Lång väg mellan Istanbul och Diyarbakir

Istanbul

Vår bild av landet var en helt annan då vi söndagen 11 april anlände till Istanbul.
På Yildiz Universitet träffar vi ett antal studenter varav en är Derya Kömürcü. Derya är doktorand, 29 år gammal och har riktat in sig på turkisk inrikespolitik. Han kom in på utbildningen genom ett centralt prov, även om det står varje universitet fritt att själv välja hur det vill anta sina studenter. Dock räcker det enligt Derya inte enbart med en grundskoleutbildning för att skriva ett bra resultat på det centrala provet. För att ha en ärlig chans måste man även läsa extrakurser. Detta är svårt för studenter i de östra delarna av landet eftersom de ofta är fattigare än de i de västra delarna. Tyvärr är det inte så enkelt att det bara räcker med att skriva ett högt resultat på det centrala provet för utbildningen är även avgiftsbelagd. Offentliga universitet var förut avgiftsfria men tar nu 250 euro per år av sina studenter. Att studera privat kostar cirka 6 000 euro per år.

Det är möjligt att få ett mindre lån från staten som ska betalas tillbaka efter studierna. Om föräldrarna inte har mycket pengar får man helt enkelt se till att skaffa sig ett extrajobb så att man har råd med sin utbildning. Tack vare starka familjeband är det dock vanligt att föräldrarna hjälper till med att finansiera utbildningen. Ingen av Deryas föräldrar har själv studerat vid universitet. Hans pappa är statlig byråkrat och mamman är lärare i grundskolan, jobb som i Sverige hade krävt högre utbildning. Efter något år började Derya själv finansiera sina studier genom att översätta böcker. Bland de sju böcker han översatt finns ett sociologiskt engelskt - turkiskt lexikon. Derya berättar att avgifterna för utbildning blev påtagliga under perioden 1993-1995 när dåvarande premiärminister Tansu Ciller som företrädde Den rätta vägens parti till stor del såg till att avgifterna ökade med ca 300 procent. Detta ledde till stora studentdemonstrationer. Ciller var enligt Derya inte så noga räknad när det kom till de medborgerliga rättigheterna och studenterna fick ta emot en hel del stryk av polisen. Så även vår vän Derya. I Istanbul gick studentföreningarna samman och medlemmarna vägrade betala de höjda utgifterna, men fick till slut ge sig eftersom det enda alternativet till slut blev att sluta vid universitetet. Derya berättar att det efter höjningen av avgifterna inte längre är samma mångfald av studenter från hela landet som studerar i Istanbul. Det har dock inte påverkat andelen kvinnor och män som studerar i Istanbul, som fortfarande är 50-50.

Derya tror att ett EU-medlemskap skulle göra situationen bättre för studenterna i Turkiet, bland annat skulle utbildningen bli tvungen att hålla högre kvalitet. Det skulle dessutom bli lättare att studera i Europa, något som Derya redan har provat på. Varje år får nämligen 50 studenter ifrån Turkiet möjligheten att med EU-medel studera i Europa och Derya har varit en av de lyckliga när han studerade i Sussex, Storbritannien.
Något som jag frågar Derya om är alla bilder, byster och statyer på Kemal Mustafa Atatürk, turkarnas landsfader, som finns precis över allt på universitetet och på alla andra tänkbara ställen i Turkiet som till exempel i restauranger, parker och samlingslokaler. Derya ser Atatürk som en politiker, men inte som en hjälte. Reformerna han utförde var dock viktiga för landet. Innan reformerna genomfördes fanns det i stort sett bara tre inriktningar att välja bland på universiteten och dessa var medicin, religion och militär utbildning. Atatürk införde dessutom det slöjförbud vid universiteten som gäller än idag. Derya berättar att slöjförbudet inte upplevs som kontroversiellt för studenterna och tror inte att allt för många skulle börja använda slöja om förbudet hävdes.
Det finns inte studentkårer i Turkiet, men däremot frivilliga studentorganisationer. I Istanbul väljer studenterna sina representanter till universitetets organ genom val där alla får ställa upp, men valdeltagandet brukar inte vara högt. De studenter som blir valda som representanter har inte rösträtt i universitetets organ utan bara yttranderätt.
Derya berättar att det är tillåtet att prata kurdiska vid universiteten i Istanbul, men att det inte är tillåtet att undervisa på språket. De flesta studenter pratar ganska ofta om det sätt på vilket staten behandlar kurderna. Derya säger att det de senaste åren blivit bättre för kurdiska studenter och att studenter i Istanbul generellt tycker att det är helt i sin ordning om de vill prata kurdiska.
Derya är en av de unga turkar som vill se förändring.

