Jag lever inte ett liv i sus och dus

Uppsala universitets styrelseordförande har åter stått i det mediala blåsvädret. Jag ringer Uppsala universitets presstjänst.
– Vi har tyvärr inga kontaktuppgifter till henne. Du kanske kan begära ut uppgifter via registraturen? säger en kvinna.
– Tack. Jag ringer till Svenskt Näringsliv istället, svarar jag och avslutar samtalet.
Det är flera som under de senaste två åren har ifrågasatt Carola Lemnes ordförandeskap sedan hon 2014 även antog rollen som VD för Svenskt näringsliv (SN). Våren 2015 kritiserades hon efter att, i rollen som VD, öppet ha stöttat fortsatt svensk vapenexport till Saudiarabien i en debattartikel i DN. Något som flera professorer i Uppsala ansåg oförenligt med universitetets strävan mot en bättre värld. Avgå Samma höst framkommer att SN behandlar Sverigedemokraterna som övriga folkvalda partier, vilket inte uppskattades av Uppsala studentkårs ledning. Avgå Den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus lanserar kampanjen ”Dags att lämna Lemne” där man menar att SNs och Uppsala universitets värderingar i grunden är oförenliga. Avgå
De senaste veckorna har det handlat om ett debattinlägg med kontroversiella förslag om rektorstillsättningar vid svenska universitet, skriven av en forskningsgrupp finansierad av SN. Nya avgångsrop hopade sig. Maria Schottenius menar i en DN-krönika att Uppsala universitet är under attack från näringslivets särintresse och misstänker att ”Lemne och co” genom forskningsrapporten försöker kuppa in mer toppstyrning för att undergräva kollegiet och studentinflytandet. nbsp; Men Carola Lemne menar att så inte alls är fallet och ser inga problem med sina dubbla roller.

Jag möter henne i en avskalad konferenslokal i Svenskt Näringslivs högborg på Östermalm i Stockholm. Hon låter fingertopparna understrykande trumma in orden i bordsskivan.
– Jag ser det inte så. Och uppenbarligen är det många som inte gör det, inklusive regeringen som har fortsatt förtroende för att jag sitter kvar. För mig är Svenskt Näringsliv inte ett särintresse, det är ett allmänintresse för alla. Om man funderar på hur man skapar välfärd, så börjar alltihop egentligen med att våra företag lyckas tillverka något som någon är beredd att betala för.
Vissa tycker att ditt agerande som VD för SN färgar av sig illa på universitetet, exempelvis i stödet för vapenhandel med Saudiarabien. Är det svårt att särskilja rollerna?
– Diskussionen i Uppsala är het, men i övrigt är det få som överhuvudtaget reagerar på att jag även är ordförande för Uppsala universitet. Det verkar inte vara så svårt för omvärlden att hålla isär. Sverige är ett ganska litet land och vi är många som har dubbla roller.
Hon tittar på mig med fast blick genom överdelen av glasögonen och berättar att universitetsordföranden för Umeå universitet är VD för gruvföretaget Boliden. Han verkar kunna uttala sig utan att Boliden och universitetet blandas samman. Ordföranden för Luleå tekniska universitet är samtidigt ordförande för fackorganisationen TCO, men Carola Lemne menar att ingen kopplar ihop TCO:s uttalanden med Luleå tekniska universitet ståndpunkter för det.
– Och om man tycker att näringslivet är ett särintresse så är väl en fackförening ännu mer ett särintresse, ärligt talat. Men den debatten har inte dykt upp överhuvudtaget.
Den senaste kontroversen har handlat om Näringslivets forskningsberedning som bland annat föreslagit att transparensen vid rektorstillsättningar i Sverige bör minska och att anställdas och studenters inflytande över processen genom exempelvis hörandeförsamlingar bör strypas.
Hur ser du på den forskningsbere…
– …alltså vad de skriver står för dem Hur jag ser på rekryteringen av rektorer och alla de här frågorna är att det är otroligt viktigt att få balansen rätt. En rektor som inte är förankrad och har acceptans, har stöd på sitt universitet, kommer aldrig kunna göra ett bra jobb. En bra hörandeprocess är jätteviktig. Men en rektor som inte har konsistoriets stöd kommer aldrig att lyckas.
Carola Lemne är snabb i tanke och handling. Ibland för snabb enligt henne själv. Det är en av de utmaningar hon genom åren arbetat med i förfiningen av sitt ledarskap. För att lyckas fånga upp andras idéer som kanske är bättre än de egna. Ledarskap för henne handlar om att vara intresserad av människorna man leder och att samtidigt känna till sina egna styrkor och svagheter. Långsamheten är en teknik hon fått påföra sig själv allt eftersom. Hon suckar och tittar med ett leende ut på Östermalms takåsar.
– Sedan faller man ju ständigt i fällan i alla fall Men man kan ju ändå försöka att liksom lära sig att vänta in. Så blir det bättre. Och det blir verkligen mycket bättre, för man får många fler idéer. nbsp; nbsp; nbsp;

