Förlorade halva synen

Höstterminen 2011. Emilia Friberg läser svenska vid Uppsala universitet. Efter två terminer på lärarprogrammet har hon kommit in i plugget på allvar och ser fram emot vårens praktik. Men hon har börjat se suddigt och det har blivit jobbigt att läsa. Texten smetar ut sig på pappret och hon ser dubbla rader. Hon intalar sig själv att hon är överansträngd. Men det blir värre med huvudvärk och illamående som följd. Helst av allt vill hon ligga hemma i mörker.

Efter att ha besökt en privat optiker blir hon skickad till Akademiska sjukhuset. Där får hon veta att hon har drabbats av ögonsjukdomen keratokonus.
– På ett halvår gick jag från att full syn på båda ögonen till att se sjuttio procent på det vänstra, och bara tio procent på det högra, säger Emilia Friberg.

Keratokonus är en sjukdom som drabbar ungefär 50 – 230 personer på 100 000. Synen försämras på grund av att hornhinnan förtunnas och buktar fram. Hårda kontaktlinser är ett sätt att förbättra synen. Men i Emilia Fribergs fall krävdes operation, en så kallad crosslink, där ögat utsätts för ultraviolett ljus som får förändringarna att stanna av.
– Första operationen på ena ögat var i januari 2012. Det kändes extra jobbigt just för att det gällde synen, ett av våra sinnen, säger Emilia Friberg.

Bara ett par dagar efter det första ingreppet skrev hon tenta. Nu i efterhand förstår hon inte hur hon klarade av det.
– Om jag fått min diagnos under första terminen och det börjat krångla samtidigt som jag kuggat tentor hade det varit en annan. Då skulle jag nog ha hoppat av. För min del var det en fördel att jag redan var inne i det.

Praktiken var ytterligare en anledning till att hon fortsatte studierna.

– Det var verkligen min räddning. Då insåg jag att det funkar att vara lärare med min sjukdom. Dels för att jag inte behöver anstränga ögonen på samma sätt som i studierna, dels för att jag förstod att lärare verkligen är någonting jag vill jobba som.

Vetskapen av att hon kunde styra sitt arbete som lärare – trots synskadan – innebar en stor lättnad. 

– Det går att variera arbetsuppgifterna. Känner jag mig överansträngd kan jag anpassa mig efter det. Man får en annan möjlighet att vila ögonen. Det är svårare att i studierna säga till en lektor att flytta ett seminarium för att mina ögon inte funkar för tillfället.

De senaste åren har inneburit en stor omställning för Emilia, inte minst vad gäller studierna.
– Nu inser jag hur mycket studenter med någon form av funktionsnedsättning måste slå sig fram på egen hand för att ta reda på saker. Bemötandet från universitet är bra, men att ta sig igenom systemet för att få den hjälp jag behöver och veta vem jag ska vända mig till är svårare.

I dag, ett år efter den första operationen, har hon hittat nya sätt att klara av studierna. Ljudböcker går före tryckt kurslitteratur. Finns material tillgängligt digitalt använder hon sin läsplatta för att förstora upp text och ändra ljus. Hon har numera även alltid med sig ett förstoringsglas i handväskan.
– Allt det här har varit jättejobbigt psykiskt. Innan jag visste vad som var felet var jag deprimerad och grät varje kväll. Men man får göra det bästa av saken. Jag kan inte resa tillbaka i tiden och stoppa min sjukdom. Det funkar inte så. Jag får vara glad att jag fortfarande har mitt vänstra öga att se med och att jag bor i Uppsala där man har kunskap om den här sjukdomen.
 Efter operationen ser hon med hjälpmedel 90 procent med sitt vänstra öga. På det högra har hon 20 procents syn.

Har sjukdomen fört något positivt med sig?
– Jag har alltid varit duktiga tjejen som vill vara bäst i klassen, en typisk mönsterelev. Nu har jag fått en större förståelse för elever med svårigheter.