Fåfäng färgklick försvinner

Lewin har gått från klarhet till klarhet, när han i sina arbeten avancerat mot allt svårare problem, som han lyckats lösa med alltmer sofistikerade metoder. Han rör sig med en häpnadsväckande säkerhet, snabbhet och målmedvetenhet på ständigt nya områden. Och inget område tycks vara för svårt och inget för stort för Lewin.

Dåvarande skytteanske professorn i statskunskap och vältalighet, Carl Arvid Hessler, sparar inte på krutet när han i mars 1972 förordar sin gamle doktorand som mest lämpad att efterträda honom. Fast gamle är inte rätt ord; Leif Lewin fyllde 31 samma år som han placerades på en av de mer prestigetyngda professurerna i Uppsala (inrättad 1622 och troligen den äldsta i sitt slag i världen).
De tre sakkunniga var eniga i sin bedömning. Leif Lewin hade på några få år lyckats prestera tre större statsvetenskapliga arbeten, dessutom inom helt skilda områden inom statsvetenskapen. Det första av dessa, doktorsavhandlingen Planhushållningsdebatten (1967), som handlar om vilken roll staten respektive det privata näringslivet ska spela när det gäller samhällsekonomin, gav omedelbart upphov till nationell debatt, och är än idag ett standardverk inom studier av svensk 1900-talspolitik.
Även resterande delar i Lewins trestegsraket mot professuren, Folket och eliterna - en studie i modern demokratisk teori, samt Den svenska valmanskåren 1887-1968, tillmättes stort vetenskapligt värde.
- Han var väldigt framgångsrik. Det var inget mystiskt med att han fick tjänsten så ung, han hade allas stöd, säger Sverker Gustavsson, som har känt Leif Lewin sedan tidigt 1960-tal och även är hans professorskollega på statsvetenskapliga institutionen.
- Men det är ju väldigt ovanligt att man är så snabb. Till saken hör att han egentligen inte sysslade med något annat än att skriva, han höll inte på med politik, gjorde utredningar eller skrev i tidningar som många andra gjorde. Samtidigt var och är han extremt fokuserad. Vissa går och funderar på ämnen och låter ­manus svälla efter hand, men vare sig det handlar om två A4 eller om en tjock bok vet Leif direkt vad han ska göra.

Ung och briljant, och inte rädd för att visa det, väckte Leif Lewin tidigt känslor i Uppsalas akademiska värld.
- Som ung var han väl medveten om sina kunskaper och sina framgångar kan man säga. Men han har mycket väl fyllt sin plats som skytteansk professor, mitt övervägande intryck är mycket positivt, säger Torgny Neveus, docent i historia.
Statsvetaren och debattören Stig-Björn Ljunggren, som hade Leif Lewin som handledare under sin doktorandtid, beskriver ett sorts janteförhållande mellan Lewin och omgivningen.
- Han hade ohyggliga framgångar redan som ung och i den inavlade, uppnästa ankdammen som Uppsala är, retade hans stil upp ganska många, framför allt de grå mössen som är i majoritet. Lewin var exhibitionistisk och fåfäng, han höll briljanta tal och han var jävligt rolig. Han har varit en färgklick, en sort som inte görs i dussinvariant.
En som tyckte sig trampad på var Nils Elvander, professor i nationalekonomi och statsvetenskap, som hade tagit över den skytteanska professuren 1972 om inte Lewin hade kommit emellan. I de Minnen från sju decennier som Elvander publicerade förra året återfinns karaktäristiken L. L., mannen som alltid plockar russinen ur kakan (t. ex. tar de bästa doktoranderna) och är en iskall spelartyp. Man bör dock ha i åtanke att detta skrevs i affekt i ett privat brev, efter en uppgörelse med Lewin på institutionen.

Oavsett Leif Lewins personlighet letar man sannolikt förgäves efter någon som vill ifrågasätta hans kompetens.
- Han är en levande legend som har gjort fantastiska insatser. Det går inte att sammanfatta hans styrkor så här snabbt, men jag kan säga att han har en enorm bredd, han har haft ett finger med i det mesta. Jag hoppas att han inte viker ner sig nu, och att han fortsätter att skriva och blir en aktiv professor emeritus, säger Göteborgsprofessorn i statsvetenskap Sören Holmberg.
Hans kollega Bo Rothstein tar fasta på vad han kallar outstanding staying power hos Lewin, som kontinuerligt har producerat tunga böcker och artiklar både på den svenska och den internationella arenan.
- Med tanke på hur lång tid han har innehaft tjänsten är det en verkligt imponerande gärning. Många i hans situation skulle ha tröttnat men han har snarare ökat takten, säger Rothstein.
Leif Lewins produktivitet blir än mer anmärkningsvärd med tanke på att han samtidigt har haft tidskrävande uppdrag bland annat som dekan och vicerektor.
- Han har inte låtit administrationen tränga undan forskningen, vilket många professorer som inte producerar skyller på. Dessutom har han hela tiden föreläst för studenterna på A-nivå, vilket är ovanligt bland ledande professorer, säger Stig-Björn Ljunggren.

