Vi och dom ett ständigt återkommande fenomen

Bollhusmötet kom inte helt oväntat. Redan i början av trettiotalet kunde man ana en växande främlingsfientlighet bland Uppsalastudenterna. Den häftiga tidningsdebatt som utspann sig hösten 1934 i svensk och dansk press och som hade sin början i Stockholms nations landskapsmöte fredagen den 28 september 1934 framstår i dag som ett klart preludium till Bollhusmötet.
På terminens första lagtima landskap, där den nyvalde förste kuratorn Gösta Knutsson höll i ordförandeklubban, antogs en motion från nationens seniorskollegium om att de svenska akademikernas arbetsmarknad måste börja skyddas från ökande utländsk konkurrens. I paragraf 15 (Skrivelser från Seniorskollegiet) i mötets protokoll kan vi läsa följande:
upplästes en skrivelse från Seniorskollegiet , innebärande förslag att Nationen måtte hos Studentkårens Direktion hemställa att genom S.F.S:s styrelse myndigheternas uppmärksamhet komme att fästas på frågan om utländska studenters ställning vid svenska universitet och söka få till stånd en utredning angående möjligheten att utan men för den fria forskningen skydda de svenska studenternas försörjningsmöjligheter, erkannerligen deras uteslutande rätt till stipendier och andra ekonomiska förmåner.
Vi får även veta att landskapet beslöt att skicka den föreslagna skrivelsen till studentkåren, varemot teol stud Karl Otto Zamore till protokollet anmälde sin reservation. Vid samma landskap beviljades också en utländsk student vid namn Arthur Bauer inträde i nationen, men med reservation att invalet icke måtte komma att betraktas som prejudikat för utländske medborgares rätt till inträde, en formulering som noterades i protokollets paragraf 16.
Vad diskussionen på Stockholms och den efterföljande skrivelsen i klartext handlade om var ett upprop till en första noggrann kartläggning av alla utlänningar som studerade vid svenska universitet. Detta för att senare kunna stävja eventuell utländsk konkurrens på akademikernas arbetsmarknad.
Även om uppropet kom från endast en av Uppsalas nationer var försörjningsfrågan ett hett debattämne bland studenterna i hela landet. På den nationella så kallade studentriksdagen tidigare samma år hade man diskuterat det alltmer kärva ekonomiska läget för akademiker som en effekt av den allmäneuropeiska konjunkturnedgången och den politiska oron i Europa. Stockholms nations skrivelse verkar därför vid ett första påseende värna om de svenska studenternas försörjningsmöjligheter.
Att man på samma landskap beslutade om att utlänningar inte längre kunde bli nationsmedlemmar, något som tidigare varit praxis, tyder på att innebörden i hela aktionen var en annan. Bakom parollerna om en kärv arbetsmarknad dolde sig en dröm om ett Sverige endast för svenskar.
Landskapet refererades dagen därpå bland nationsmeddelandena i Upsala Nya Tidning. Sammanfattningen innehöll endast en kort notis om att nationen föreslog en utredning av utländska studenters rättigheter vid svenska universitet med särskilt hänsyn till det skydd som borde beredas svenska studenters ekonomi. Därvid skulle den massmediala uppmärksamheten för stockholmarnas förslag ha stannat om detta inte samma dag, lördagen den 29 september 1934, hade angripits i Social-Demokraten under rubriken Utländska studenter bannlysas i Uppsala?

