Intervju med årets Uppsalastudent: Benjamin Verbeek
När vi hörs på telefon befinner sig Benjamin Verbeek redan i Schweiz sedan knappt två veckor. Han gör sitt examensjobb som blivande civilingenjör inom teknisk fysik genom det anrika lärosätet ETH Zürich på forskningsinstitutet Paul Scherrer Institute (PSI). Benjamin berättar mer om vad han håller på med.
— I enkla termer så jobbar jag med en grupp som håller på att mäta storleken på atomer väldigt, väldigt noga. Oftast när man tänker på fysik så tänker man att “en atom, okej det vet vi hur stort det är”. Men folk mäter det på olika sätt, och ibland får folk olika svar. Det är väldigt spännande såklart.
Vidare berättar Verbeek att han tillsammans med forskningsgruppen vid institutet mäter en ovanlig slags partikels storlek genom att använda detektorer samt tar hjälp av referenspartikeln (något av en tungvrickare) myonen. Han tycker att arbetet känns som en bra kombination av den givna strävan att kartlägga atomens faktiska storlek, liksom att forskningen tillför grundläggande kunskap och nytta i andra områden .
Det är ett hektiskt schema för Verbeek. Inom två veckor ska han åka tillbaka till Sverige för att föreläsa på ett läger och även äta lunch med Uppsalarektorn. Trots uppståndelsen verkar han vara fullkomligt lugn. Innan flytten till Schweiz var det filmning på Ångströmlaboratoriet, pressfoton som skulle tas— varvat med tentainlämningar och presentationsuppgifter allt eftersom vinsten tillkännagavs.
— Det var ju bara positiva känslor kring det här, även om det var mycket på en gång.
Likt Kalle på chokladfabriken som fått guldbiljetten var det inte lätt att hålla masken när universitetet meddelade om vinstbeskedet före jul. Det var en lättnad för Verbeek att kunna berätta för familj, vänner och bekanta när vinsten annonserades 13 januari. Han skrattar när han återger hemlighetsbärandet.
— “Varför är du glad?” undrade folk, “nej men det får jag inte säga”. Man vill ju dela med sig av sånt.
Jag frågar honom om hur vinsten känns nu när beskedet har fått landa lite.
— Det som är bra med att du ställer den här frågan lite senare än de andra är att jag har fått bearbeta lite. En väldigt kul sak som jag märkt är att det är väldigt många fler som bryr sig om den fysik jag håller på med än vad jag hade tänkt.
Utmärkelsen tycks vara en port som öppnat upp Verbeeks kontakt med likasinnade och andra intressanta människor som delat med sig av sina erfarenheter och sin kunskap.
"Jag tycker att man kan prestera bra utan att jobba ihjäl sig."
Förutom det stora fysikintresset har Benjamin Verbeek även en dröm om rymden. Han har bland annat besökt European Space Agencys sommarskola i Belgien som svensk delegat där han fick bekanta sig med satelliter och lyssna till astronauter. Jag frågar honom om drömmen om att bli astronaut lever vidare.
— Den drömmen finns absolut kvar och lever för fullt. Jag tror att om man vill bli astronaut, måste man vara medveten om att det är väldigt, väldigt hög konkurrens. Som astronaut tror jag också att man jagar en bred kompetens. Det är svårt och inte så klokt att satsa hela sitt liv på att bli det.
Benjamin menar att man riskerar att bli besviken till följd av konkurrensen, liksom att bredden av andra aktiviteter är väldigt värdefull. Han understryker att, farhågorna till trots, så rör han sig mot den riktningen och kan således hålla drömmen vid liv på ett sunt sätt.
Utlandet och internationella arbetssätt är också lockande för Benjamin. Relativt nyligen var han i Kina, något han beskriver som ett äventyr i sig. Han sammankopplar fascinationen för resorna med astronautdrömmen på ett djupare plan.
— Det är väl ändå den ultimata resan, att åka till rymden?
Familjens, vännernas och omgivningens reaktion på Verbeeks vinst kan sammanfattas som nothing but love.
När vi ändå har Årets Uppsalastudent på tråden, passar vi på att fiska efter Benjamins bästa studietips. Han är noggrann med att följande utsagor ska tas med en nypa salt och att det till syvende och sist är en individuell fråga. Han trycker på vikten av att “våga ta pauser och göra annat”
— Den sämsta tiden när jag pluggar är när jag sitter i arton timmar och köttar igenom tentor. Men när jag får in rutiner går det desto bättre—jag tycker om att klättra, jag klättrar många gånger i veckan. Jag tar mina pauser på kvällarna när jag känner att “nu är det mosigt i huvudet”. Jag tycker att man kan prestera bra utan att jobba ihjäl sig. Det känns viktigt att få ut.
Samtidigt gör Benjamin Verbeek sådant som han tycker är kul. Han kombinerar nöje och nytta.
— Till exempel så kanske jag kollar på en YouTube-video som är kopplad till något jag håller på att lära mig om, men som är på ett populärvetenskapligt plan. Ska jag lära mig någonting inför en kurs kanske jag undervisar om det på ett läger. Då får jag ut något dubbelt; jag lär mig och får lära andra att tagga till inför det man gör.
