Berglins begins
I lördags ville han ha med Niklas Wikegård, men det strök hon.
– Ordet sportkommentator räcker. Teckningarna ska inte fästas för mycket i tiden och jag är lite känslig för att namnge personer.
Maria Berglin hinner knappt förklara att det beror på att folk kan ta illa vid sig förrän Jan Berglin inflikar att det förstås var tanken.
– Men det är dubbelt det där. Det är kul att vara elak, men det är inte ett dugg kul om man märker att folk blir ledsna, säger han. nbsp;
Jan Berglin har tecknat de människoliknande figurerna som synts i Ergo sedan 1985. Maria Berglin kom officiellt in i bilden år 2000, men hon har bokstavligen haft ett finger med betydligt längre än så.
– Det är ingen hemlighet, men en ganska okänd mojäng: Maria tuschade de allra första fyrrutingarna i Ergo. Jag var så jäkla rädd och nervös för att paja teckningarna om jag gjorde det själv, säger Jan Berglin.
Det var inte så att paret Berglin hade siktet inställt på att bli skämttecknare. Till Uppsala flyttade de för att plugga. Han läste lärarprogrammet och hon kulturvetarlinjen. Någon studentlägenhet fick de inte tag på så de slog till på en trerummare i Årsta för 45 000 kronor. Sådan var prislappen år 1981. nbsp;
– Vi var ganska ostudentiga och flängde inte på nationerna, berättar Jan, som tror det beror på att de redan var ett gift par när de flyttade hit, 21 år unga.
– Folk trodde vi var pingstvänner som gifte oss så tidigt, säger Maria. Vi blev ihop redan på gymnasiet, så varför inte? Vi skulle ju ändå vara ihop resten av livet.
Det som idag är Ekonomikum hette Hum C på Berglins studietid. Det var där Jan fick syn på en skylt med texten illustratör sökes. En ansökan och några arbetsprover senare och han fick börja teckna små bilder till kåserier i Ergo. nbsp; nbsp;
– Efter att jag gjort det i ett år var jag inte dummare än att jag började lägga till egna grejer och ord i teckningarna.
– I början var det ju mycket öron på dina figurer, säger Maria Berglin.
– Ja, då var det nästan vargtyper. Sedan togs öronen bort och sedan nosen och så blev den här människohybriden kvar, säger Jan Berglin. Han drar några vana blyertsstreck på pappret han placerat framför sig på köksbordet. nbsp;
– Jag kan inte lägre se hur jäkla kokko det måste se ut för den som ser det här för första gången, säger han, och tittar ner på sin figur.
Sju år senare – utan att ha firat en enda ordentlig valborg – var Uppsala gjort och paret flyttade till Bollnäs för att jobba. Jan som lärare och Maria svabbade golv på en skola och var ”väldigt gravid”. Snart hamnade de dock återigen i uppväxtstaden Gävle, där de fortfarande bor – även om de inte tycks vilja bli kvar här för alltid. ”Ska jag verkligen vakna i samma vinkel och se tallarna i trettio år till?”, som Maria Berglin uttrycker det. Från att ha haft tecknandet som halvtidsjobb, försörjer sig Berglins numera som skämttecknare på heltid. Hemmet är arbetsplatsen.
– Vi hinner inte längre jobba vid sidan av. Förmodligen beror det på att vi har fått äldre och trögare hjärnor, säger Maria Berglin roat. Hon funderar en stund.
– Fast jag tror faktiskt vi har fler lämningar i veckan nu. Vi måste producera jämt. Hon räknar på fingrarna: en fyrruta, två enstaka bilder, en stripserie och någon extra illustration då och då. Arbetarbladet och Svenska Dagbladet är exempel på uppdragsgivare, utöver Ergo.
Berglins fyrrutingar skildrar vardagliga situationer och händelser. Figurerna är inte sällan fördomsfulla, ilskna, avundsjuka och ironiska. nbsp; Personliga olyckor undviker de att skämta om. ”Aldrig Estonia eller Tsunamidrabbade”. Däremot drivs det friskt med både utslagna och rika.
