”Historia is the shit”

Jag kan säga att jag är glad att jag satt ner när de ringde och berättade att jag fått priset. Att sedan gå runt med 100 000 kronor på fickan efter prisutdelningen kändes sjukt. Ganska old–school att ta emot pengarna i en check, men nu ligger de tryggt nergrävda i mitt kollektivs trädgård – för att plockas fram vid rätt tillfälle. Jag vet inte exakt vad jag ska använda stipendiet till, men jag vet att det kommer att bli väldigt viktigt i framtida projekt. Det som gäller nu är att bli klar med min master i miljöhistoria. Jag hoppas jag hinner det, att jag inte hoppar på något nytt projekt innan dess (skratt).

Jag vet inte om det är en drivkraft, men jag tror att jag är ganska rastlös. Inte som person, men när det gäller projekt och arbeten. Jag märker att jag behöver stora möjligheter till ansvar och friheter att utforma det jag tar mig för. När jag började plugga historia insåg jag snabbt att det fanns saker som kunde förbättras. Utbildningen var inte alls dålig, men kvaliteten kunde utvecklas och jag såg oss studenter som en del i det arbetet. Lyckligtvis har Uppsala universitet en struktur och en bra plattform som får studenters initiativ att frodas, och som backar upp individuella prestationer.

Jag var tjugo år när jag började plugga här. Historia var däremot inte mitt första val. Jag hade först bestämt mig för att bli lärare. Hela min släkt består av lärare, präster och företagare, så varför bryta trenden? Jag gillar ju att stå inför människor och prata, så lärare kändes som ett bra val. nbsp; Och jag ville verkligen komma igång med studierna snabbt. Jag hade precis blivit pappa och nu fanns en liten tjej att försörja.

Jag tycker sällan saker är tråkiga. Men jag märkte snabbt att historia ”is the shit”. Jag fungerar så – hittar jag något som intresserar mig mer och är roligare väljer jag att satsa på det istället. Därmed inte sagt att jag inte avslutar det jag tar mig för. Jag gillar att se utvecklingen av projekt: nbsp;När vi grundade föreningen Humanistiskt initiativ satt vi i en liten skrubb på söndagkvällarna och arbetade. Nu trängs vi inte längre i en skrubb och vi klagar plötsligt så fort det inte finns något fika. Hallå, för två år sedan hade vi inte någon fika och nbsp; vi kämpade på ändå. Nu är vi precis i processen att lämna över planeringen av humanisternas arbetsmarknadsdagar till nästa generations projektgrupp. Det känns lite jobbigt att lämna över något som man gått in så mycket för, men jag vet att jag har gjort mitt bästa. Och jag är helt övertygad om att Humanioradagarna 2013 kommer blir lika bra som tidigare år. En drivkraft för mig är att jag vet att det alltid kommer nya duktiga humaniorastudenter som kan ta över och utveckla projekten vidare . Jag har sett till att strukturerna finns – nbsp;nu får andra studenter ta över. Jag ser mig inte först och främst som en entreprenör – även om de projekt jag varit med och grundat mycket väl kan räknas som entreprenörskap. Jag gör mitt bästa för att kasta ut nya bananskal som jag sedan kan halka in på.

Om jag har varit med och förändrat bilden av humaniora? Det jag och Humanistiskt initiativ har bidragit med är snarare att förändra humanisters syn på humanister. Det är där det måste börja – vi måste bli bättre på att tydligare förmedla vad det är vi sysslar med och vad vi kan göra på arbetsmarknaden. Om några år ska en humanist kunna komma in i ett rum och leverera en pitch på vad den sysslar med. Bara så där BOOM.

Berättat för: Ida Nordenhem /red@ergo.us.uu.se