Jag tror att det har varit vanligt inom arbetarklassen att de som väl fick chansen att utbilda sig strävade efter den bästa utbildningen. Det handlade om att visa att man dög och kunde ta plats i samhället. Den kulturen har jag fått med mig.

Under studietiden har han pendlat från Västerås där han bor med sin sambo och en treårig dotter.
– För studierna har familjen inte haft någon betydelse. Det har funkat ekonomiskt också, eftersom min sambo har jobbat medan jag har studerat. Annars hade det nog varit knapert.

Ett av studenternas största problem är att de är så utestängda från de sociala trygghetssystemen, menar Gabriel Wikström. Han sitter med i en S-utredning som ser över studenters sociala villkor. Studenter som inte har arbetat upp en så kallad sjukpenninggrundande inkomst, SGI, innan de började studera har idag inte rätt till sjukpenning vid halvtids- och deltidssjukskrivning om de blir sjuka, och om de får barn har de bara rätt till grundbeloppet i föräldraförsäkringen.
– Vi har slutsatserna kvar att dra. Men jag tror definitivt att det finns vägar att gå, kanske med någon sorts schablonbaserad SGI, en ersättning motsvarande studiemedlet. Det handlar om politisk vilja, men den viljan verkar inte finnas.

Egentligen skulle han ha tagit sin politices kandidatexamen i våras, men det politiska engagemanget har kommit emellan. En B-uppsats i statskunskap har han ändå hunnit med – om dörrknackning som metod för politiska partier att värva röster. Intresset för fenomenet väcktes när han reste till USA tillsammans med övriga förbundsstyrelsen under Barack Obamas nbsp; presidentvalskampanj 2008.
– Jag fick vara med och knacka dörr i stadsdelen Queens i New York. Jag tror på metoden: det personliga mötet. Dessutom har man sett i studier från USA att det har effekt.

När han kom tillbaka till Sverige började han jobba med dörrknackning för Socialdemokraterna hemma i Västerås – till en början ideellt och under valrörelsen 2010 som anställd. Redan från början hade han en idé om att göra en systematisk studie av resultaten.
– Det fanns ingen svensk forskning på dörrknackning, så då tyckte jag att det passade bra att skriva uppsats om det.

Syftet med studien var att undersöka om dörrknackning har någon effekt på valdeltagandet.
– Uppsatsen har kanske vissa metodologiska brister men den visar ändå att det är troligt att det finns en skillnad i valdeltagande mellan den grupp som man har besökt och gruppen som man inte har besökt.

De statsvetenskapliga studierna ser han annars som ett sätt att få en bred utbildning, en grundläggande skolning i politiska teorier och aktuell forskning. Favoritteoretikern är Karl Marx.
– Mycket i Marx teorier har blivit överbevisat i senare nationalekonomisk forskning. Men det finns ett positivt anslag: man måste studera verkligheten, men det räcker inte, man måste också förändra den.

Hur ser du på hans tanke om att historiens utveckling är förutbestämd och kommer att ta slut i och med det klasslösa samhället?
– De idéerna är ju väldigt utopiska. Men den historiska materialismen – att det främst är produktionsförhållandena som bestämmer hur kulturen i ett samhälle utformas – den tror jag på.

nbsp;