OS-guldmedaljör förstärker kåren
Åren mellan 1992 till 1998 i handikapplandslaget, som tog upp det mesta av hans tid, lade han bakom sig då universitetstudierna tog vid. Vid Karlstad universitet vaknade intresset för kårverksamheten och han blev vice ordförande i Karlstads studentkår. En av de många positiva saker han upplever med kårarbetet är arbetsklimatet.
- Här har man jämnåriga kamrater som brinner för ungefär samma saker och på det sättet är det bra att söka sig till kåren vad gäller arbetslivet. Många av oss Pol. mag-are söker oss till myndigheter och jag har också sökt sådana jobb, men på ett sådant jobb har jag 25 år kvar till medelåldern, på det sättet trivs jag kanonbra i kåryrket med den låga medelåldern, säger David.
Han ser framemot att renodlat arbeta med typiska handläggaruppdrag som analyser, utredningsarbete och att följa den politiska bevakningen m.m. Som utbildningsansvarig i Karlstad sysslade han med allt från enskilda studentfall till nationell utbildningspolitik. Nu handlar det mest om att koncentrera sig på att följa den politiska bevakningen.
Vi börjar prata om Davids funktionshinder, att han är blind och jag undrar om det möts av mycket fördomar.
- Det varierar ganska mycket, men rent allmänt är svaret nog ja på den frågan. Det är dock ingen illvilja från folk utan snarare okunskap, säger David och visar mig de tekniska hjälpmedel han använder i sitt arbete.
- Ganska få vet om att dessa hjälpmedel finns. Fanns de inte skulle jag inte kunna hantera ett sådant här jobb. Det som är väldigt positivt med kårvärlden är att man ofta i sin grundverksamhet jobbar mycket med jämlikhets- och handikappfrågor, så jag tror man har en positiv grundinställning.
David berättar att det är ganska vanligt att man som funktionshindrad riskerar att bli bortplockad redan på ansökningsstadiet då man söker jobb. Arbetsgivarna tror att det inte ska fungera, trots att det idag finns teknik som kompenserar ett funktionshinder. Han menar dessutom att man som funktionshindrad ofta måste visa att man helst klarar saker bättre än andra.
Om studentvärldens miljö är positiv och relativt fördomsfri så finns det desto fler exempel på arbetsplatser och personer där okunnigheten talar sitt tydliga språk. David berättar om det första sammanträdet med en arbetsgrupp som arbetade med demokratifrågor i Karlstad kommun.
- Vi skulle vara i en sal som jag aldrig varit i. Jag gick fram till receptionisten och bad henne visa mig var jag skulle ta vägen och hon ledde mig till rätt sal. Jag var först på plats och satte mig i en soffa och väntade utanför. Då frågade hon, innan hon gick tillbaka till receptionen, om hon kunde lämna mig där eller om jag skulle bli ledsen då Det är en fråga man ställer till en fyraåring, men jag var 21 år då...
David skrattade då ganska friskt åt detta men menar att det samtidigt är ett ganska stort allvar med en sådan situation.
- Tänk om en personalchef har liknande inställning, då finns det ingen chans att man får jobb. Vad gäller myndigheter är man rätt så beroende av att träffa rätt personer. Träffar man någon som är engagerad och säger att de ska fixa så det blir bra för en, brukar det lösa sig väldigt smidigt. Träffar man däremot någon som är halvengagerad och inte bryr sig så mycket kan det drabba en funktionshindrad väldigt hårt, berättar David.
Någon som varit tvungen att vara till 100 procent engagerad under stunder av Davids liv är den ledsagare han hade när han åkte störtlopp. Ledsagaren åkte bakom David och genom radiokontakt talade han om vart färden bar. Ibland i hastigheter upp till 80 km/h. Så framgångsrik var han i denna sport att han kan skryta med en OS-guldmedalj i störtlopp från handikapp-OS i Lillehammar 1994.
- Jag är uppväxt i en idrottsfamilj, så det blev mycket skidåkning på loven. Föräldrarnas åsikt var att bara för att jag inte kan se så ska det inte hindra mig från att åka skidor, avslutar David Sundström och återgår till sitt arbete.
