Professorn som inte vill ha makt

Li Bennich-Björkman har utmärkt sig bland statsvetare genom att hon har vågat att inte bli expert på ett enda område, som en av de sakkunniga som förordade henne för tjänsten uttrycker det. Hennes forskningskarriär spänner över för statsvetare så pass skilda områden som kulturpolitik, forskningspolitik, mångkulturalism och postkommunistisk politik.
- Hon har breda kunskaper, vilket är en väldig styrka. Man brukar säga att någon kan litet om mycket, men hon kan snarare mycket om mycket, säger en forskarkollega.
Själv menar Li Bennich-Björkman att hennes starkaste sida i yrket är att hon fortfarande är genuint nyfiken på saker och ting.
- Jag är inte blasé och jag vill verkligen forska. Och jag tror att väldigt många professorer - och jag vet inte om det beror på personligheter eller den institutionella strukturen som den ser ut i Sverige - inte vill forska särskilt mycket längre.
En av dina kollegor beskriver dig som ovanligt down to earth för att vara akademiker?
- Ja, det tror jag nog.
Betyder det att motsatsen gäller för många?
- Det betyder att det åtminstone har funnits en akademisk kultur som ... den är svårbeskriven, men man känner igen den när man ser den.
Von oben?
- Ganska torr. Jag är inte särskilt fördömande och jag tycker ganska många saker är intressanta och roliga, inklusive sådant som jag tror att akademiker tidigare, speciellt akademiska män, har sett ner på. Typ shoppa eller vad som helst som rör populärkultur. Så på det viset kanske jag är down to earth.
Om din nyfikenhet är din styrka, har du någon svaghet?
- Ja. Jag vill inte ha makt.
Varför inte?
- Jag har svårt att se mig själv styra andra människor. Jag tycker att det är svårt, och det är en svaghet. Det har jag tänkt på ganska mycket på som något som jag måste ändra på.
Bläddrar man igenom de sakkunnigas utlåtanden eller ringer dina kollegor får man en väldigt positiv bild av dig. Har du några fiender?
- Ja, det tror jag. Nej, jag ska inte säga det så starkt, att jag har fiender. Det är inte heller riktigt så det är i den akademiska världen idag med fiendskap, som det var för 30-40 år sedan. Och vårt ämne är sådant att vi har förhållandevis gott om resurser, det gör att fiendskapen inte blir så uttalad som den blir inom till exempel humaniora där man har väldigt lite resurser.
Du är den första kvinnliga professorn i statsvetenskap vid Uppsala universitet, vad beror det på?
- Statskunskap (ordet används ofta internt i Uppsala och är synonymt med statsvetenskap, dock föråldrat enligt NE, red:s anm) har traditionellt varit ett väldigt manligt ämne och det finns inte så himla många kvinnor på andra håll heller. Och vad det beror på kan man ju fråga sig.
Tycker du att det är en intressant frågeställning?
- Ja, men den är ganska svår att svara på. Men den är helt befogad, absolut. Det har varit svårt för kvinnor att ta sig fram.
Du skriver kolumner i Upsala Nya Tidning. Tycker du att svenska forskare bör delta mer i samhällsdebatten?
- Ja, om tiden vore obegränsad, men svenska forskare har så j-vla mycket att göra att jag inte tror att man bara kan säga jodå, visst. Men det skulle vara bra för debatten, inte minst debatten om universiteten, om forskare var mer aktiva. Att det inte är så tror jag dels beror på att man har många uppgifter som pockar på uppmärksamhet mer direkt än att skriva en debattartikel, dels på att många känner en slags resignation, att det inte spelar någon roll vad de skriver. Idag är det bara ett fåtal som syns. Det är ju bra att de finns, men jag tycker väldigt illa generellt om att man ofta säger att ni borde göra det och det och det. Till slut finns det inte någon förståelse för vad varje uppgift kräver.
Skriver du dina texter i UNT ur ett politiskt perspektiv eller som akademiskt sakkunnig kommentator?
- Jag har varit folkpartist och är på något sätt allmänt liberal, men jag kan mycket väl inta positioner som kan betraktas som socialdemokratiska eller något om jag så vill. Jag tycker inte att det partipolitiska alltid är så himla intressant.

Få saker inom det akademiska Sverige smäller högre än en professorstitel i Uppsala. Li Bennich-Björkman säger att hon inte har haft titeln uppsatt som ett mål i sig, men att det är viktigt att ha en position att verka ifrån.
- Det är viktigt i andras ögon, och då blir det viktigt. Man kan uppnå mer, man kan få mer inflytande och realisera mer av det man vill. Men det är ingen livslång dröm som går i uppfyllelse. Idag får man dessutom forska väldigt lite när man är professor, medan forskningen tidigare var det centrala. På papperet kan det se ut så fortfarande, men i själva verket ställs många andra krav; man måste söka anslag och ta hand om en administration som är enormt betungande och förödande för kreativiteten. Så det är absolut inte någon drömsits.
Du har även sökt den skytteanska professuren vid samma institution, står din ansökan kvar?
- Ja.
Och vad händer om du får den?
- Då är det någon annan som får den som jag har fått nu. Det finns en del fördelar med den skytteanska, bland annat ekonomiskt. Inte att den ger så mycket mer i lön, men det finns större resurser kopplade till den.