Jorge får forskarna att skratta åt sitt elände

Tecknandet började när hans pappa tog hem en låda med gamla serier och hans mamma, som jobbade inom datavetenskap, tog hem använda utskriftspapper. Den gamla sorten, som är ganska stora och är perforerade på båda sidorna.
– Jag kunde inte ens engelska, men att läsa serierna var ett utmärkt sätt att lära sig språket, säger Jorge Cham, som är född och uppvuxen i Panama.
– Och tack vare min mamma fanns det oändliga mängder av papper att rita på, tilläger han.
Men hans stora intresse var robotar. Han tyckte att det lät som en fantastisk idé att doktorera inom ämnet för att kunna hålla på med det som han tyckte om mest på heltid och dessutom få betalt för det. Efter grundutbildningen sökte han sig till doktorandutbildningen i Stanford, USA.
– Jag var van att vara bäst i klassen och helt plötsligt var jag den som med nöd och näppe klarade sig. Doktorandutbildningen är en oändlig pyramid av prestation, de som inte har upplevt det har inte den minsta aning om hur tufft det är, säger han.
Det var bland annat därför Jorge Cham bestämde sig att börja teckna serier om doktorandernas tillvaro för campustidningen. Han ville lyfta fram hur det är doktorera – ångesten, tidsbristen och det ofta komplicerade förhållandet till handledaren.
– Akademin är kanske den sista formen av lärlingsskap. Man jobbar samtidigt som man lär sig något hela tiden, det är det som gör det så speciellt, säger han.

Trots seriens framgång hade hans ambitioner att bli professor ändå inte minskat, tvärtom var han till och med en av toppkandidaterna för en fakultetstjänst efter disputationen. Men efter att ha planerat den egna forskningsverksamheten i detalj fick han avslag.
Det som följde var något av en personlig kris. Den vände när en framgångsrik forskare, som hade den typen av jobb och position Jorge Cham försökte få, uppmärksammade honom på hur fantastiskt det var att han kunde teckna serier och vara framgångsrik på det sättet.
Numera tecknar han, och ägnar sig åt sin föreläsning ”the power of procrastination” på heltid. Inom den akademiska världen behandlas han som en popstjärna, det är många som vill lyssna på hans föredrag och som köar till boksigneringen efteråt. Trots att publiken ofta är mogen både vad gäller ålder och akademiska poäng blir stämningen mer tonårsaktig och känslan som infinner sig är snarare att vistas på en mottagning av den senaste vinnaren av Idol än i en akademisk miljö.

Jag träffar Jorge Cham när han besöker Uppsala för att hålla sitt föredrag på Kreativitetsdagen, som anordnas av junior faculty. Även om jag inte hade vetat hur han ser ut hade jag kunnat känna igen honom direkt – han är mycket lik den namnlösa karaktären i sina serier.
– Från början fanns det ingen speciell anledning till att han inte hade något namn, det var mest lättja från min sida. Sedan gick det upp för mig att många professorer inte vet vad studenterna heter och därför fick han förbli namnlös. Jag fick presentera mig själv för professorn fem gånger innan han kom ihåg vem jag var, säger han och ler med hela ansiktet.

Min, eller snarare vår, intervju tar snart en ganska intressant vändning. Efter att jag har avslöjat min egen bakgrund som före detta forskare för honom ställer han genast samma frågor till mig som jag till honom. Går det att leva på journalistik? Saknar jag forskningen? Varför slutade jag? Intervjun glider in i ett samtal och vi är rörande överens att kunna sakna forskningen i sig, speciellt det som Jorge Cham kallar för ”moments of Eureka”, men inte villkoren.
– Nu när jag tecknar upplever jag också Eureka-känslan, i mindre skala men oftare.
Jag hälsar från en vän att hon inte skulle ha klarat sin doktorandtid utan hans serier. Hans vykort som visar en ensam doktorand framför en dator med texten ”Wish you were here instead of me” är en av hennes favoriter. Överhuvudtaget får han mycket kommentarer på det han tecknar, både via mejl och Facebook. Det han märkte direkt när han gjorde serien tillgänglig på webben var att igenkänningsfaktorn verkade vara hög, och inte bara inom naturvetenskap och teknik. Han fick till och med mail ifrån en doktorand inom buddistiska studier.
– Det är en global misär inom alla discipliner. Folk känner sig mindre ensamma när de läser serierna och kan skratta en liten stund åt sitt eget elände, säger han.

Hans föreläsning handlar om ”the power of procrastination”. Procrastination betyder att förhala eller skjuta upp någonting utan egentlig anledning. Ett ganska vanligt fenomen inom den akademiska världen, enligt Jorge Cham. Men problemet är inte själva uppskjutandet utan att de flesta känner sig skyldiga när de gör någonting annat än det de borde. Han vill därför ta uppskjutandet till nya höjder och menar att det finns en hel vetenskap bakom det.
– Vad gjorde Isaac Newton egentligen när han satt under det där trädet? Och vad var det han borde ha gjort?
Det är alldeles för mycket ”borde, skulle, kunde” som resulterar i en konstant ångest. Han uppmanar alla att slappna av lite istället.
– När man skjuter upp saker gör man det man vill göra när man vill göra det, säger han.
Till slut avslöjar han vad han lärde sig som doktorand som han har haft nöje av även utanför den akademiska världen.
– Powerpoint. Det har jag lärt mig. Och att hålla ett föredrag i en timme om nästan vad som helst.

nbsp;