Englund tar inga lovord för givna

- Hon är intelligent, begåvad, rolig och stark. Men också kolossalt självupptagen, kolossalt egocentrisk. Hon ser sig som världens åttonde underverk.
I två år har historikern, författaren och akademiledamoten Peter Englund umgåtts med Kristina, drottningen som chockerade sin samtid genom att både abdikera och konvertera till katolicismen. Boken Silvermasken - en kort biografi över drottning Kristina släpptes den 1 mars, och har recenserats på landets kultursidor samma morgon som vi ses.
Kritikernas omdömen har - som vanligt - varit goda; boken är briljant, en njutning eller en glädje att läsa. Så Peter Englund kan pusta ut, tillåta sig att för en stund vara frikänd från sig själv. För han tar ingenting för givet, trots upprepade framgångar alltsedan debuten Poltava 1988.
- Just därför. Ju mer man skriver, desto mer har man att förlora. Och ju bättre det går, desto mer uppenbart blir man en måltavla, säger han.
Dessutom är biografin en av de första böcker Peter Englund har skrivit sedan han blev invald i Svenska Akademien 2002. I och med inträdet bedöms han efter en annan och hårdare måttstock, det gjorde akademiens ständige sekreterare Horace Engdahl tidigt klart, berättar Peter Englund.
- I en bemärkelse ställs räkneverket på noll.

Med Poltava (som han skrev parallellt med sin avhandling, som en ventil), Ofredsår och Den oövervinnerlige har Peter Englund fått svenska folket att sluka svensk 1600-talshistoria. Kritikerna har varit minst lika entusiastiska. En tredje tegelsten om stormaktstiden ska det bli, men än så länge inväntar han lusten. Och sållar hårt bland bokidéerna, som bara tycks bli fler med åren.
- I min självbild ingår att jag har några böcker till att skriva, sen är det så bra med det. Jag har alltid varit noga med att jag inte är en grafoman, som skriver nittio böcker och dör med pennan i ögat.
Vid sidan av sviten om svensk stormaktstid har Peter Englund författat essäsamlingarna Brev från nollpunkten och Tystnadens historia, den första om 1900-talets mörkaste sidor. Han har också gjort reportageresor till världens krigshärdar, senast i höstas var han inbäddad bland amerikanska soldater i Irak. Några veckor senare körde en stridsvagn i det förband han och fotografen hade följt på en mina, och Peter Englund skrev om den nu döde 24-årige soldat de lärt känna.
Söker han medvetet upp det mörka, skuggsidorna av mänskligheten? Jo, säger han. Delvis handlar det nog om uppväxten i garnisonsstaden Boden, mitt under kalla kriget. Ett av hans tidigaste minnen är hur en till synes oändlig kolonn av militärlastbilar kör förbi utanför fönstret.
Samma morgon har han skapat en ny fil i datorn, som kanske så småningom blir en bok, och skrivit en enda rad: Jag växte upp i väntan på den stora katastrofen. Idén är att göra någon slags resa för att ta reda på var det mörka kommer ifrån.
- Samtidigt vill jag inte pilla för mycket i det. Jag vet att det finns något underligt i mig. Men det mörka i mig gör mig inte till en mörk person.

Det finns också en mer påtaglig bakgrund till hans krigsresor: önskan att för en gångs skull vara på plats när historien utspelar sig, inte efteråt.
- Jag tror att det hos många historiker finns en frustration över att alltid komma för sent. Jag har kunnat göra något åt det genom de här resorna. När vissa saker sker kan jag inte vänta tjugo, trettio år med att skriva.
Men även när han verkar i samtiden har han de historiska glasögonen på sig.
- Det tror jag är ofrånkomligt. Som historiker förnimmer man saker som många människor inte tänker på. Verkligheten kan skikta upp sig, man anar en annan verklighet.
Han har beskrivit historieämnets värde just så: att historien ger perspektiv, möjliggör utblickar, visar att dagens samhälle inte är det enda tänkbara. Men mer då, exakt vad är det som fängslar?
- Det är nog just att det inte låter sig sammanfattas, att det är ett så jättelikt ämne. Om man är en väldigt vetgirig och nyfiken natur som jag är så är det kolossalt lockande. Sedan ger det möjlighet att förklara, inte bara beskriva. Det kan ge mönster och tankefigurer som går att använda generellt i betraktandet av världen.

Att undervisa i ämnet kan vara roligt i lagoma mängder, och Peter Englund var i flera år timlärare på Historiska institutionen i Uppsala, där han formellt fortfarande har en docentur. Men han lockas inte av att återvända till det akademiska. Alltför mycket annat konkurrerar om hans tid.
I en mening är Peter Englund ändå historielärare - som författare har han både prisbelönats och berömts för sin folkbildargärning. Och visst ser han sig gärna som folkbildare, även om det aldrig varit ett mål i sig.
- Jag kommer från ett icke-akademiskt, icke-läsande hem, och den delen av mig finns kvar. Det vore märkligt att skriva så att de i min uppväxtmiljö inte förstår. Men jag värjer mig mot ett paternalistiskt synsätt av folkbildare, som någon som stiger ner till folket och upplyser. Det upplysta folket, det är jag.

FAKTA:
Namn: Peter Englund.
Yrke: Historiker och författare.
Ålder: 48.
Familj: Gift. Har tre barn från ett tidigare äktenskap.
Uppväxt: Boden.
Bor: Rasbo utanför Uppsala.
Aktuell med: Silvermasken, en biografi om drottning Kristina, skriven på uppdrag av Svenska Akademien.
Bakgrund: Disputerade 1989 vid Historiska institutionen vid Uppsala universitet med en avhandling om den svenska 1600-talsadelns världsbild. Debuterade som författare 1988 med Poltava. Har varit verksam som kulturskribent på Expressen och numera, Dagens Nyheter. Har belönats med bl a Augustpriset, Disapriset och Selma Lagerlöfpriset för sitt författarskap. Sedan 2001 innehar han en professur vid Dramatiska institutet i Stockholm, som han dock snart lämnar.

Peter Englund om…
… att sitta i Svenska Akademien (de sammanträder och äter middag varje torsdag):
- Det är som det högre högre seminariet. Mycket handlar om formalia, stipendiater och pristagare ska utses. Men de där riktigt intressanta diskussionerna uppstår rätt ofta. Jag sitter där och lapar i mig, som en doktorand på det högre seminariet. Igår hade vi en jätteintressant diskussion om melankoli och depression efter middagen. Det är högt i tak, en ogarderad stämning.

… tiden som student och forskarstuderande i Uppsala på åttiotalet:
- Jag är oerhört glad över den tiden, det är en av de lyckligaste perioderna i livet. Man får något mer i Uppsala, ett både intellektuellt och känslomässigt mervärde. Jag är oerhört tacksam över att jag på ett bananskal hamnade här, och ryser vid blotta tanken på att ha hamnat i Umeå eller Linköping, eller, Gud förbjude, Luleå.