Studentrevoltens och kondomautomatens årtionde
Universitetets roll som själva navet i samhällsutvecklingen under 1960-talet, med popkultur och politiskt engagemang i skön förening, har det naturligtvis skrivits åtskilligt om. Det är dock alls inte vår ambition att sälla oss till raden av kloka samtidshistoriker. Tvärt om - utan anspråk på att vara vare sig heltäckande eller allmängiltiga återges här en handfull tidsbilder och udda intermezzon från livet på en nation under 1960-talet. Framför oss, utspridda på skrivbordet ligger nämligen ett hundratal dokument, daterade 1960 till 1969. Det är buntar med landskapsprotokoll, inbundna årskrönikor, punschfläckade högtidstal och liknande urkunder. Ur manuskriptet till en för länge sedan utgången nationssångbok faller ett hoptejpat flygblad från FNL ut, och i förvaltningsdirektionens revisionsrapport från 1962 har paragraf 4 rörande byggnadsnämndens ansvarsfrihet kompletterats med en i blyerts klottrad apa som sitter i ett badkar och röker cigarr. Konstverket är signerat Margareta von Nitlott, och bildtexten andas viss osäkerhet: Sven-Owe Lulu-Bopman af Tråkenhaal gör kanske sin morgontoalett med kvarglömt rökverk från gårdagens pubafton - vem vet? Arkivskatten på skrivbordet tillhör en studentnation i Uppsala, vilken nation det rör sig om är kanske mindre intressant. Alla nationsarkiv torde bjuda på ungefär samma saliga blandning av disparata aktstycken, och trots allt var ju också den moderna tiden något som oåterkalleligen drabbade alla nationer under 1960-talet - lika obevekligt som undantagslöst. Låt oss så göra några godtyckliga nedslag här och där i texterna, mest för att det är spännande läsning, men också i förhoppning om att något kunna vidga förståelsen av den tid då dagens moderna studentliv formades.
Vid 1960-talets början var fortfarande nationslivet i mångt och mycket vad det alltid varit. Man hade sina fyra landskap per år och ytterligare en handfull middagar, men alls ingen kontinuerlig pub eller restaurangverksamhet, som så påtagligt präglar dagens nationsliv. Den som har modet att tvärsäkert fastslå vilken nation som var allra först med en riktig bar eller ett riktigt disco är ute på minerad mark, och kommer tvivels utan väcka många upprörda känslor, vare sig han har rätt eller ej. Låt oss därför endast konstatera att de allra flesta nationerna drog i gång med någon slags pub och restaurangaktivitet av professionell typ med regelbundna öppettider de sista 2-3 åren under 1960-talet. Så var även fallet på Sven-Owes och Margaretas nation som i sann bokbrännaranda röjde ut nationens bibliotek 1969 för att ge plats åt pubben, där den ännu ligger. Intill låg det nya köket, och i en liten uppsågad halvmeterbred lucka i väggen servades gästerna öl. Redan två år tidigare vid Luciagasquen 1967 hade man dock för första gången i nationens historia haft en organiserad kö till eftersläppet med riktiga ordningsvakter.
Dagens studenter med haltande kunskaper i samtidshistoria förknippar kanske inte i första hand 1960-talet med kårpolitiken, U68, FNL och det brinnande samhällsengagemanget, utan snarare med den sexuella frigörelsen, som löpte parallellt. Denna fick naturligtvis även genomslag i nationslivet, och ett belysande exempel är den gryende försäljningen av kondomer på nationerna. Ännu på tidigt 60-tal var kondomer en vara som såldes under stor diskretion såsom kontrollerad gummiartikel, via postorder eller i särskilda sjukvårdsaffärer. Den obsoleta preventivmedelslagen från 1910 som förbjöd all information om preventivmedel hade förvisso gradvis mjukats upp, men kom inte att avskaffas helt förrän 1970, och den legendariske kondomkungen Nils Adamsson hade blott något årtionde tidigare suttit av ett fängelsestraff för utgivande av Ny bok i könsfrågan. Nu vädrade han morgonluft. Den närige affärsmannen hade funnit ett kryphål i preventivmedelslagstiftningen och lanserade kondomautomaten - en av 60-talets kommersiella succéer. Kondomkungen insåg att den utbildningspolitiska tidsandan skulle förse honom med en lukrativ, snabbt växande marknad, och började därför bearbeta studentkåren. Sociala utskott ställde sig bakom och vid juletid 1963 skickades en gemensam skrivelse från AB Nils Adamsson och Uppsala studentkår ut till nationerna. Föreslaget gick i princip ut på att montera kondomautomater på nationens herrtoalett och dela nettovinsten mellan nationen och automatägaren. Efter en uppslitande debatt och flera skriftliga reservationer lämnade en djupt oenig nationsnämnd en rekommendation till landskapet i februari 1964 att avslå förslaget.
