Mohamed Omar lever sin dröm
Mohamed Omar har kommit tidigare och redan druckit upp sitt kaffe. Strax innan har han varit inne i universitetshuset, vandrat omkring, lyssnat, återkallat ett ungdomsminne och fått inspiration till en dikt som han klottrat ned när han kom till kafét. Det är så han skriver, på lösa lappar då och då. Sedan stryker han.
- Jag vill inte ha för mycket adjektiv. Dikter blir tunga och överlastade av dem, situationen ska berätta själv, säger han.
Överlag har han skrivit ganska lite på sistone, trots att en ny diktsamling är inplanerad till nästa vår. Det andra - debattartiklarna, radioprogrammen, essäerna och det nya redaktörskapet för tidskriften Minaret - tar tid från diktandet.
Syntes överallt
Omars debut Tregångare kom ut i september förra året, med strålande recensioner. Det bästa som hänt svensk poesi på länge och en diktdebut utöver det vanliga är två ur mängden av uppskattande omdömen. 2005 var också året då före detta fabriksarbetaren Mohamed Omar tog klivet från anonymitet till att höras och synas i stort sett överallt. Och det har hållit i sig. Varje vecka sätter han ett streck över ännu några avklarade uppdrag på listan.
Hade han varit lika efterfrågad om han hade hetat Anders Svensson och inte haft ett specialintresse för islam?
- Nej, tidsandan spelar stor roll. Det behövs en person som jag, med referenser i både den muslimska och svenska kulturen, som kan förklara. Och heter man Mohamed Omar är det lättare att få in kulturartiklar än om man heter Per Olsson, även om det inte är någon större skillnad på texterna.
Samtidigt kan namnet och rötterna i tre kulturer - den svenska, den iranska och styvfaderns kenyanska - vara begränsande i offentligheten, konstaterar han. Åtminstone till en början handlade uppdragen uteslutande om islam.
- Och om jag är för kunnig eller drar in västerländska referenser är man inte intresserad. Skriver jag om Mozart eller Heidegger är jag inte längre den kaxiga blatten i kvällspressen, som man försökte göra till mitt varumärke. Aftonbladet klippte till exempel systematiskt bort alla mina västerländska referenser och lämnade bara kvar blatteanekdoterna. Det är förnedrande, jag har slutat att skriva där.
Numera anförtros han dock också annat, som recensioner och essäer. DN ger honom plats för det han helst ägnar sig åt; kulturhistoriska essäer om brobyggare mellan Västerlandet och Orienten.
Debuten gjorde han på det Uppsalabaserade förlaget Ruin, och där stannar han.
- De är väldigt trevliga, man får en personlig kontakt. Jag sätter det högre än Bonniers, även om man får fler recensioner om man kommer ut där.
Det romanprojekt han har påbörjat ligger just nu i malpåse.
- Det var så tråkigt, jag skrev av pliktkänsla, inte av glädje. Då är det ingen mening att hålla på.
Och det kan han väl kosta på sig. För i mångt och mycket lever han faktiskt sin dröm nu - han har alltid sett sig som skribent. Förr tittade folk i Gottsunda på honom när han gick omkring med sin platta väska med böcker och skrivmaterial.
- Nu har intresset blivit ett jobb. Jag jobbar när jag läser en roman, jag jobbar när jag går på museum. Det är ett erkännande.
Fattades ytterligare bekräftelse - och det gör det kanske alltid för den enligt egen utsago narcissistiske och exhibitionistiske Omar - kom nyligen nomineringen till det prestigefyllda Borås tidnings debutantpris. De 100 000 kronorna skulle komma väl till pass, familjens lägenhet behöver möbler och Omar behöver ett körkort. (Jag har ett kenyanskt, men där räcker det ju med en muta. Typiskt muslimer, korrupta mullor, blinkar han.)
- Jag tror faktiskt att jag får priset. Det är ju mångkulturår i år Annars skriver jag en debattartikel.
