Prisvinnande pedagog
Mats Hammarström ursäktar sig för travarna med uppsatser och papper som täcker halva skrivbordet i hans arbetsrum vid Gamla torget. Han berättar att anhopningen var än värre när rektorsrådet Kristina Edström ringde en grå dag i november. Att någon med titeln rektorsråd var i luren tycktes därmed för ett ögonblick helt naturligt. Men Kristina Edström ville inte ifrågasätta utan belöna: Mats Hammarström hade utsetts till en av årets fem mottagare av Pedagogiska priset.
Bland dem som nominerat honom, varav många är tidigare och nuvarande studenter och doktorander, finns en ovanligt stor samstämmighet om hans kvaliteter: Entusiasmerande. Engagerad. Ställer krav. Ser varje students kapacitet och potential. Håller en hög vetenskaplig nivå.
- Mats är alltid där och pushar och är mån om att man kan komma till honom och diskutera. Men han ställer också krav och vågar påpeka brister. För min del var det första gången någon gjorde det på universitetet. Och han följer upp och är med och stöttar sedan, det är jätteviktigt, säger Kerstin Lundgren, före detta student som nu jobbar på Sida.
Uppmärksammar även brister
Själv förklarar Mats Hammarström att han fascineras av att se hur mycket studenterna klarar av med rätt krav och stöd.
- De är mycket skickligare än de själva tror, var och en har oanade förmågor. Men det krävs mer än många är vana vid. Jag brukar säga att man måste vara beredd att ge minst 80 procent av sin maxkapacitet.
Att inte bara ta fram var och ens styrkor utan även uppmärksamma brister i arbetet ser Mats Hammarström som en nödvändighet.
- Annars är man bara snäll, det hjälper ingen. Grunden är att vara tydlig i kraven och att hjälpa till att uppfylla dem.
Förhållningssättet går hand i hand med en generellt hög vetenskaplig nivå på kurserna. Forskningsanknytningen är stark och studenterna får känna att de är en del av forskningspulsen: deras uppsatser används i större projekt, de får tillgång till färska rådata och D-studenterna genomför en reell forskningsöversikt över sitt ämne innan de sätter igång med uppsatsskrivandet.
Konceptet är framgångsrikt. Det går bra för institutionens studenter, de hamnar ofta på relevanta jobb på Sida, FN och UD. Och genomströmningen på uppsatskurserna är osedvanligt god - över 90 procent. Bakgrunden är inte bara de ställda kraven, utan i ännu högre grad den framgångsrika modell för uppsatshandledning som Mats Hammarström har utvecklat. Nyckelordet är struktur.
- Jag upptäckte tidigt att studenterna ville ha en bättre struktur på handledningen, och har försökt avmystifiera uppsatsskrivandet genom att göra det mer som vanlig undervisning.
Till det hör regelbundna möten - i grupp för C-studenterna - med en reglerad tidsbudget för varje student, tydliga hållpunkter i arbetet, och en veckas metodundervisning där man går igenom forskningsprocessen steg för steg.
- Jag tror inte på stora metodböcker. Man lär sig inte att spela tennis genom att läsa en tjock instruktionsbok utan genom praktisk handledning, säger Mats Hammarström.
Om strukturen ger studenterna praktiska förutsättningar för att klara av uppsatsarbetet kommer inspirationen från forskningsanknytningen, menar han.
- Som ett relativt nytt ämne kan vi ge studenterna riktiga forskningsämnen. De skriver verkligen en vetenskaplig uppsats som fyller i en lucka i forskningen. Det skruvar upp kraven och gör att man tar det på allvar.
Låter doktoranderna handleda
Från början var Mats Hammarström ofta ensam handledare på C- och D-nivån. När han samtidigt skulle vara ansvarig för forskarutbildningen växte uppdraget honom ur händerna, och idag sköts C-uppsatshandledningen av institutionens doktorander, som han i sin tur fungerar som mentor för. Att modellen har överförts till kollegerna är något som uppskattas högt från universitetsförvaltningens sida, och ett av kriterierna för Pedagogiska priset är just spridning av goda modeller.
Själv har Mats Hammarström fortfarande hand om forskarutbildningen, som han de senaste åren har reformerat enligt samma idé som grundutbildningen. Han är stolt över sina ambitiösa doktorander och studenter, som flera gånger visat institutionens höga kvalitet genom att vinna uppsatstävlingar. Så det var nog tur att Mats Hammarström inte blev författare, som han först hade tänkt.
- Jag insåg att det var för ensligt. Jag är alldeles för fascinerad av människor.
