Sisyfosarbete för cyklande greve

Jag möter honom på Stora Torget i Uppsala. Han står mitt på refugen i en brun mockajacka, jeans och sneakers. Egentligen skulle han ha haft sin rickshaw med sig, men den är på lagning för hundrade gången i ordningen. Cykeln kommer från Indien, har bara två växlar och är inte anpassad att dra en kärra, men Carl Wachtmeister har inte råd att byta ut den. Han har tittat på en cykelmodell som körs i London, men priset är hela 50 000 kronor, så han får stå ut med en kedja som ständigt hoppar av, och ekrar som bryts, ett tag till.
Carl Wachtmeister kommer från en grevesläkt med slott i Blekinge, men själv är han hemlös till och från sedan tio år tillbaka.
- Just nu bor jag tillfälligt hos ett par bekanta, men ibland känns det bättre att bo i en sovsäck under närmsta träd i skogen, för då slipper man vara i underläge. Mina bekanta har sagt att jag får stanna ett tag, men det är svårt att stå bredvid och se andra leva sina liv, när man själv inte har något liv att tala om.
I veckan besökte han socialkontoret, eftersom han inte haft något att äta på flera dagar. Men kontoret var bombhotat och han fick återkomma dagen efter. Han visar upp blanketterna och suckar djupt.
- Man får aldrig hjälp direkt, trots att man svälter. Handläggartiden är så pass lång, att när man väl får matkuponger har man hunnit ordna pengar själv. Då brukar jag tacka nej. Socialen är det sista ställe man vänder sig till och helst vill jag inte gå dit någonsin igen.

Perioderna av hemlöshet startade när Carl Wachtmeister var i Tibet för tredje gången. Året var 1997. Han hade rest dit ensam, då hans två kollegor hoppat av det länge planerade bergsprojektet som gick ut på att plantera träd och buskar i halvöknen för att senare lägga upp odlingar. Pengarna till projektet kom för sent och Carl Wachtmeister fick hanka sig fram på ströjobb. Många nätter sov han under bar himmel i extrem kyla. En dag satte han sig utmattad ned på en sten och då kom ett gäng gatubarn fram och frågade om han behövde hjälp.
- De erbjöd mig mat, grillad fågel som de skjutit med slangbella. Jag tackade ja och fick följa med dem till ett skjul de byggt på en soptipp. De var utsatta, men såg mig som ännu mer utsatt. I mitt liv har jag mött två typer av ifrågasättande attityder. Från hjärtat, som i det här fallet, och föraktfullt, som jag möter varje dag hemma i Sverige.
Han berättar att han känner sig sviken av Gud och att den besvikelsen har dominerat hans liv i perioder. Innan han mötte gatubarnens självklara generositet hade han ingen livsvilja kvar. Det är den sortens små gester som får honom att behålla hoppet. Carl Wachtmeisters liv har varit fullt av motgångar. Idag arbetar han som bonddräng, när han inte kör sin cykeltaxi, men hans försök att utbilda sig till lantmästare gick i stöpet för ett par år sedan.
- Jag körde på tentorna. Klarade inte av den teoretiska biten. Efter ett år bytte jag till gårdsmästarprogrammet, men fixade inte det heller. Mitt självförtroende fick sig en ordentlig törn, men jag ska försöka tenta av en av kurserna i efterhand, om jag får.

Det är ingen obildad man jag talar med, tvärtom, men han lider av dyslexi. Hans språk är vårdat, han känner till vad som händer runt om i världen och är expert på Tibetfrågor. Första resan till Tibet 1988 väckte hans intresse för regionen och dess många orättvisor. Som eko-Tibetsamordnare arbetade han ideellt 1993 i Sverige och två år senare var det dags för resa nummer två. För att få ihop pengar arbetade han som vårdbiträde på Akademiska sjukhuset. Under resan 1995 träffade Carl Wachtmeister Dalai Lama. Ett möte som kommit att betyda oerhört mycket för honom. Under samma resa befann han sig endast ett hundratal meter från platsen där Panchen Lama (den som är utsedd att finna den reinkarnerade Dalai Lama) tillfångatogs.
- Jag är känslig för stämningar och kände direkt i luften att något var fel. På grund av systematiskt förtryck av Tibetaner under drygt 50 års tid fanns en påtaglig skräck hos de människor jag mötte. Rättegångar och avrättningar sker i godtycke. Familjer till avrättade tvingas betala för kulorna. Den kinesiska regeringen vet om detta, men förnekar att det går till på det viset. Förnekandet förekommer i viss mån även i Västvärlden. Man talar om en tystnad som breder ut sig.
Han vänder ned blicken, ser uppgiven ut. Tar en klunk av kaffet och kliar sig i huvudet.
- Det som sker i Tibet är fruktansvärt. Den ideella föreningen Svenska Tibetkommittén arbetar för att stärka mänskliga rättigheter, men de svenska politikerna gör ingenting. Hur kan man stå bredvid och se på när ett helt land blir våldtaget?

Carl Wachtmeister har sökt upp, samt skrivit många hundra brev till politiker och ledare för olika nationella och internationella organisationer, där han vädjar till dem att bjuda in Dalai Lama och den kinesiske presidenten till ett öppet samtal. Men utan framgång.
- Anna Lindh skrev ett mycket trevligt, personligt brev tillbaka, de andra har nog inte förstått allvaret i situationen. Jag skjutsade en gång miljöminister Andreas Carlgren i min naturtaxi på hans födelsedag. Det var lite av en symbolisk handling, eftersom min taxi är miljövänlig, men vi hann inte prata så mycket.
Carl Wachtmeister berättar att cykeltaxi vuxit sig stort, både i London och New York. Nu väntar han på att man ska inse värdet av denna verksamhet i Sverige, och sponsra hans naturtaxi.
- Även jag tyckte först att det verkade knäppt att cykla runt med folk på en kärra där bak, men ganska snart insåg jag potentialen och glädjen växte fram steg för steg. Det bästa med jobbet är kontakten jag får med dem jag kör, det är guld värt. Många betalar för upplevelsen, närheten till naturen och till mig som chaufför. Det enda negativa jag kan se är att jag får magrutor, vilket jag inte gillar, så för att mota Olle i grind häller jag i mig stora mängder fet mjölk varje dag. Ja, när jag har pengar vill säga.
Men trots att Carl Wachtmeister älskar sin naturtaxi är hans dröm en annan.
Just nu är mitt liv ett enda stressmoment för att få ihop till brödfödan. I framtiden skulle jag vilja ha en liten gård, där jag nischar mig mot ekologisk, naturenlig odling, som min morfar en gång i tiden ägnade sig åt. Ett sjuskiftesbruk där man som i Bondepraktikan och för all del Bibeln, låter jorden vila det sjunde året, för att återskapa näringsbalansen i jorden. Ja, och så skulle jag förstås vilja ha en flickvän. Det är hemskt ensamt ibland.