15 procent av doktoranderna mycket missnöjda

Per Löwdin har arbetat med doktorandfrågor sedan 1986. Enligt honom finns det nog med missförhållanden inom forskarutbildningen för att fylla ett helt Ergo med skandaler. Problemet är att folk som blivit illa behandlade sällan vill ställa upp och berätta, rädda för att aldrig få sin examen.

Det som ligger till grund för de allra allvarligaste problemen är det extrema godtycke som doktoranderna utsätts för. Handledaren, som oftast är professor vid institutionen, är doktorandens nyckelperson nummer ett. Har man en god handledare kan tiden som doktorand bli en fröjd, men alltför ofta pratar doktoranden och handledaren förbi varandra.
- Det är ingen tvekan om att en majoritet av de problem som jag har hand om i någon mån är relaterade till handledningen. Ofta hänger det ihop med missförhållanden på institutionsmiljön i övrigt, säger Löwdin.

Martin har två år kvar på sin doktorandtjänst, men har gett upp hoppet om att någonsin avlägga examen. Han infinner sig på sitt kontor varje dag, men söker jobb under tiden. Så snart han hittar ett, kommer han att hoppa av doktorandtjänsten.
- Jag får helt enkelt ingen handledning. Det kanske finns dom som klarar av att jobba på det här sättet, som eremiter, men jag klarar inte av det. Så fort jag nämner något om mina svårigheter för handledaren, menar han att det ska vara lite tufft att vara doktorand. Han jobbar själv på det sättet, men jag klarar helt enkelt inte att jobba så.

En doktorand har enligt högskoleförordningen rätt till byte av handledare, men det kan ibland vara svårt att byta trots detta. Ibland är doktorandens ämne så specifikt att det inte finns någon annan på institutionen som har kompetens nog att vara handledare. Ibland kan det till och med vara så att stämningen på institutionen inte medger att en professor tar ifrån en annan dennes doktorand. Ibland kan problemen te sig rent obegripliga.

Magnus antogs som doktorand på en humanistisk institution i Uppsala. När hans tidigare handledare gick i pension, fick han en ny som han inte var nöjd med. Denne förstod sig enligt Magnus inte alls på vad han höll på med, och gav synnerligen bristfällig handledning.
- Handledarkommentarerna rörde knappt innehållet i mina texter, utan behandlade främst interpunktion och utformningen av fotnoter. Centrala idéer i hans avhandling som först varit godkända, underkändes året därpå.
- Professorn hade i princip ingen aning om vad jag höll på med, och kunde därför inte ge adekvat handledning.

Efter nästan tre års ömsesidigt missnöje skickade handledaren slutligen en
hemställan med begäran att Magnus resurser skulle dras in, med hänvisning till att han inte höll måttet som doktorand. Institutionen biföll beslutet, utan att ha bett om Magnus åsikt, eller ens ha kontrollerat professorns uppgifter, av vilka flera visade sig osanna. Situationen gjorde Magnus förvirrad och frustrerad. Han fick söka läkarhjälp för depression.
- Det var absurt. Jag kände mig som Josef K. i Processen, säger Magnus.
Magnus kontaktade Per Löwdin, som rådde honom att yttra sig till forskarutbildningsnämnden, och att vara extremt utförlig: varenda felaktig detalj skulle bemötas. Inklusive alla bilagor blev det 40 sidor. Efter att forskarutbildningsnämnden haft ett möte om fallet, blev Magnus kontaktad av en professor inom ett annat område på fakulteten, och fick ett mycket märkligt förslag: om han gick med på att ta ett års studieuppehåll men samtidigt forska vidare medan han arbetade vid sidan om för att försörja sig, skulle forskarutbildningsnämndens rekommendation i fallet inte gå vidare. Om han efter det året kunde visa att han hade gjort framsteg, skulle han sedan kunna ansöka om en doktorandtjänst igen. Om han inte gick med på detta, skulle de rekommendera att hemställan godkändes och att hans resurser alltså skulle dras in. Magnus avböjde - han hade ställt in sig på att fortsätta forska på heltid. Fallet togs upp hos fakultetsnämnden, som gav honom rätt, och ansåg att Magnus borde få behålla sin doktorandplats med en extern handledare. Trots att det fanns lediga resurser bestämde dock institutionen att han inte skulle få någon finansiering, så han fick ta studielån under ett år för att finansiera sitt forskande. Någon förklaring gavs aldrig.

Idag är Magnus kvar vid samma institution (med en doktorandtjänst), men han har en handledare från ett annat universitet. Per Löwdin menar att det förekommit oegentligheter i institutionens hantering av fallet.
- Det är ingen tvekan om att somliga har hållit professorn väldigt kraftigt om ryggen. Även om det har funnits flera som velat lösa situationen, så kunde det ha skötts mycket bättre.

FOTNOT:
Martin, Magnus och Anders (förekommer i artikel nedan) heter i själva verket någonting annat.