En Ramsay som både vet och tror

Det klassiska novemberspöregnet mot fönstren lägger sista handen vid den sinistra stämningen som omsluter oss i ett av rummen på Västgöta nations övervåning. Som att de bistra männen i tavlorna, de tunga trämöblerna och de nikotinindränkta tapeterna (”det var herrarnas rökrum förr i tiden”) inte vore nog. Men det känns passande på något sätt – Allhelgonahelgen står precis för dörren när jag möter upp civilingenjörsstudenten Susanna Wärmegård på hennes hemnation. Till årsskiftet är hon halvvägs genom sin utbildning.
– Sjukt Den här tiden har gått jättefort, men samtidigt långsamt – hur kan det vara lika många terminer kvar som det har passerat?
Hon är köksmästare på nationen sedan terminsstart och ansvarar bland annat för att planera och tillaga gaskmenyer.
– Jag vågar testa mer nya saker i köket nu och har blivit mycket bättre på att få maten att se snygg ut. Och jag har blivit bättre på att instruera de som jobbar i köket, säger hon.
Jag frågar om hon är en Gordon Ramsay när hon styr i köket, mest på skämt, då det rent spontant känns som att hon borde ha en ganska snäll ledarstil. Men…
– Jag tror att jag är ganska mycket en Gordon Ramsay faktiskt, även om jag hoppas att jag är bra på att peppa och skapa bra stämning också. Men mitt mål är att bli mindre sträng nu till terminens tre sista gasker.
Är de rädda för dig i köket?
– Det hoppas jag verkligen inte Haha, det vore hemskt. Skulle de vara det får de peta till mig och säga åt mig att skärpa mig.
Av allt det hon provat på sedan hon började plugga är nationsengagemanget ett av relativt få åtaganden Susanna fortfarande håller fast vid. Nu väljer hon sina sidoprojekt mer med omsorg. Har hon en lucka i schemat umgås hon gärna med sin kille, Joacim, men hon framhåller hur viktigt det har varit för henne att inte åsidosätta sina vänner till förmån för partner.
– Det har jag ju själv varit noga med att påtala när mina vänner har blivit ihop med någon. Att det är superviktigt att inte sluta umgås med kompisarna bara för att en har träffat en partner.
Hon menar att det oftast fungerar bra ändå – Susannas engagemangsiver har smittat av sig på hennes kille, vilket innebär att han är upptagen med sina åtaganden många av de kvällar då hon inte är det och vice versa. Det skapar naturliga luckor för kompishäng för de båda.

Generellt har Susanna insett att den andra halvan av hennes studietid vid Uppsala universitet kommer att innebära en hel del planerande, i synnerhet om hon ska lyckas klämma in en utbytestermin (”Det känns som att jag inte har någon tid kvar i Uppsala”). När Ergo träffade henne i våras var det framför allt USA som lockade, men nu har hon börjat snegla åt ett helt annat håll.
– Jag såg att Uppsala är vänuniversitet med Svalbard Så nu är jag väldigt inne på det. Jag skulle gärna läsa någon biologi- eller ledarskapskurs, något som jag kan tillgodoräkna mig i min utbildning i alla fall.
Hittills har majoriteten av kurserna i Susannas utbildning (molekylär bioteknik) varit obligatoriska, men framöver kommer hon själv få välja många av kurserna för att specialisera sig inom ett område. Ambitionen är fortfarande att i framtiden vara med och skapa tekniska hjälpmedel för diabetiker, en dröm som nu har utkristalliserats än mer.
– Jag vill utveckla ett så kallat closed loop system för diabetiker. Alltså ett självreglerande system för insulin i kroppen – en sensor känner av blodsockernivån och en insulinpump reglerar insulinnivån. Då skulle man inte behöva tänka på att mäta och reglera det själv över huvud taget.

Runt Susannas hals skimrar ett kors i silver. En påtaglig signal om hennes tro, ändå har vi knappt snuddat vid frågan hittills under de möten vi haft under de senaste fem terminerna. Det känns privat. Men jag är nyfiken på hur hon ställer sig till den uttjatade och något ignoranta frågan – gudstro och vetenskap, hur går det ihop?
– För mig är min tro en trygghet. Den får mig att känna mig mindre ensam och rädd för att jag tror att det finns en större mening med allt. Jag har svårt för att greppa åsikten att tro och vetenskap inte går att kombinera, för det som står i Bibeln är en förklaring till meningen med vår existens som en kan tro på eller inte tro på, men vetenskapen är ingenting en tror på. Jag har fått frågan om jag ”tror” på evolutionen och har då svarat att nej, jag tror inte på evolutionen, den bara är.