Delade meningar om kvotering och positiv särbehandlig i Brasilien

Dona Zica är en respekterad kvinna, bland annat för att hon sedan länge engagerat sig i att föra de fattigas röst. Hon är splittrad i frågan om kvotering. Den är bra om kunskaper och erfarenheter från Brasiliens förorter, slum och kåkstäder äntligen får status. Men om kvoterna i sak utgår från ett rastänkande är det inte bra.
- Det finns även vita som är fattiga och åsidosatta i dagens Brasilien, säger hon.

Färden mellan Rio de Janeiros beryktade stränder och kåkstäderna i förorten Vila Aliança är en skakig bussresa på två timmar. 69-åriga Dona Zica tar emot mig i vardagsrummet i sitt nyrenoverade hus i beigerosa. Morgontrötta barnbarn och barnbarnsbarn passerar rummet och ofta ringer telefonen. Hennes vardag består i att vara politiker, student och mormorsmor. Hon är stolt över att kunna berätta att hon är en av grundarna till det nu regerande partiet i Brasilien - Arbetarpartiet (Partido dos Trabalhadores, PT).

Hon har fullt upp som parlamentsledamot, ledare för landets fackliga ungdomsföreningar och arbetet i den lokala katolska församlingen i förorten Vila Aliança. Om kvällarna åker hon till universitetet där hon studerar pedagogik, det är femte terminen.

Dona Zica kan identifiera sig med slavinnorna som skötte om hushållet i de rikas hem och vars barn blev födda in i slaveriet. Hennes mamma föddes 1889, ett år efter att kungahuset avskaffade slaveriet i Brasilien. Dona Zica berättar att hon själv var den tredje generationen som arbetade som hushållerska för en rik familj.
- Det finns typiska drag i fattiga brasilianska kvinnors kamp, säger hon.
- Jag arbetade som tvätterska i en familj i många år. En annan kvinna var anställd som köksa och en tredje som städerska. Familjen hade också en manlig betjänt. Om man slår ihop den lön som vi kvinnor tjänade tillsammans så var den ändå mindre än den lön som gick till betjänten. Man kanske tror att den här betjänten hade mer kvalificerade uppgifter men så var det inte, säger Dona Zica.

Hon tror att många studenter som har det bra ställt kommer att vända sig till en rättslig instans för att inte bli utkonkurrerade av kvoterna.
- Det här är något som kommer att inträffa hela tiden. Nu när kvoteringen debatteras i Brasilien är det därför viktigt att betona vikten av en fungerande grundutbildning. Idag skiftar kvalitén enormt, säger Dona Zica.
Kvoteringen är inte en särskilt stabil väg för marginaliserade grupper att skapa sig en position i samhället, tror hon.
- I slutändan är det ändå alltid kompetensen som avgör, säger hon. De juridiska prövningarna där studenter vinner striden med sina studiemeriter och därigenom får sin plats på universitetet, visar hur den inkvoterade lätt hamnar i ett slags underläge, säger Dona Zica.

Men Dona Zica tycker inte att det bara finns baksidor med kvoteringen. Sällan har debatten om svartas rättigheter fått sådana proportioner, som under diskussionen om kvoteringen. Frågan har helt plötsligt fått hög prioritering och medialt utrymme. Diskussionen om diskrimineringen är annars ljusskygg.

Brasiliansk tv består ofta av lyx, flärd och skräpunderhållning. Budskapen den förmedlar står ofta oemotsagd. Paradoxalt nog är tv:n ofta en kär ägodel för många brasilianare.
- Det är sällan som de färgades erfarenheter och de fattigas verklighet speglas i den offentliga kulturen här. I tv och media finns ingen plats för dem som bor här i förorten, säger Dona Zica.
Historierna om de fattiga, indianerna och ättlingarna från Afrika förkommer i stället som exotiska inslag i underhållningen - ofta närs en myt om att Brasilien är ett sammanhållet land utan raskonflikter. Det är svårt att få denna illusion att släppa taget, Brasilien är inte som Sydafrika, förklarar Dona Zica.

Men diskrimineringen har fått mer belysning. Kanske till viss del tack vare kvoteringsfrågan och för att många börjar hoppas på förändring.
- Jag stödjer kvoteringen, det som har hänt är en delseger i kampen för rättvisa. Men det är viktigt att kvoterna blir ett redskap för alla diskriminerade grupper, inte bara svarta, säger hon. På soffbordet står ett inramat svartvitt fotografi på Dona Zica tillsammans med vännen och partikamraten Lula - idag Brasiliens president. Hon berättar att nordestinos, den folkgrupp som Lula tillhör, också kämpar för sina rättigheter i dagens Brasilien. Hon säger att kampen ser väldigt lika ut. För kvinnor, svarta, homosexuella och alla andra som hamnar utanför normen.