Mats Bergstrand är chef för DN Debatt, som allmänt anses vara landets mest prestigetyngda debattforum, med stenhård konkurrens om spaltutrymmet. Bergstrand, som har skrivit boken När verkligheten sparkar bakut tillsammans med Leif Lewin och Uppsalas landshövding Anders Björck, framhåller gärna Lewins insatser inom den så kallade tredje uppgiften, det vill säga universitetens plikt att förutom att undervisa och forska även informera och upplysa allmänheten om sin verksamhet.
- För mig är han den tredje uppgiftens främste fanbärare i Sverige. Jag vet inte om han är den mest publicerade under min tid som redaktör, men visst är han ofta publicerad. Det beror dels på fördjupningsvärdet, där det sällan finns något att klaga på vad gäller Leif Lewin, men även på nyhetsvärdet. Om han framför synpunkter som har tagits upp tidigare av andra gör han det med ett annat djup och stringens.

Barbro Lewin fick först syn på den blivande maken under en debattkväll på Snerikes nation. Leif Lewin skulle sedan komma att bli nationens inspektor under en drygt 20 år lång period som avslutades tidigare i år, men den här kvällen 1961 nöjde han sig med att debattera kärlekens väsen och former med bl a litteraturvetaren Lars Lönnroth.
- Lönnroth hade en sådan rå syn, och ville ha det till att allt enbart handlade om sexualitet och drifter. Men Leif pratade om känslor och hade en positiv syn på kärleken. Jag tyckte han var en fin pojke. Sedan träffades vi på allvar på ett landskap på nationen 1963, dit jag var forslad som röstboskap. Mot slutet av kvällen hamnade vi i inspektorssoffan tillsammans och efteråt gjorde vi änglar i snön utanför och på den vägen är det. Vi gifte oss året efteråt.
Barbro Lewin beskriver sin make som glad, lättsam, konstruktiv och nästan alltid jättelätt att leva med. Nästa år väntar uppbrott från tjänstebostaden, där de har bott sedan 1972 och har uppfostrat tre barn.
- Vi har stortrivts i Skytteanum. Att flytta därifrån känns väldigt vemodigt.

Bennich-Björkman föreslås efterträda

Universitetets rekryteringsgrupp föreslår enhälligt att Li Bennich-Björkman tar över den skytteanska professuren när Leif Lewin går i pension nästa år.

Ergo rapporterade tidigare i år om hur Li Bennich-Björkman blev den första kvinnliga professorn i statsvetenskap i Uppsala någonsin. Nu ser det alltså ut som att hon byter en statsvetarprofessur mot en annan.
- Det finns en del fördelar med den skytteanska, bland annat ekonomiskt. Inte att den ger så mycket mer i lön, men det finns större resurser kopplade till den, sa Li Bennich-Björkman till Ergo ­efter professorsutnämningen i våras.
Rekryteringsgruppen består av tre sakkunniga, två i statskunskap och en i vältalighet, och alla tre fördordar Li Bennich-Björkman som ny skytteansk professor. I andra hand föreslås Joakim Palme, vd för Institutet för Framtidsstudier och professor i sociologi vid Stockholms universitet.
Rekryteringsgruppens förslag lämnas till ordföranden i Skytteanska stiftelsen, Nils-Axel Mörner. När han har valt en kandidat fattar rektor Anders Hallberg det formella beslutet den 6 november.
Li Bennich-Björkmans forskning spänner över för statsvetare så pass skilda områden som kulturpolitik, forskningspolitik, mångkulturalism och postkommunistisk politik.
Under sin provföreläsning talade hon på temat Inga oskrivna blad: nya demokratier och det förflutnas betydelse. Enligt universitetets pressmaterial levandegjorde hon på ett tydligt sätt utvecklingen av demokrati och kommunismens fall och hade som utgångspunkt två nyckelpersoner i Estland.
Själv menade Li Bennich-Björkman i vårens Ergointervju att hennes starkaste sida i yrket är att hon fortfarande är genuint nyfiken på saker och ting.
- Jag är inte blasé och jag vill verkligen forska. Och jag tror att väldigt många professorer - och jag vet inte om det beror på personligheter eller den institutionella strukturen som den ser ut i Sverige - inte vill forska särskilt mycket längre.

|Inlagt 01029]