Diyarbakir

Torsdagen 15 april anlände vi till Diyarbakir i sydöstra Turkiet - den del av landet som även är känd som nordvästra Kurdistan. Där tas vi emot av Ferhat, Ramazan, Serhat och Ali som alla är aktiva i studentföreningen som hjälpt till att arrangera vårt besök.
En stor majoritet av befolkningen är kurder och detta gäller även studenterna vid Dicle Universitet. Universitetet ligger på tryggt avstånd från staden några kilometer bort mitt på en slätt med en stor dal mellan universitetet och staden. Polisens närvaro är påtaglig vid universitetet - de har till och med en egen avdelning. Vi märker snabbt av dem genom den för civilpolisen karaktäristiskt vita bil som följer efter vår chartrade buss redan från flygplatsen runt i stan och sedan till universitetet.
Den dag vi anländer är historisk för studenterna vid Dicle Universitet. Anledningen är en manifestation mellan turkar och kurder för broderskap och försoning och för detta har 90 turkiska studenter rest hit från Ankara. Effekten av de turkiska studenternas närvaro är att polisen inte går lika hårt fram. Höjdpunkten under dagen är att en känd kurdisk dikt om vänskap ska läsas upp på kurdiska officiellt, vilket aldrig förr skett vid universitetet.

Direkt vid ankomst börjar civilpolisen filma oss. Det som just då pågår är att studenterna tillsammans sjunger en sång både på turkiska och kurdiska om vänskap. Vi går dit med våra värdar för att lyssna. Överallt står civilklädda poliser med filmkameror påslagna, utan antydan till att försöka dölja dem. Stämningen är ändå på topp och de kurdiska och turkiska studenterna är trots polisens närvaro väldigt glada. Inom några minuter kommer polisen fram till oss och börjar ställa frågor.
När jag kommer in i diskussionen har polisen redan för Evin i vår grupp, som har dubbelt medborgarskap, tydliggjort att de har koll på henne. Detta sker genom att när hon frågar en av poliserna hur de vet vilka vi är får svaret att de är poliser. En av civilpoliserna frågar henne på turkiska varför hon pratar engelska. Hon säger att hon bara pratar kurdiska och engelska. Detta irriterar polisen som då säger att du är från Mardin (stad i sydöstra Turkiet) och att hon pratar bättre turkiska än han och hans far. Stämningen är inte särskilt vänlig när jag frågar poliserna om det är något problem. Svaret blir att så är självklart inte fallet och att polisen gärna vill bjuda oss på en kopp te på polisstationen. Trots att vi vänligt förklarar att vi har ett pressat schema och inte har tid återkommer frågan gång på gång. Polisen upprepar även frågan om vem som bjudit oss fastän vi förklarat att det var vår egen idé att åka till Turkiet.
Till slut går vi därifrån och in i en stor gymnastiksal där olika skådespel förs fram och dikten på kurdiska läses upp, hela tiden med ett stort antal civilpoliser som filmar. Vi provar att dansar kurdisk dans innan jag frågar Fatma som är 22 år om hon vill ställa upp på en intervju. Jag och Fatma går ut till en närliggande basketplan för att prata. Det tar inte många sekunder innan en civilpolis står någon meter bort för att höra vad som sägs. Samtidigt har en annan medlem i vår grupp fått kommentaren av en civilpolis, som blivit irriterad över att vi inte följt med till polisstationen på en kopp te, att vi inte borde ha fördomar.

