Taggad på att ta ton

Café Öfre Slotts, där vi bestämt att vi ska mötas för intervjun, visar sig stänga om bara 30 minuter. Vi styr istället kosan mot Café Årummet, som har generösare öppettider, och det är påtagligt att Solmaz Mizanaghasi har mycket att berätta då en del börjar bubbla ur henne redan i backen vid Universitetshuset.
Väl på Årummet, med uppslaget anteckningsblock och inspelningsappen på rec., ber jag henne ta om det hela från början.
I somras forskade hon på institutionen för neurovetenskap i ett projekt där man försöker ta reda på hur gener påverkar vår psykiska hälsa – ett åtagande som visade sig främja mer än hennes studier och framtida karriär.
– Jag och min handledare på institutionen började prata om musik och jag nämnde att jag gillar att sjunga och spelade upp ett ljudklipp för henne där jag sjunger. “Du måste sjunga för mig någon gång” sa hon.
Det blev inget framträdande där och då, men det sådde ett frö i Solmaz som kontaktade en sångpedagog och sin före detta gitarrlärare för att ta lektioner och få tips. En månad efter handledarens förfrågan vågade hon till slut sjunga för henne.
– Min röst darrade ju lite, men det var väldigt skönt att komma över den där spärren. Jag började sjunga när jag var åtta, men har aldrig vågat göra det offentligt inför någon annan. Nu har jag sjungit inför nästan alla mina kollegor på institutionen för neurovetenskaper och jag hoppas att jag kan göra ett lite större framträdande snart.
Hennes gamla gitarrlärare brukar anordna slutna musikevent för en mindre publik och det är där Solmaz hoppas få göra sin scendebut.

Solmaz tilltagna musikintresse har även lämnat fysiska spår visar det sig.
– Jag har gjort en tatuering!
Hon drar upp tröjärmen och visar en enkel, svart g-klav på vänster handled. Hon har alltid velat tatuera sig och gjorde slag i saken nu när hon hittat en symbol som har betydelse för henne. Processen var snabb och smärtfri menar hon.
– Min pappa var väl inte så förtjust i tanken på en tatuering, men mamma tyckte “kör på!”. Nu när jag väl har den tycker båda att den är fin.
Även nytt sedan sist vi sågs, men kanske lite mindre förvånande än tatueringen, är att hon har startat en kirurgisk förening tillsammans med en annan student, Muataz Lafta. Solmaz har haft ett stort intresse för anatomi sedan termin tre vid läkarprogrammet och nu hoppas hon att det ska få frodas ytterligare med Kirurgiska föreningen som är en undergrupp till Medicinska föreningen. I nuläget är de nio medlemmar som har styrelsemöte och planerar för de aktiviteter de ska dra igång med till våren.
– Tanken är att vi ska fungera som en plattform för kommunikation mellan studenter som är intresserade av kirurgi och lärare inom området. Vi kommer ha en del workshops och föreläsningar.

"...jag har lärt mig att man inte kan bli omtyckt av alla."

Vi börjar se botten i vår kaffe- respektive tekopp och jag frågar i vanlig ordning om Solmaz ser någon tydlig skillnad på hur hon var första gången vi sågs, hösten 2016, jämfört med nu.
– Mja, jag sa ju då att jag såg BMC som mitt andra hem, så är det väl inte riktigt längre, haha. Men om man ser till min personlighet så skulle jag säga att jag har lärt mig att man inte kan bli omtyckt av alla. Jag är väldigt social och hade ett stort behov av att alla skulle gilla mig innan och om det verkade som att någon inte gjorde det kunde jag bli väldigt sårad och börja gråta i vissa fall. Men man kan inte vara ledsen över allt folk säger. Alla kommer inte tycka om en och det känns ändå okej.