Att just Social-Demokraten blev den tidning som blåste upp till strid var nu troligen ingen slump. Studenten Karl Otto Zamore som bestämt reserverat sig mot seniorföreningens förslag råkade nämligen även vara ordförande för föreningen Laboremus och medarbetare i Social-Demokraten. Det var troligen tack vare honom, eller möjligen av honom själv, som Social-Demokratens läsare fick veta att Stockholms nation vill stänga universitetet för utländska studenter för att förhindra konkurrens på alla de områden, där det fordras akademisk examen för anställning. Social-Demokraten kallar aktionen för synnerligen reaktionär och skriver att det är att vänta att studentkårens direktion (…) avvisar densamma. Tidningens icke namngivna skribent missar inte att nämna att Laboremus’ ordförande som var närvarande vid sammanträdet talade emot denna aktion, vilken han betraktade såsom ur humanitär och kulturell synpunkt fördömlig.
Härmed var skandalen ett faktum. Inom loppet av några dygn började Stockholms nations olyckliga petition till kåren nagelfaras i både svensk och dansk dagspress. Den
1 oktober slår den danska Berlingske Tidende larm under rubriken Ikke flere danske studenter i Uppsala?. Där kan vi läsa om det ret oppsiktsvækkende Forslag som kommit från en röststark grupp Uppsalastudenter. I artikeln jämförs den danska debatten om överproduktion av akademiker med den i Sverige där arbetslöshet bland akademiker länge varit ett allvarligt problem. Tidningen följer uppenbarligen Social-Demokratens version och skriver att man simpelthen skal udelukke alla Udlændinge fra universitetet, och då särskilt de danska och de norska om vilka det länge hade pågått en debatt vid svenska lärosäten.
Från Berlingske Tidende når nyheten vidare till den rakryggade Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning som i en ännu skarpare ton än Social-Demokraten brännmärker den svenska motviljan mot allt, som icke är av egen avel i en artikel daterad den 2 oktober. Studenter kunna hitta på mångahanda ting, men detta att man på rena allvaret ifrågasätter att spärra universiteten för alla utländska studerande är för dumt för att kunna vara sant, skriver tidningen och pekar på vilka förödande konsekvenser ett dylikt påfund skulle ha för både den inhemska forskningens kvalitet och de svenska studenternas möjligheter att studera utomlands. En ofrånkomlig konsekvens måste rimligen bli att svenska studenter och forskare inte heller skulle få vistas vid utländska universitet och att beslutet dessutom skulle tolkas som otacksamhet mot alla de utländska lärosäten där svenska akademiker mött välvilja, gästfrihet och hyggliga inkomster. Uppsala studenter får i anständighetens namn svära sig fria från misstanken att umgås med dylika planer. De går nationens ära för nära. De skada vårt anseende och bemänga oss själva med kväljande olustkänslor, avslutar Göteborgs Handels- och Sjöfarts sin upprörda kommentar.
Huvudsakligen kom emellertid fejden att stå mellan å ena sidan Stockholms nation och dess allierade pressorgan Upsala Nya Tidning och å den andra Social-Demokratens skribent Zamore, för att så småningom urarta i en personlig fejd mellan nationsledningen och Karl Otto Zamore själv.

Redan den 30 september svarade nationens förste kurator och Pelle Svanslös blivande fader Gösta Knutsson, både i Social-Demokraten och i Aftonbladet. De argument och förklaringar han kom med skulle sedan ihärdigt upprepas av andra nationsmeddelar som valde att svara i pressen. Enligt Knutsson hade nationen inte alls uttalat sig för att utländska studenter skulle stängas ute från universitetet utan endast uttryckt oro över de svenska studenternas redan knappa försörjningsmöjligheter. Förslaget skulle i första hand ha handlat om möjligheten att begränsa utlänningars rätt att efter avlagd examen och förvärvat svenskt medborgarskap kvarstanna som yrkesutövare i Sverige eller under pågående studier konkurrera med svenska akademiker på den fria intellektuella arbetsmarknaden. Nationens framställan till kåren skulle uteslutande ha dikterats av en oro för uppkomsten av ett svenskt studentproletariat med alla därav följande politiska och sociala vådor. Samma argument använde han sig av i sitt inlägg i Göteborgs Handels- och Sjöfarts den 4 oktober. I Aftonbladet anförde han även argumentet att upptagandet av den tyska studenten Baur i nationen var det bästa beviset för att denna inte alls ville stänga universitetet för utländska studerande.
Den 4 oktober tar en icke namngiven skribent nationens parti i Upsala Nya Tidning. Artikeln rättfärdigar helt nationens agerande med motiveringen att Sverige i likhet med Frankrike, Tyskland, Schweiz och England bör göra något åt det rådande utlänningsproblemet genom att införa restriktioner för utlänningar på arbetsmarknaden här hemma. Artikelförfattaren går till angrepp mot Zamore som beskylls för ha blåst upp frågan i Social-Demokraten och gjort inte bara en höna av en fjäder, utan rättare sagt en anka. Zamore hängs på så vis ut som den som har låtit sin nation högst orättvist chavotera i pressen och givit anledning till löjeväckande missförstånd även i en stor utländsk tidning.
Zamore förblir inte svaret skyldig utan dementerar i UNT Gösta Knutssons version av vad som verkligen sagts på nationslandskapet. Med protokoll i hand vet vi i dag att sanningen låg på Zamores sida. Hans artiklar och de troligen av honom anonymt författade satiriska notiserna i Social-Demokraten fick så småningom mothugg av de två representanterna för nationens seniorskollegium som varit huvudaktörerna bakom den olyckliga skrivelsen till kåren. Liksom förste kuratorn upprepar de båda ihärdigt arbetsmarknadsargumentet och säger sig värna om den fria forskningen.
Den förste av seniorerna anser att man knappast med humanitära argument kan motivera att utländska flyktingar ska få arbeta inom notoriskt överbefolkade yrken som exempelvis läkare eller jurister. Redan här syns det som ännu inte sägs rent ut, men som ändå antyds mellan raderna. Frågan gäller inte vilka akademiker som helst utan i första hand de akademiskt bildade judiska flyktingarna från Nazityskland. Just läkar- och juristbanan brukade nämligen av traditionen ses som typiska verksamhetsområden för akademiker av judisk börd.
Den andra seniormedlemmen är vida mer explicit i sitt inlägg, samtidigt som han med ett skickligt retoriskt grepp säger sig värna om ett Sverige fritt från främlingsfientlighet:
en arbetslöshet bland svenska studenter, som till synes delvis berodde på invandring av främlingar, huvudsakligen av judisk börd, skulle bland de lättrörliga element, det här gäller, lätt utlösa desperationsstämningar, som vore en bördig jordmån för antisemitism och politiska ytterligheter.
Zamores svar jämte notiserna i Social-Demokraten orsakade i sin tur fler inlägg i UNT och i Stockholms nations egen lilla tidning. Bland de argument som använts saknades inte ens klasskampen; enligt den ena parten var Zamore representant för den mest hänsynslösa vänstern, medan den andra utmålade Uppsalas studentmiljö som sätet för den nationalistiska högern.

