En allätare inom universitetet

nbsp;

Einar Lauritzens karriär vid Uppsala universitet är dock betydligt längre än 20 år. Den började redan 1966 då han kom hit för att läsa ryska genom försvarets tolkskola. nbsp;
– Fast mitt egentliga studentliv hade jag i Stockholm, säger han.
Där var han aktiv inom studentkåren och humanistiska fakulteten. Att fortsätta inom försvaret var aldrig aktuellt, däremot funderade han på att gå vidare till en forskarutbildning, något som senare generationer av Uppsalastudenter kanske ska vara tacksamma för att han slog ur hågen. nbsp;

När studierna var avklarade – en examen i engelska från Stockholms universitet, och så ryskan samt några strökurser i Uppsala – fick han istället en administrativ tjänst på institutionen för slaviska språk vid Uppsala universitet. År 1970 var han en av de första som fick anställning som studievägledare vid universitet, en tjänst som upprättats först 1969.
Men det slutade inte där, universitetskarriären hade faktiskt bara börjat. Innan Einar Lauritzen började som chef för studerandebyrån nbsp;(numera kallade studentavdelningen) 1991 hade han hunnit med att vara informationssekreterare, ansvara för antagning, dokumentation och examina – verksamhet som numera ligger under studentavdelningen, vara chef för utbildningsfakultetens kansli under en termin i slutet av 80-talet, och arbeta som universitetets ekonomichef. Någonstans där i mellan, under mitten av 70-talet, var Einar Lauritzen med och planerade bygget av det som idag heter Ekonomikum, men som på den tiden gick under namnet Humanistiskt och samhällsvetenskapligt centrum. Även om han varit trogen universitetet gjorde han också en kortare avstickare – den enda sedan han kom hit 1967 – för att jobba vid Högskolan i Sundsvall/Härnösand (nuvarande Mittuniversitetet), Universitets- och högskoleämbetet (föregångaren till Högskoleverket) och Riksdagens revisorer. Men redan efter två år var han tillbaka och återupptog sin tidigare tjänst inom universitetsförvaltningen i Uppsala. nbsp;

Han har svårt att säga vilken av alla positioner han har tyckt bäst om, utan hävdar istället att det har varit en oerhörd förmån att ha en arbetsgivare som gett honom möjlighet att syssla med många olika saker. nbsp;
– Jag är av naturen en allätare inom den här verksamheten. Andra måste kanske byta arbetsgivare gång på gång för att få en sådan mångfald som jag har fått i mitt yrkesliv inom universitetet. nbsp;
Trots allt är det ”studentfrågor i vid bemärkelse”, som Einar Lauritzen själv uttrycker det, som han har hållit på med längst och som engagerat honom under många år. nbsp;
– Jag stod ju nära studenterna från början. När jag jobbade på institutionen handlade mycket om schemaläggning, studenter och utbildning. När jag arbetade med information var det fokus på att sprida information om utbildningarna. nbsp;

När det som en följd av högskolereformen uppstod nya tjänster 1977 tyckte Einar Lauritzen, som enligt egen utsago är organisatoriskt intresserad, att det var en rolig utmaning.
– Redan 1976 gick jag över till att syssla med det som då hette antagning, dokumentation och examina, säger han om avdelningen som han sedan blev chef för 1977. nbsp;
När han får frågan hur universitetet har förändrats sedan han började här tvekar han först och tänker efter. Sedan säger han att det blivit en betydligt större bredd på utbildningarna. När Einar Lauritzen kom hit var varken de farmaceutiska-, vård-, lärar-, eller ingenjörsutbildningarna en del av universitetet.
Antalet studenter och anställda har också ökat. nbsp;
– Även om man talade om en studentexplosion på 60-talet så har vi blivit många fler under tiden efter det.
Han menar också att det har blivit en större bredd bland studenterna och även om skolan fortfarande i viss mån fungerar som en utsorteringsmekanism så var det ännu tydligare förut.
– Skolsystemet var ju tidigare som en tratt. De som kom ut ur skolan och hade möjlighet att söka vidare till högskola eller universitet var ganska få. De hade gått en studieväg som ledde direkt till universitetet, så är det inte längre. nbsp;
Einar Lauritzen upplever också att det är mindre skillnad mellan professorer och andra lärare idag än för 30, 40 år sedan – det är lättare för studenter och olika personalgrupper att komma till tals.
– Jag tycker för min del att det är ett mycket otvungnare umgänge, en annan ton i kommunikationen, inom universitetet idag än det var då.

