Mina barn ska inte växa upp i det här landet
- Jag älskar mitt land. Jag vet att det har en massa problem, men jag älskar det.
Erika Rodriguez Sanchez funderar fram och tillbaka. Efter att hon läst sista terminen på sitt program international business så tänker hon åka utomlands, lämna Colombia och våldet och allt det hon älskar. Och hon räknar med att bli kvar utomlands. USA eller Europa. För hon, precis som de allra flesta som studerar i Colombias huvudstad Bogota önskar sig bort härifrån. Idag trängs nio miljoner människor i den breda dalgången, 2600 meter över havet, eller närmare stjärnorna som en slogan säger. Hundratusentals av dem som kommer till Bogota är flyktingar som flytt från oroligheterna och övergreppen som sker på landsbygden.
Uppe längs bergssluttningen i skyggan av eukalyptusträd delar universitetet Politecnico Grancolombianos snofsiga campus utrymme med en och annan kåkstad, men mest med eukalyptusträden. Politecnico är privat och kostar 20 000 kronor per år. På Politecnico läser de som har pengar.
- Inte för mycket, men tillräckligt för att leva ett gott liv, som Erika uttrycker det.
Modellen för campuset är hämtad från USA: terrakottafärgade hus utkastade lite huller om buller i terrängen. Mellan dem stensatta gångvägar och över detta eukalyptusträd. Snyggt och trevligt. Först långt där nere, på slätten där Bogota breder ut sig åt alla håll, påminner trafiken, köpcentrumen, skyskraporna och kåkstäderna om var vi befinner oss.
Det ger en känsla av frihet att befinna sig på Politecnicos luftiga campus. Men känslan är konstgjord för de som studerar här. Ingen av dem törs lämna Bogota annat än med flygplan. Den som tar bussen eller bilen ut ur staden riskerar att fastna i någon av gerillans eller paramilitärens vägspärrar. Beroende på vilken grupp man råkar ut för så kan man bli av med alla sina ägodelar eller bli kidnappad. Därmed är det egna landet längre bort än semesterveckan i Miami.
Säkrast att stanna i stan alltså. Anslagstavlorna i cafeterian talar om festen på fredag (som börjar klockan ett på eftermiddagen). Att man läser Internationell Business betyder inte att man är intresserad av politik. Nere i dalen, i Bogota, i kaoset och trafikgyttret ligger Universidad Nacional. Det äger tilltalsnamnen Tira Piedra - kasta sten - på grund av sin aktiviststämpel. Där läser Alex Drufovka film. Han tycker inte om amerikaner och planerar att spela in en porrfilm. Men för tillfället arbetar han vid sidan av studierna på ett prestigefullt filmprojekt för nationalarkivet.
- Det är bra, för när man blir stoppad av polisen på gatan och de ser att man kommer från Universidad National så blir det genast problem. En gång hittade de en avbruten cigarett i min väska och genast så skulle de ha det till att det var en joint. Men nu har jag det här papperet som visar att jag jobbar för nationalarkivet och då lugnar de genast ner sig, säger Alex och skrattar under allt sitt långa svarta hår.
Förutom poliser och amerikaner så har Alex inte mycket till övers för studenterna på till exempel Politecnico. Som han ser det så lever de i en skyddad verkstad och förstår inte vad det egentligen är som sker i Colombia. Han tar bussen när han ska någonstans.
Erika har svar på tal:
- Människorna på Tira Piedra är dåliga. Men utbildningsnivån är hög på Universidad Nacional.
Klasstänkandet lyser igenom. Utseende är viktigt, och att gå på rätt universitet för att få rätt jobb. Erika vet vad hon vill med livet, och hur hon ska undvika de som försöker hindra henne.
- Just nu globaliseras världen och då ligger det rätt i tiden att läsa International Business. Får jag en gång barn så ska de inte växa upp i det här landet, säger hon med kylig klarsynthet.
Sina olikheter till trots har Alex och Erika en sak gemensam: Precis som alla colombianer är de hängivna nationalromantiker. Kan man bara få ett slut på den väpnade konflikten, som i grunden bottnar i djupa sociala orättvisor, så är det många som tror att det kan gå mycket bra för Colombia. För stoltheten över landet går inte att ta miste på.
Text och foto: Marcus Hansson
Artikelförfattaren har tidigare skrivet ett reportage om hur det är att plugga och bo i Berlin. Till vardags arbetar han på Sveriges Radio Uppland.