Hur slutade då denna pinsamma debatt? Som genom en kupp antog Stockholms nation en resolution mot Zamores person såsom påstådd förrädare. Genom att besluta om att landsmän som i fortsättningen vill öppna tidningspolemik mot landskapets beslut måste först diskutera saken med förste kuratorn belade man dessutom Zamore med munkorg om han ville värja sig offentligt mot nationsbeslutet. Stockholms nations skrivelse till kåren avslogs inte utan ledde så småningom till en utredning om de utländska studenternas antal, sysselsättning, ekonomi och framtidsplaner. Uppsalas studentkår anhöll hos de förenade studentkårerna om att alla för studenter ägnade ekonomiska förmåner skulle reserveras uteslutande för svenska medborgare. Debatten om den utländska konkurrensen inom akademikeryrken fortsatte och blev förmodligen en av länkarna i den händelsekedja som ledde till Bollhusmötet 1939.
Låt oss avslutningsvis vidga perspektivet något och inte blott avfärda fejden på Stockholms nation som något tidstypiskt för det bruna 1930-talet. Tydliga kopplingar finns nämligen både bakåt i tiden och framåt, ända fram till din TV-soffa.
De argument som användes i denna debatt var slående lika dem som i början av 1900-talet användes för att hindra de alltmer talrika akademiskt bildade kvinnorna från att komma in på den mansdominerade arbetsmarknaden. Med hjälp av en mycket snarlik retorik sade sig kvinnomotståndarna inte alls vara emot yrkesverksamma kvinnor som sådana, utan snarare vilja värna om utkomsten för de egentliga familjeförsörjarna.
Vida mer skrämmande är den slående likhet som denna fejd uppvisar med den senaste tidens debatt om förväntad social turism i samband med Europeiska Unionens utvidgning. Båda liknelserna visar tydligt att vi oavsett historiskt skede ofta konstruerar oss själva genom att först skapa oss en föreställning om den andre, den främmande, den hotfulla, som sedan sätts i opposition till det trygga och invanda. Att ständigt utmana föreställningen om vi och dom och nyktert ifrågasätta dess värde framstår än idag som en av universitetets stora pedagogiska uppgifter. Förnuftets röst är svag, men tystnar inte förrän vi har lyssnat. Till och med Pelle Svanslös lärde sig acceptera Rickard, trots att Rickard kom ända från Rickomberga.

Tidigare artiklar i denna serie (1994-2004): http://ergo.ronne.se