Stannar i väntan på stabilare fred
Samer Yammine hade inte tänkt stanna. Idén att försöka få en plats på forskarutbildningen väcktes först när han insåg hur ödelagt Libanon blivit efter kriget. När han kom till Sverige och Uppsala för snart två år sedan för studier i molekylär cellbiologi var planen att efter masterprojektet, inriktat på metodutveckling inom DNA-analys, återvända hem och tillämpa och fördjupa sina kunskaper i rättsteknik.
- Men det vore bortkastat idag. Det finns inga pengar i Libanon. Mina föräldrar stöttar mig i beslutet. Stanna i Sverige, där kan du använda dina kunskaper, säger min pappa.
Den väpnade konflikten mellan Israel och Hizbollah utlöstes samma morgon som han skulle flyga hem till Libanon förra sommaren. Samer kände på sig att stridigheterna kunde bli långvariga och ville inte riskera att bli fast i en krigszon. I stället tillbringade han sommaren hos en kompis i Grekland. 34 dagar efter krigsutbrottet trädde den vapenvila FN hade förhandlat fram i kraft. Kvar fanns ett till stora delar ödelagt Libanon. Den hastigt avbrutna turistsäsongen sköt landets redan svaga ekonomi i sank, och infrastrukturen var till stora delar sönderbombad.
- Broar, vägar - inget finns kvar. Kriget kastade Libanon minst 20 år bakåt i tiden.
När han var hemma över julen såg han med egna ögon det föräldrarna hade berättat om. Han konstaterar att framtids-tron saknas i landet - även bland människor i hans generation, som är vana vid oroligheter och instabilitet efter att ha vuxit upp under det 15 år långa inbördeskriget.
- Ta bara en sådan sak som det gigantiska ekonomiska underskottet. Idag föds varje nytt barn i Libanon till en stor skuld.
Att forskning och högre utbildning inte prioriteras under återuppbyggnaden är givet, menar han. Redan innan sommarens krig var resurserna på universiteten knappa. För att skaffa sig labberfarenhet under grundutbildningen i Beirut var Samer tvungen att ta jobb på ett sjukhus; labbövningar är inte som här en självklar del av utbildningen.
Konsekvensen av de dåliga villkoren för forskning och den svåra arbetsmarknaden för universitetsutbildade är att många högutbildade libaneser flyr landet. De flesta av Samers vänner bor idag utomlands, själv är han inställd på att försöka stanna i Uppsala. Han har blivit lovad att snart få en plats på forskarutbildningen, efter att hans handledare på masternivån rekommenderat honom. Under tiden försörjer han sig genom stipendiefinansierat labbarbete - upp till fjorton timmar om dagen.
- Men jag missar aldrig en fest
Han tycker att Uppsalas nationsliv är jättekul, den svenska utbildningen fantastisk och att det är trevligt att kunna cykla överallt (han har gått ner en massa kilon på kuppen). Och han gillar svenskarna, och skulle vilja lära känna fler. Men varför blir vi så mycket mer lättpratade efter två öl, och vad beror det där hejdlösa supandet på?
- Sverige är ju himmelriket - inga krig eller attentat, ni har pengar och stabilitet. Ändå dricker ni som galningar, jag förstår det inte.
Från Libanon saknar han klimatet, maten och familjen. Han pratar om styrkan i familjebanden i hemlandet.
- Vi har något som kallas familj - de finns där och du kan inte bli av med dem. Man träffas, man hjälper varandra, det är en självklarhet och något man vill.
I Sverige ser han splittrade familjer och svagare relationer mellan människor, vilket han menar är baksidan av den svenska självständigheten som han i övrigt skattar högt.
Andra saker han värdesätter är frånvaron av korruption hos myndigheterna, polisens icke-fientliga attityd och att ha naturen inpå knuten i lägenheten i Blodstenen.
Så han kan gott tänka sig att bo här i fyra år till. Under tiden kanske saker och ting kan gå framåt i Libanon; han hoppas det. Det handlar inte bara om den ekonomiska krisen. Han menar att det politiska läget i landet är nästan lika hopplöst. De många religiösa minoriteterna, tillsammans med religionens starka roll i samhällslivet och politiken, bäddar för konflikter.
Vad tror du om framtiden?
- Jag försöker vara optimist. Alla vi unga som växte upp under kriget vill inte ha krig igen. Och det är många som tycker att religionen måste bort från det politiska systemet.
Därför vill han trots allt åka tillbaka så snart det går efter forskarutbildningen. Han vill jobba för ett starkare och friare Libanon - fritt från religionernas påverkan och från utländska intressen - och det är svårt att göra på 300 mils avstånd.
- Mitt land behöver mig mer än Sverige.
