Studenten Emma Bergman är finalist i slam poetry-tävling
Poetry Slam i Uppsala är en mångårig tävling i estradpoesi där vem som helst kan delta. Uppläsaren har har tre minuter på sig att framföra sitt verk utan vare sig rekvisita eller andra effekter. Ur publiken utses tre till fem jurygrupper där de poängsätter estradpoetens framförande och diktens innehåll på en skala från 0,0 till 10,0.
När vi slagit oss ner i salongen på Ofvandahls i decemberkylan berättar Emma att hennes intresse för poesi kom när hon som 13-åring var på ett litteraturläger i Karlstad. Hon började uppträda som 16-åring och har tävlat i Poetry Slam sedan 2017.
Slampoesin kom hon i kontakt med när de hade workshops på litteraturlägret. Hon slogs av Henry Bowers och Olivia Bergdahls framträdande som visades upp som exempel.
— Jag kände att det här var det bästa jag sett! Jag ville bli musiker, men jag kan inte sjunga, kan inte spela gitarr, har ingen musikalisk förmåga överhuvudtaget. Men jag ville ändå stå på scen. Jag visste inte att jag hade scenskräck då, men det vet jag nu.
Scenskräcken är ett återkommande tema för Emma, men estradpoesin har varit till stor hjälp för att jobba bort den. Flytten till Uppsala, YouTube och Ung Kultur Möts (UKM) blev faktorer som fick henne att fortsätta utvecklas, att arrangera öppen-scen-evenemang och engagera sig mer med slam poetry.
"Största fördomen är väl att det är som i amerikanska filmer, att man sitter på en bar och att någon pratar länge om något ex som de är ledsna över, men det är mycket fart!"
Tematiken som avhandlats i poesin har inte varit särskilt känslopräglad utan snarare rört sig åt det politiska hållet. Emmas masterstudier i genusvetenskap och fäbless för stadsplanering och urban kulturgeografi avspeglar inte sällan innehållet.
Vad beträffar förebilder så blev Henry Bowers en återkommande person, som sedan även bedömt Emmas uppträdanden. Så småningom blev de även kollegor i organisationen Uppsala spoken-word, som också arrangeras på Reginateatern.
— Vi vill försöka få in mer öppen scen. Det är många som vill läsa men som inte vågar tävla, vilket är helt rimligt. Man ska känna att man kan tävla, bara läsa eller göra båda om man vill.
Treminutersformatet ser Emma Bergman som tacksamt, men är medveten om att det kan uppfattas som begränsande av andra. Det finns andra format och forum för längre läsningar, såsom att pilota sina alster bland vänner eller på öppna scener.
— Jag är ju en väldigt strukturerad, kreativ person. Jag tycker om när det finns riktlinjer. Alla kommer ha samma förutsättningar. Det är en rimlig tid för det som man i retoriken brukar kalla för inledning, någon typ av crescendo och sedan avslutning. Eller att man kör på en mening som upprepas hela tiden.
Utöver riktlinjerna innebär de 180 sekunderna att man kan få någonting sagt utan att förhoppningsvis tråka ut sin publik, enligt Emma.
"Poetry slam har hjälpt mig att inte bara stå inför folk, utan även att tycka att det är kul."
Finns det några fördomar som råder kring poetry slam?
— Ja. Absolut. Att det är “tråkigt”. Alla mina vänner och min familj är förvisso väldigt stöttande. Men det behöver inte betyda att de tycker om poesi. Och det är okej. Jag kan ju vara stöttande mot hockey, men jag behöver inte vara intresserad av hockey. Största fördomen är väl att det är som i amerikanska filmer, att man sitter på en bar och att någon pratar länge om något ex som de är ledsna över, men det är mycket fart!
Att alla poeter väcker engagemang eller har talang är ingen naturlag enligt Emma, men de som gör det gör det ofta med bravur, där rolig poesi är i klass med bra standup exempelvis. Upplevelsen av att gå på slam poetry väcker många känslor och kan likställas med att gå på konsert.
Det viktigaste som Emma Bergman fått ut av att hålla på med slampoesin har varit att få bukt med scenskräcken.
— Jag hade problem att ställa mig och hålla föredrag inför klassen. Jag tvingades prata med folk, inför folk. Poetry slam har hjälpt mig att inte bara stå inför folk, utan även att tycka att det är kul. Det har gett mig massor av vänner. För min personliga utveckling var det bra att se att jag får ta plats i ett rum, att folk kan komma och lyssna. Det blev en drivkraft för mig, att kunna ha kul med det här. Det har gjort min vardag roligare, och jag hoppas att det gör andras vardag lite roligare.
Påverkar ditt poesiengagemang även ditt studentliv på något sätt eller vice versa— att studenterfarenheterna påverkar poesin? Eller håller du dem helt separerade?
— De när varandra. Jag pluggar ju genusvetenskap och där pratar man mycket om vad akademiskt språk är. Jag har varit väldigt låst i mitt akademiska språk också. Jag är bekväm när det finns regler, och det har gjort att jag får svårt att uttrycka mig ibland. Jag skriver inte alltid om saker som är jätteenkla att skriva om. Min C-uppsats handlade om identitetsformationer hos bisexuella kvinnor— och det är mycket känslor man ska uttrycka där. Med ett hårt akademiskt språk blir det svårt, men att kunna plocka in mitt sätt att skriva poetiskt i det här har varit jätteviktigt för att jag ska kunna känna att jag får ut det jag vill ha sagt även i akademin.
Emmas tips på slam poetry (och författartips)
YouTube-kanalen Button Poetry, och särskilt Neil Hilborns uppträdanden
Caitlin Moran - Musikjournalist som komiskt, fyndigt och smart skildrar sin arbetarklassuppväxt i Wolverhampton.