För att få vara i fred går vi och sätter oss i vår chartrade buss. Fatma studerar till sjuksköterska fastän hon egentligen ville bli läkare. Orsaken är att hennes resultat på det centrala provet inte var bra nog. Helst ville Fatma skriva provet igen nästa år, men det accepterade inte hennes familj som ville att hon skulle börja läsa på en gång och då föll valet på sjuksköterskeutbildningen. Hennes pappa jobbar som textilarbetare och mamma är hemmafru. Trots den ekonomiska situationen hjälper föräldrarna till att betala Fatmas utbildning, hon får även ett litet lån av staten. Turkiska är språket som gäller vid universitetet trots att det enligt Fatma är i stort sett bara kurder från Diyarbakir med omgivning som läser där. En av civilpolisernas uppgifter vid universitetet är att se till att det inte pratas någon kurdiska under föreläsningarna. När vi kommer in på EU berättar hon att hon gärna vill studera i Europa och tror att ett EU-medlemskap skulle öppna upp möjligheter för detta. Hittills har hon inte märkt av några nya lagar som kurd och student, men menar ändå att situationen blivit något bättre sen Turkiet fick status som kandidatland. Det var inte helt enkelt för Fatma att hitta boende när hon kom till Diyarbakir, därför att studenter inte är populära hyresgäster och de har en tendens att ibland slarva med vattenräkningen. Hon bor nu i en normalstor lägenhet tillsammans med tre andra studenter. Någon studentkår finns inte, det är istället lärarna som väljer vilka studenter som de vill ha med i sina samtalsorgan. Den studentförening med både kurder och turkar som Fatma är medlem i har nu existerat i ett år. Annat var det bara för något år sedan då föreningen oftast stängdes av polisen inom loppet av en halvtimme efter att den öppnats.
Vi lämnar sedan universitetet efter denna korta intervju.
Det är en konstig känsla när vi någon dag senare skiljs från våra nyfunna vänner Ferhat, Ramazan, Serhat och Ali eftersom vi anar att de kommer att gripas för att ha visat oss sin levnadssituation. Tre dagar senare kommer polisen och arresterar dem på studentföreningens lokal där förhör väntar.

Fotnot: Fatma, Ferhat, Ramazan, Serhat och Ali heter egentligen något annat.
Claes Nordmark är ordförande för Utrikespolitiska Föreningen i Uppsala. (www.uf-uppsala.org)

Ergo har låtit turkiska ambassaden i Stockholm ta del av Claes Nordmarks redogörelse från Istanbul och Diyarbakir. Ambassadrådet Hamit Osman Olcay kommenterar på följande vis:

First of all, in order to put many things in context and to better understand the psychology and mentality of some Turkish officials, especially those who work in the Southeastern part of Turkey, I need to make some observations from the not so distant past in Turkey:
- During the late ‘70s up to the intervention by the Turkish Military on September 12, 1980, Turkey was scene to political disagreements and activists from all sides took to challenging each other and the authority of the Turkish State and these actions led to an atmosphere of anarchy which resulted in great loss of life. It was later revealed that many of those groups were also secretly funded by other countries who had real interests in keeping the Turkish society deeply divided.
- Another unfortunate development which started in mid ‘80s was the emergence of the Marxist terrorist organization PKK, which later changed its name first to KADEK, then to KONGRA-GEL. The PKK and its incarnations are on the EU list of terrorist organizations. The PKK, which claimed to uphold and defend the rights of Turkish citizens of Kurdish origin, took to arms against the Turkish State, as its real intentions was to rip away part of Turkey proper, and massacred many officials and innocent civilians of both Turkish and Kurdish origin. The terror campaign led by the PKK resulted in the deaths of more than 35 thousand Turkish citizens from all walks of life during a period of more than 10 years and throughout that time the PKK and its local and foreign supporters were very active, especially in the Southeastern part of Turkey.
During those two regrettable periods, the Turkish public opinion instinctively developed a fear over time that the country could be torn apart. Naturally this fear was also prevalent among the Turkish security forces who had to combat terrorism head-on to protect the population and in order to do so, had to develop intelligence networks; as it is the case in perhaps every country of the world.
Taking into consideration of the above, one might be able to understand that in the Turkish security apparatus, a reflex exists stemming from this fear and consequently it feels that it should go to any extent to protect civilians. Of course, the problems you have faced can not be endorsed.
As you know, the Turkish Parliament has, in the last couple of years, enacted a multitude of reforms in order to bring about a more democratic society, which is also a precondition set by the EU by way of the Copenhagen Political Criteria. However, it must be noted that the full and proper implementation of these reforms will require some time, since all officials concerned are being informed as to how they must apply these new regulations. You may also take note that SIDA has been rendering excellent assistance to Turkey in this respect. I am confident that we will all see the results of these extensive efforts soon and the problems you mentioned will become a thing of the past. It goes without saying that all components of the Turkish society, regardless of their ethnic, cultural or religious origin, will benefit from extended freedoms that EU membership would entail.
As a final remark, I would like to remind you of the fact that thanks to EU membership, some European countries in the past had the opportunity to further speed up their transformation into more democratic and freer societies, and we feel that it would be unfair not to extend to Turkey the same helping hand.

Hamit Osman Olcay