Längtans profet

En stämningsbild inleder Owe Wikströms senaste bok Till längtans försvar eller vemodet i finsk tango. Det är sensommarkväll och författaren bommar igen sommarstugan inför vintern: Semestertiden är till ända, havskanten öde. De barn och barnbarn som befolkat sandstranden har sedan några veckor åkt tillbaka till staden. Den känsla som kommer smygande är bekant från många liknande situationer. Det är en nästan överväldigande glädje blandad med en vag, men lika påtaglig oro. Men så under några korta sekunder får känslan en förlängning - en överton som varken handlar om stugan eller om sommaren. Han drabbas av insikten om att vi lever våra korta liv på tidens smala näs med ett ofattbart tidshav runtom oss.
Jag mejlar för att boka en intervju med mannen bakom dessa allvarsord. Svaret kommer från ett tangentbord utan bokstäverna å, ä och ö någonstans i östra Pyrinéerna:
gusten, boken har jag inte sett ens sj´lv, men visst kan vi tala lite om den, men ´r i Andorra och vandrar till tisdag kv ´ll, sen ´r det en massa arbete med kulturr`det, men stñt p`` mig lite senare.
/svettig
owe
Bråddjupt allvar samsas med en slags rastlös, nyfiken bekymmerslöshet hos Owe Wikström, ibland i samma mening. På tal om finsk tango är det förresten inte vemod han först associerar till när vi träffas utanför Konditori Fågelsången en gråmulen dag någon vecka senare, utan ett klipp på Youtube.
- Slå på Frank Zappa och Finnish Tango. Han spelade en tango som extranummer efter en rockkonsert i Helsingfors. Skithäftigt.

Owe Wikström är präst, psykoterapeut och professor i religionspsykologi vid Uppsala universitet, känd för sin forskning om förhållandet mellan religion och olika kliniska psykologiska tillstånd, och för sina studier av bland annat Dostojevskijs författarskap. Så här i slutet av karriären ägnar han dock det mesta av sin tid utanför universitetets murar. Han åker runt i landet och föreläser, medverkar ofta i tidningar och radioprogram och sitter i Statens kulturråd.
Som författare nådde han den stora publiken med Långsamhetens lov(2001), där han tar upp den moderna människans förhållande till tiden. Den följdes av reflektioner kring rum och resande i Ikonen i fickan (2003) och vår ansvarighet inför våra medmänniskor i Sonjas godhet (2006).
- Alla tre böckerna är skrivna på samma sätt. Jag nyttjar det yttre rummet för att reflektera kring inre världar. Men eftersom jag sysslar med religion tyckte jag ändå att det saknades något. Jag ville skriva om existentiella och andliga frågor lite mer explicit, fast utan att börja i dem.
Till längtans försvar beskriver han som en pamflett för att uppmärksamma en del av tillvaron som han tycker får för liten plats i vår tid.
- På den mediala, kulturella arenan ryms ganska få markörer för vemodet. Samtidigt tycker jag som gammal sjukhuspräst och psykolog att när det smäller, när man får en tumör, eller när det händer något med brorsan eller mamma, då ställer sig människan förr eller senare ändå de här frågorna: Vad är syftet? Hur ska jag stå ut? Finns det någon mening? Det är en profylaktisk åtgärd att klura kring de här frågorna ibland.
Vemodet är inget man bör eller kan bota, menar han.
- Existentiella frågor är terapiresistenta, det är det som är poängen. Läkare och patient är på samma nivå inför det faktum att man måste dö. Det handlar inte om hälsa och ohälsa, utan om graden av närhet till existensens grundnivå. Det är inte deppighet, utan realism.

Bokens första del utforskar vemodets anatomi; de specifika situationer, ofta kopplade till upplevelser av musik eller naturen, som väcker vemodet till liv.
- Det lilla vemodet - att man saknar barnen, börjar bli äldre eller hör en fantastisk låt av Sting som man lyssnade på första gången man var kär - gränsar till en större upplevelse av att hela livet är skönt men samtidigt på väg ifrån en. Det är så jag kommer in på de existentiella frågorna.
Det stora, existentiella vemodet, eller vemodets förlängningar, ringar han in med hjälp av tre begrepp; hemlösheten - människan har ingen fast grund att stå på, inget inre GPS för att orientera sig i tillvaron; ändligheten - människan måste förhålla sig till att hon en dag ska dö; och slutligen andligheten - finns det någon transcendent verklighet eller är allt bara påhitt?
Själv bär Owe Wikström med sig dessa livsfrågor sedan sin djupsinniga tonårstid hemma i Luleå.
- Grundstämningen av att tillvaron är provisorisk, den har jag nog känt väldigt länge. En del kallar det puerilt - man kommer aldrig över den där ungdomsperioden. Jag är väl kvar i den. Men jag tror att den finns kvar hos många: Tänk när man var ung, vad man tänkte mycket. Nu hinner man aldrig tänka, man ska bara svara på mejl hela tiden. Så när man ger ord åt de här frågorna väcker det ofta gensvar i människors inre.
I bokens tredje och avslutande del kopplar han frågeställningarna till den religiösa föreställningsvärlden, som han menar tillhandahåller ett språk och symboler för att kanalisera människans längtan.
- Bortom det lilla vemodet finns det stora vemodet. Där bortom finns en ontologisk törst. Människan har per se en generalbrist; hon är utkörd ur paradiset. Altaret eller ikonen suger upp den här längtan och ger en sorts svar. I den meningen upplever nog religiösa inte världen bara som längtan, utan att det också finns en hemkomst.

Samtidigt är han noggrann med att även den som inte har en tro ska kunna ta till sig det han skriver.
- Jag är nog en ganska rå och enkel kristen person, om jag ska rannsaka mig själv. Men jag doserar mitt budskap väldigt stillsamt. Folk får säga ja eller nej. En person som absolut tycker att det här är fel ska åtminstone kunna förstå resonemangen om livsfrågor och längtan.
Denna del av boken kan ses som en uppgörelse med den form av religionskritik som reducerar religionen till något flummigt - en samling ologiska föreställningar som intellektuellt oärliga människor ägnar sig åt. Den missar att det religiösa livet handlar om så mycket mer än bara ett tankesystem, menar Owe Wikström.
- Religionsfenomenologerna talar mycket mer i icke-kognitiva termer: Jag böjer mig mot altaret, jag gör ett korstecken, jag bugar mig mot Mecka. Man gör något med kroppen. Hela det rituella, språkspelet, det vill jag fånga. Många älskar att gå in i kyrkorummet och tända ett ljus, men säger sig inte kunna tro. Det finns många intellektuella ateister som inte är det emotionellt - det kognitiva korresponderar inte med vad de faktiskt gör.
Han riktar en udd mot alla tvärsäkra - ateister såväl som religiösa - som tror sig ha kommit fram till det slutgiltiga svaret på livets gåtor. Den som har rätt brukar i regel inte ha rätt, citerar han nobelpristagaren Imre Kertész.
- Jag är emot fundamentalister åt båda hållen. Det är därför jag kallar boken Till längtans försvar. Tror jag.