– Om någon är fattig och dum tycker jag man kan skämta om den precis som man kan skämta om den som är rik och dum. En del har som princip att man inte skämtar om fattiga, men om nu dumhet är jämnt utspritt så tycker jag att man kan göra det, säger Jan Berglin. nbsp;
Inspiration till serierna får de från verkliga livet, personer i omgivningen (”hamnar jag i en fyrruting nu”, undrar grannen oroligt efter en gemensam middag) och allra helst löpsedlar och Hänt Extra.
– En av våra favorithobbies är att köpa Hänt Extra, läsa rubrikerna på förstasidan och försöka lista ut vad artiklarna egentligen handlar om. Sådant kan ge inspiration. Victorias tvillinglycka, gissa vad det var? Jan Berglin låter lurig och förtydligar att rubriken fanns innan kronprinsessan fick barn.
– Ingen aning.
– Två apor som hon var fadder till skulle få tvillingar
En del läsare tycks ibland tro att Berglins tecknade seriefigurer uttrycker makarnas egna åsikter. Så är det förstås inte, intygar de.
– Sist någon blev upprörd var när vi gjorde det där med hund- och fotmålarna, minns Maria och vänder sig mot Jan, som med jämna mellanrum låter pennan vandra över pappret för att fylla på med flera figurer och krumelurer.
– Varje jul får man mystiska julkort som är gjorda av fot- och munmålare i Polen. Vi gjorde en grej på det, fast ändrade till ”hund- och fotmålare”. Då fick vi ett argt brev från ett handikappförbund som tyckte att vi drev med handikappade. Vi fattade ingenting, vi drev ju med välgörenhetsbranschen, säger Maria.
Hur lång tid det tar att tillverka en fyrruting till Ergo kan Jan och Maria Berglin inte svara på. Det varierar så väldigt, menar de.
– Tecknandet går upp och ner hela tiden, säger Maria.
– Det är som med idrott, formen varierar. Ibland stretar vi på i flera dagar för att få till en ruta som är halvdan.
Men ibland är det närmast magi, då bara flyter allt, förklarar Jan och berättar ivrigt om en gång när de stod i köket och lagade mat och pang bom kom på idéer till tre, fyra skämtteckningar.
Smockan på golvet gläfser till. Maria kastar en halväten gummiboll åt Jackrusselterrien, som skulle ha haft en bror med namnet Snyting. Men det blev bara en hund. Han är hemuppfödd på nappflaska och med överallt. När paret har redaktionsmöten varje måndag (ingen är ordförande, båda är direktörer och ingen kommer för sent) i soffan på övervåningen tränger han sig gärna ner bredvid dem.
Är ni rädda att den dag ska komma då ni inte kommer på ett endaste skämt?
– Ja, det är jag lite rädd för, säger Jan.
– Men vi är så professionella brukar jag säga, bryter Maria av.
– Det är lite sanning i det. Vi har blivit skickliga på att presentera skämt. Även om skämtet inte alltid är hundra, så är vi så pass duktiga att vi liksom kan maskera det.
Berglins skämtteckningar har genom åren resulterat i över tjugo samlingsalbum och flera priser och utmärkelser. Hur länge tänker ni fortsätta?
– Du menar hur länge vi orkar hålla på? Vi fyller 53 i år, så 12 år till, säger Jan, och tillägger att han hoppas de har vett att sluta i tid – innan tidningarna måste ringa upp och förklara att ingen längre fattar skämten. nbsp;
– Vi skulle vilja göra andra saker också. En barnbok, börjar Maria Berglin.
– Det har vi sagt tio år. Vi har fått erbjudande om att skriva teater. Det är smickrande, men hur skulle vi ha tid till det, säger Jan.
– När vi tröttnar på det här kommer vi att hitta andra alternativ att kanalisera kreativiteten i, summerar Maria Berglin.
– Tecknandet har blivit en del av vårt liv. På gott och ont. Jag undrar hur det blir när vi blir äldre och barnen ska sätta omdöme på sin uppväxt. ”Dom höll på med sina skämt hela tiden ”, säger hon, med spelad tonårsröst.
– Alltid hemma men alltid borta, skjuter Jan in, med pennan fäst på pappret.