Det är positiva förändringar – bredden har gjort att universitetet har förbättrats som organisation, enligt Einar Lauritzen. Efter en stunds tystnad säger han att han funderar på om det är något som har blivit sämre med åren. nbsp;
– Det skulle vara bostadssituationen då, säger han, men ångrar sig snabbt:
– Det är inte sant förresten, det har varit ett problem på ett eller annat sätt i Uppsala så länge jag har varit aktiv. nbsp;
Det är dock inte alltid det sett ut som det gör idag, med fler studenter än bostäder. På 70-talet fanns det istället ett överskott av studentbostäder, vilket ledde till att man gav studenterna besittningsrätt över sina lägenheter – de fick bo kvar så länge de ville. nbsp;
– Jag tror egentligen att studentbostadsproblemen har att göra med utvecklingen av svensk bostadspolitik sedan lång tid tillbaka, säger han, med tillägget att vi i Sverige har byggt upp mindre flexibilitet på bostadsmarknaden än i många andra länder.

En annan ständigt återkommande kårfråga som även engagerat Einar Lauritzen är den om antalet undervisningstimmar inom humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen. När debatten var som hetast för några år sedan plockade han fram sina gamla föreläsningskataloger från 60-talet och konstaterade att det nog inte skiljer sig så mycket mellan hur det var då och hur det är nu.
– Det är knappast så att det plötsligt blivit en fjärdedel så många timmar. Jag är övertygad om att det handlar om att hela skolsystemet har förändrats, säger han och menar att på 60-talet förväntade man sig på ett annat sätt än idag att man skulle ha mycket självstudier på universitetet.
De senaste månaderna, sedan han vid årsskiftet slutade som chef för studerandebyrån – ungefär samtidigt som enheten bytte namn till studentavdelningen – har han haft dubbla uppdrag. Samtidigt som han försöker dela med sig av sina erfarenheter – ”jag fungerar som ett bollplank, kan man säga” – till sin efterträdare Karin Apelgren, har han övertagit hennes tidigare post som chef för avdelningen för universitetspedagogisk utveckling (PU). nbsp;
– Det är en övergångslösning, jag kommer definitivt att gå i pension i september, säger Einar Lauritzen. nbsp;

Det finns heller inget som tyder på något annat. Den första juni börjar Carin Lindvall Eriksson som chef för PU och Einar Lauritzen har inte många arbetsdagar kvar att jobba in under sommaren. Själv tror han inte att det kommer att bli några problem att lämna universitetet. Han ser fram emot att ta dagen som den kommer, och att ha större möjligheter att resa – när han själv vill det, inte bara när det passar med universitetets arbetscykel.
– Fast det är klart, om det kommer en stekt sparv flygande så skulle jag ju fånga den i flykten och mumsa i mig den, säger han och fortsätter: nbsp;
– Det finns ju möjligheter för mig att göra en del inom universitetet, men sådant som jag själv gärna vill ställa upp på. nbsp;

Att han ses som en legend tror han beror på att vissa organisationer – som kåren där de arvoderade byts ut i stort sett varje år – inte har så långt minne. nbsp;
– Det är klart, ur ett studentkårsperspektiv är 20 år ganska länge, ur ett universitetsperspektiv är det nästan ingenting, säger han och syftar på universitetets 500-åriga historia. nbsp;
Samtidigt som han känner sig oerhört hedrad över att få ett av kårens sammanträdesrum uppkallat efter sig, så är han själv ganska ödmjuk inför det faktum att han har arbetat inom universitetet så länge. nbsp;
– Det är ju ingenting man tänker på när man börjar. Det har alltid hänt något nytt, hade det varit ett eller två eller tre år som varit likadana, då hade jag varit härifrån för länge sedan.
Både arbetet och dagarna har hela tiden rullat på, förändringar har kommit från universitetet, från regeringen, och från Einar Lauritzen själv.
– Och så blev det till slut mer än 40 år, 40 roliga år. nbsp;

nbsp;