Åter till Uppsala i bok två
En höstdag gråter berättarjaget i Under odjurspälsen ut hos killen hon umgås med trots att hon är kär i någon annan, på Klara kyrkogård i Stockholm. När jag träffar författaren Klara Krantz här är det mer än 25 grader i skuggan och november känns avlägset.
– Jag inspireras mycket av platser, de kan sätta igång saker, säger hon.
Under odjurspälsen, som kom ut i höstas, utspelas förutom en kortare avstickare till Stockholm, helt och hållet i Uppsala. Flogsta höghus, Carolina Rediviva och kolonilotterna i Husbyborg är viktiga knutpunkter i berättelsen om femtonåriga Signe, som byter identitet på nätet för att komma nära skolkamraten Joel. Själv lämnade Klara Uppsala för uppväxtstaden Stockholm efter sin tid som student.
– Min process börjar med att jag hittar en person jag vill skriva om. Jag insåg att hon bor i Uppsala. Lite oväntat, då jag känner hatkärlek till staden, Uppsala och jag kom aldrig riktigt överens, säger hon.
Signe i boken är femton år och betraktar det akademiska Uppsala utifrån, med en dos skepsis. Klara läste visserligen på universitetet och jobbade i garderoben på Carolina, men kände aldrig att hon levde det där klassiska studentlivet.
– Kompisen jag bodde med när jag flyttade dit läste ett teknat-program och hade fullt upp med aktiviteter hela tiden, då var jag lite avundsjuk.
Men visst fanns det mycket i Uppsala som Klara tyckte om. Hon nämner det anrika biblioteket, Carolina, att det var nära till det mesta, och kastanjeträden längs med Fyrisån. Studierna gav värdefulla insikter i feministisk teori och queerteori.
– Något jag tycker om med den akademiska världen är att kunskap tas på allvar, säger hon .
Ett tag hade hon tankar på att disputera, men Klara har insett att det är skönlitterärt skrivande som är hennes grej. Författare är vad hon alltid har velat bli, men först inte riktigt vågade satsa på.
– Mitt sätt att jobba passar bättre för en författare än för en forskare.
Det var under tiden i Uppsala som Klara började skriva på allvar. Hon gick en kurs i kreativt skrivande på Wiks folkhögskola, parallellt med studierna i litteraturvetenskap. Deadlines och feedback från lärare och kursare var bra för motivationen.
– När jag väl sätter mig ned brukar det alltid gå att skriva. Däremot har jag ibland svårt att sätta mig, det är lätt att tänka att andra saker är viktigare. Jag måste helt enkelt bestämma mig för att tycka det är viktigt att skriva, säger Klara.
Idén till senaste boken fick hon efter ett uppdrag för en tidning– vilken minns hon inte– att skriva en text som kretsade kring internet. När hon börjat kunde hon inte sluta. Utgångspunkten var Klaras erfarenhet av att som tonåring låtsas vara någon annan online. Jag, som läst boken, undrar om hon nbsp; liksom berättarjaget försatte den hon chattade med i en rejält pinsam situation.
– Nej, det är alltid lite tråkigare i verkligheten, säger Klara med ett skratt.
Att båda hennes utgivna romaner handlar om tonåringar ser hon inte som ett val, lika lite som att Signe bor i Uppsala. Det råkade bli så.
– När jag gav ut första boken var jag lite skeptisk till att ha skrivit en ”ungdomsbok”. Med den senare brydde jag mig inte , det här var historien jag ville berätta.
nbsp;Klara jobbar deltid som biblioteksassistent och håller skrivarkurser, mest för barn och unga. Skriver gör hon hela tiden, men vet i dagsläget inte vad det ska mynna ut i.
– När jag har arbetat med mina böcker har jag skrivit det första manusutkastet ganska snabbt, medan redigeringen tar tid. I början är det sällan bra, utan hafsigt och håller inte ihop.
Så menar Klara att det måste vara. Att läsa litteraturvetenskap samtidigt som hon skrev kunde ibland vara hämmande, eftersom det fick henne att analysera för mycket.
– När man har fått en idé är det bäst att inte vara för kritisk, i alla fall till ett visst stadium, säger hon.
