Skuggdoktoranderna - oantagna och rättslösa

Stipendier faller inte inom ramen för sjukpenninggrundande inkomst. Vid sjukdom har alltså inte doktoranden någon rätt till ersättning från försäkringskassan. Det kan också bli problem med att öppna telefonabonnemang eller låna pengar av banken. Och eftersom inget formellt anställningskontrakt har upprättats, är det helt och hållet upp till handledaren hur mycket pengar doktoranden får från månad till månad. Att överklaga är helt omöjligt. Kårens doktorandombudsman Per Löwdin rekommenderar ingen att acceptera betalning i form av stipendium.

Enligt Löwdin är skuggdoktorander vanligast inom Medicinska fakulteten, men de förekommer även vid några institutioner vid Teknisk-naturvetenskapliga fakulteten. Där menar man ofta att stipendiefinansiering är en utmärkt idé. Bland annat gör de lägre utgifterna att institutionen får råd att hålla sig med flera forskare, och den längre tid som spenderas på avhandlingen leder till bättre avhandlingar.
Ett annat synsätt gör gällande att perioden som skuggdoktorand är en sorts provanställning som, om arbetet anses fungera väl, kan leda till en riktig anställning. Förhoppningar som kanske aldrig infrias. I vissa fall kan den osäkra tiden som skuggdoktorand utsträckas till två - tre år.
Åsikter som går stick i stäv med konsistoriets uppställda regler, där det uttryckligen står att doktoranden bör vara formellt anställd.
- Det är lustigt att man inte kan efterleva de regler som konsistoriet har fastställt. Det är helt klart en brist i universitetets internkontroll.
Per Löwdin vill inte uttala sig om hur många skuggdoktorander det kan finnas i Uppsala. Det finns ingen statistik, och gränsfallen är många.

Anders är före detta skuggdoktorand. Han kommer från ett land utanför Skandinavien, och hade ingen aning om vad han gav sig in på när han under slutet av nittiotalet accepterade en stipendiefinansierad plats vid en naturvetenskaplig institution i Uppsala.
- Jag visste nästan ingenting om det svenska systemet, berättar han.
- Det var på universitetet i mitt hemland som jag såg en annons för det här forskningsprojektet. Ämnet intresserade mig, och jag tackade ja.

Lönen var 8 000 kronor i månaden, men han hade bekanta som fick 7 000 eller så lite som 5 000 kronor.
- Men det var inte pengarna som var problemet, utan att min anställning inte var stabil.
Han var helt utlämnad till professorns godtycke. Han fick ofta höra att han inte arbetade hårt nog. Professorn ansåg att två veckors semester var tillräckligt under ett år. Det enda Anders hade fått höra var att man i Sverige hade fyra veckors semester. När han kom tillbaka efter fyra veckor, var professorn mycket upprörd.
- Han sa att jag hade dragit över på tiden och begärde att jag skulle betala tillbaka två veckors andel av min lön.
Enligt professorn var Anders tvungen att författa en tes under ett års tid, något som är mycket svårt att åstadkomma. Annars skulle han inte få några pengar och vara tvungen att åka hem till sitt land utan att ha fått någonting uträttat. Till saken hörde att han inte fick någon tillfredsställande handledning. - Vi träffades en gång i veckan för att diskutera mitt arbete, men professorn talade aldrig om mitt arbete, bara om sitt eget. Han hade ingen känsla för vad projektet egentligen handlade om.
Efter ett år insåg Anders att han inte kom någonvart. När Anders författat sin tes, erbjöd professorn honom fast anställning, men vid det laget hade Anders insett att han inte kunde jobba tillsammans med professorn. Han började se sig om efter en fast anställning vid andra institutioner i Uppsala.
- Överallt fick jag höra att det inte fanns några pengar. En gång ansökte jag till en närbesläktad institution och fick klartecken.
När professorn fick veta detta blev tonen en annan. Han bad Anders att ta tillbaka sin ansökan, så skulle de fortsätta som om inget hänt. Anders avböjde. När den nya institutionen sen kontaktade honom, fick han höra att han var för erfaren, att platsen främst var riktad till de som inte forskat tidigare.

Han fortsatte leta, först i övriga Sverige, sen i övriga Europa. Efter ett halvår fick han anställning vid ett universitet i ett land utanför Skandinavien. Professorn tog det personligt och blev mycket upprörd. Han sade åt Anders att omgående samla ihop sina personliga tillhörigheter från kontoret, sen krävde han tillbaka nyckeln.

Anders kontaktade aldrig doktorandombudsmannen Per Löwdin. När han väl fått reda på vart han kunde vända sig, var det mitt i sommaren och Löwdin var inte anträffbar. Därefter hoppades han förgäves att det skulle bli bättre.

Anders trivs bra på sin nuvarande befattning, med bra lön och fulla rättigheter att påverka sitt arbete. Tiden i Uppsala ser han inte gärna tillbaka på.
- Jag lärde mig lite bättre engelska av att umgås med folk här, i övrigt var det bara slöseri med tid.
Enligt Per Löwdin är Anders historia inte unik.
- Jag tycker Anders fall visar väldigt väl hur beroende och rättslös man är i den situationen.