Som barn börjar hon skolan ett år före sina jämnåriga och hoppar senare även över en årskurs. 17-åriga Carola Lemne antas som rekordung till läkarutbildningen vid Karolinska institutet (KI), en utbildning hon genomför utan avbrott. Några år efter examen arbetar hon för ett amerikanskt läkemedelsföretag i Sverige, får sitt första uppdrag som gruppchef och börjar doktorera vid sidan av. Hon antar styrelseuppdrag för bland annat medicinteknikföretaget Getinge och Wallenberg-sfärens kronjuvel Investor. Forskningen växer parallellt till en docentur i klinisk hypertoniforskning (”blodtrycksforskning kan man säga. Och inte råttor utan människor, därav begreppet klinisk”). Till sist tvingas hon dock lägga forskarkarriären på is för att hinna med alla uppdrag. Men en saknad finns efter forskarlivets kunskapsgenererande och den tillfredsställelse det gav.
– Då upptäcker man att som läkare hjälper du en individ i taget. Som läkemedelsforskare kan du hjälpa tusen på en gång. Så det var ju liksom samma spår fast man utvidgade det.
Flera gånger återkommer Carola Lemne till att hennes huvudsakliga drivkraft och röda tråd i karriären har varit att göra nytta för samhället. Hon vill bidra och i chefsrollen upptäckte hon en häftig multiplikationseffekt för nyttan hon kunde generera. Hon blev inte läkare för att bli rik. Som VD för SN tjänar hon nu 503 000 kr i månaden.
– Ruskigt mycket pengar. Man sparar mycket. Betalar av lån. Jag har tänkt att jag ska vara skuldfri när jag går i pension. Jag lever inte ett liv i sus och dus. Cyklar till jobbet.
Men angående den här senaste debatten om rektorsvalsprocessen – har du några konkreta förslag på förändringar i Uppsala?
– Vi tittar förstås på hur man gjort i Uppsala tidigare. Det finns en del saker som tål att tänkas på. Och en av dem är det här med sekretess.
Carola Lemne berättar att hon själv var föreslagen i en rektorsprocess för ett antal år sedan, till Karolinska institutet. Hon blev kontaktad av KI:s rekryteringsfirma, vilket innebar att hon inte sände in en ansökan som behövde offentliggöras.
– Jag var då sjukhusdirektör på Danderyd och hade varit det relativt kort tid. Då sa jag till rekryteringsgruppen, att min chans att bli rektor är mycket liten, men om det blir känt att ni intervjuar mig, då får jag jättesvårt att fortsätta göra mitt jobb som sjukhusdirektör.
För att?
– Folk undrar: ”är du på väg bort?” Man slutar lyssna.
Carola Lemne förespråkar möjlighet till sekretess i inledningen av processen vid rektorstillsättningar. Hon håller dock med om att processen i ett senare skede bör bli mer öppen för att ge hörandeförsamlingarna möjlighet att påverka. Samtidigt måste konsistoriet tillsäkras ett inflytande över rektorstillsättningen. Med händerna markerar hon de två debattlägren på bordsskivan.
– Det finns en viktig ansvarsfunktion. Jag vill inte nödvändigtvis använda Machiarini som exempel, men det är uppenbart att när något går tokigt så är styrelsen ansvarig. Då måste styrelsen ha ett rimligt inflytande över vem som kan tänkas bli rektor. Men det är precis lika uppenbart att om rektor inte är förankrad så blir det också omöjligt att göra jobbet. Så att konsistoriet skulle tillsätta någon och inte blanda in hörandeförsamlingar och annat, jamen det är ju lika korkat det.

Vi byter ämne. Jag undrar vad hon läser på fritiden. Hon lyser upp och lutar sig tillbaka med armarna i kors.
– En sådan där liten hemlig last är väl att jag är rätt förtjust i science fiction och fantasy. Tolkien läser jag om vartannat år, typ. Sagan om ringen kan man läsa en godbit ur, det är en favorit. Jag är rätt förtjust i en författare som heter David Eddings. De böckerna är jag lite svag för…ungdomsfantasy.
Vi skrattar och jag tänker på hur arg jag som 16-årig fantasyelitist var på David Eddings massproducerade skräplitteratur.
– Ofta har jag två-tre böcker på gång samtidigt. Med lite olika karaktär sådär. Någon mer svårtuggad och så någon som är lite mer nöjesläsning.
Du lyckas hålla isär handlingarna?
– Ja, det var ju det där med två hattar vet du. Bra på det.