Juridiken måste förenklas

När Ergo träffar Dona Hariri har hon fortfarande inte berättat för särskilt många utanför den allra närmsta sfären om tv-programmet Justitia.
– Jag har varit så nervös och inte riktigt vetat vad jag ska säga. Jag vill inte att folk ska tänka att jag tror jag är någonting, det är inte alls jag.
Det var en bekant i mediesvängen som tipsade om att Utbildningsradion behövde en jurist till sitt program. Dona Hariri tyckte det lät intressant, och sedan bara hände allt.
– Det gick väldigt fort, säger hon.
Inspelningarna gjordes under vårterminen 2011, när Dona Hariri fortfarande läste juristprogrammet i Uppsala, men sänds först nu. Det färdiga materialet har hon haft hemma i över ett år, men utan att titta på mer än ett avsnitt. Det är första gången hon ser sig själv på tv, och efter att i många år ha varit ”så mycket student det bara går” är det nytt och annorlunda.
– Det känns så läskigt Vissa dagar ångrar jag mig, andra dagar ser jag fram emot att avsnitten börjar sändas. Det är väldigt många känslor.

Målgruppen för Justitia är barn och ungdomar. De brottsfall som tas upp är sådana som ofta utförs av, och drabbar, unga. Det är brott i grupp, internettrakasserier, sexbrott och misshandel. Dona Hariri och hennes kollega Leo Razzak träffar offer, förövare och jurister och belyser olika sidor av kriminella handlingar och vad de kan leda till.
– Många unga som jag träffat ser brott som någonting coolt. De inser inte vilka konsekvenser de kan ha, även långt framöver i livet.
Skolbarn lär sig alldeles för lite om juridik, menar Dona Hariri och räknar upp saker som borde vara självklara i undervisningen, som skollagen och barnkonventionen.
– Vart kan jag till exempel vända mig om jag blir mobbad? Vilka rättigheter finns? Det behövs FN-dagar, temadagar om mänskliga rättigheter, brevväxling med barn i krigsdrabbade länder…
Ett nyckelord i Dona Hariris engagemang är tillgänglighet.
– Jag förstår att många kan uppfatta juridiken som svår och otillgänglig. Ungdomar ser den där tjocka, blå boken framför sig. Vi jurister är bra på att använda ett föråldrat språk, men juridiken kan och måste förenklas. Den är ju till för alla, oavsett ålder, etnicitet och samhällsklass.
Programupplägget – där verkliga fall blir belysta för att göras konkreta för unga – var helt avgörande för att Dona Hariri skulle bli intresserad av serien. Hon vill nå ut med kunskapen om lag och rätt till de som inte är insatta.
– Jag gör det här av kärlek. Jag älskar juridiken

Dona Hariri började läsa juristprogrammet i Örebro 2007 när hon precis gått ut gymnasiet, men flyttade till Uppsala 2011 eftersom fördjupningskurserna för de sista terminerna var intressantare här.
– Och så hade man ju hört mycket om juristprogrammet i Uppsala.
Omställningen var stor. Juristprogrammet i Örebro är Sveriges nyaste, och Uppsalas det äldsta.
– Det är stor skillnad Örebro har ett väldigt modernt sätt att lära ut, mycket praktiska övningar, bland annat i en egen rättegångssal, mycket gruppövningar och diskussioner. Uppsala har ett lite föråldrat sätt att lära ut och det tyckte jag var tråkigt ibland, säger Dona Hariri som ändå är glad att hon fått båda delarna, som ett komplement till varandra.
Trots stora skillnader var det inga problem att komma in i studierna. Värre var det med studentlivet, berättar hon.
– Flytten var tung. Det är en sak att komma som ny student, men när man redan har pluggat tre år som jag hade så är det svårt. Jag kom aldrig riktigt in.

Många pessimister har Dona Hariri stött på under sin väg till juristexamen.
– Jag ville själv, ingen ville med mig.

Jag fick ofta som en klapp på axeln, fick höra att det skulle vara för svårt, att mitt språk inte skulle räcka till… och många gånger kom min etnicitet före den jag var och det jag gjorde.
Här återkommer Dona Hariri till samma mekanism som gör att unga inte känner till sina rättigheter och skyldigheter: Synen på juridik som någonting svårt gör att många inte vågar söka sig dit. Juristprogrammet, särskilt i Uppsala, hade kunnat vara mycket mindre homogent, tror Dona Hariri.
– Kanske att speciellt unga invandrartjejer inte vågar söka, säger hon. Man tror att det är för svårt.
Dona Hariri är försiktig med att kalla sig förebild, men önskar absolut att unga människor som ser henne i Justitia kommer inspireras att våga.
– Jag hoppas innerligt att någon ung tjej eller kille som har en dröm kan känna igen sig och relatera till mig när de ser programmet