Vid landskapet följde en lång och bitvis hetsig debatt, som på ett underbart vis illustrerar brytningen mellan äldre tiders tillknäppta prydhet och det moderna folkhemmets karbolsyredoftande vision av sundhet, hygien och profylax, hand i hand med en sexuell folkbildning vars pedagogik för tankarna till den kliniskt instruktiva flortanten. En av förespråkarna för automaten ansågs sig besitta en viss sakkunskap i ämnet efter att ha tjänstgjort på en av landets få specialistkliniker för veneriska sjukdomar. Kondomens funktion i ett modernt och upplyst samhälle stannade inte vid att blott förhindra graviditet och det skydd landsmännen skulle beredas mot veneriska åkommor lyftes fram. Trygg i sin gedigna sakkunskap slog talaren vidare med emfas fast att studenten inte var ett dugg olik andra människor ifråga om könsdriftens intensitet. Naturligtvis lyftes frågans känsliga, moraliska dimension upp av flera talare. En talare uttryckte oro för nationens grånade äldre landsmän, som förmodades ta anstöt vid åsynen av en kondomautomat. Denna farhåga delades emellertid inte av nationens andre kurator som var av den uppfattningen att de äldre landsmännen i sexuellt avseende inte skiljde sig så mycket från vad man kan vänta sig av en student. Moraliska invändningar kom även från automatförespråkarna. Bland annat fäste en skarpsynt debattör landskapets uppmärksamhet på att nationsnämnden via rekommendationen att avslå kondomautomatens uppsättande samtidigt mellan raderna gjorde ett kontroversiellt ställningstagande, nämligen mot föräktenskaplig sex bland studenterna. Den ovan nämnde automatbejakaren med erfarenheter i klinisk venereologi, var heller inte sen att slå an på den moraliska strängen. Argumentationen gick ut på att kondomer rimligen borde tillhandahållas på nationen som en moralisk eller i vart fall medicinsikt logisk konsekvens av att det numer förekom kvinnliga studenter på snart sagt alla nationsgasquer, därtill i vådlig blandning med vin och sång, sporrande till skörlevnad. En mer udda invändning i debatten var att det förelåg en risk att andra än den egna nationens landsmän skulle ha fräckheten att begagna sig av kondomautomaten vid besök på nationen. Exakt varför det skulle vara så rysligt att besökande bidrog till nationens ekonomi genom att till denna förlägga sina kondominköp framgår dock ej ur protokollet och förblir troligen en olöst gåta även för framtida arkivforskare. Efter nästan en timmes debatt övergick man till voteringen, som blev mycket jämn. Med 30 röster mot 26 beslutade landskapet att biträda nationsnämndens avslag, och det skulle därmed ta ytterligare några år innan den första kondomautomaten sattes upp. Exakt när är oklart men i ett landskapsprotokoll från 1967 rapporteras i vart fall om en ovanligt hög vinst från kondomautomaten på herrtoaletten.
Även nationshusen tog steget in i det moderna samhället under 1960-talet på ett högst påtagligt vis man sällan reflekterar över. Ännu vid 1960-talets början var nationshusen romantiska palats av en svunnen tid, och renoveringarna hade ditintills varit få och pietetsfullt utförda. Under 1960-talets slut genomgick dock de gamla nationshusen en brådstörtad metamorfos till offentliga lokaler tämligen hårdhänt anpassade till en rad nya förordningar präglade av ditintills okända arkitektoniska ideal som andades ergonomi, hygien och brandsäkerhet. Säkert har du någon gång suttit på en middag på din nation och i sorlet lyft blicken en aning, blickat ut över festsalen och känt gåshuden komma krypande vid tanken på alla tidigare studentgenerationer som suttit på liknande middagar i samma sal. Kanske har du även funderat på hur det kunde ha sett ut i festsalen på en middag för låt säga hundra år sedan. Fantasin grumlas emellertid lätt av den offentliga lokalens alla moderna attribut såsom praktiskt men estetiskt tveksamt placerade brandsläckare, dånande ventilationstrummor i taket, halkskydd i de nötta gamla stentrapporna, och de tydligt markerade utrymningsvägarna. Visst finns det en minimal risk att nationshuset någon gång i framtiden fattar eld, eller kanske rent av självantänder när stämningen är som högst, och att de lysande skyltarna då räddar liv just tack vare sitt infernaliskt gröna sken. Därför må de sitta där de sitter, ständigt lysande en framtida brandoffers oavbrutna själamässa, men samtidigt blir det gröna skenet något stundom irriterande till exempel en Lucianatt med tända stearinljus. Nationen i vår berättelse begåvades med alla dessa attribut hörande till den offentliga lokalen under några få år 1966-1969, och det var även under denna korta tid som ett riktigt restaurangkök tillkom med diskbänkar av rostfritt stål, kaklade golv, lysrör i taket, diskmaskin och kylrum. Blott några år tidigare i debatten om kondomautomaten 1964 var förövrigt ett av argumenten att en sådan automat rent estetiskt passade illa i ett ärevördigt gammalt nationshus.
Flower-powerkulturs evangelium peace, love and understanding ackompanjerat av hippiekulturens något mer krassa sex drugs and rock´n´roll, gjorde på allvar sitt intåg på nationen hösten 1967. Visst hade en och annan bortkommen hippie smugit i kulisserna redan tidigare, men till höstterminen 1967 skrevs det in en hel liten kontingent av tjejer med grälla kläder, skum musik och udda världsuppfattning. I vart fall om man ska tro de äldre landsmän som högljutt klagade över alla dessa flower power-recentiorskor. Nåväl, som bekant låter sig tiden högst ogärna stoppas, då liksom nu. Efter några månader när flower power-recentiorskorna hade blivit varma i sina grälla kläder och de äldre landsmännen hunnit smälta den nya tidens ideal, var det i februari 1968 dags det första så kallade hippie-arrangemanget i nationens regi. Man eldade en massa rökelser så att de nya brandsläckarna närapå kom till pass och sedan slog man av det elektriska ljuset för att accentuera hippie-feelingen. I mörkret och den kompakta röken gled därefter landsmännen omkring målade i självlysande färger och insöp tidsandan.
Avslutningsvis undrar man stillsamt vad som egentligen hände med Sven-Owe LuLu-Bopman af Tråkenhaal och Margareta von Nitlott? Troligen är de nu grånade personifieringar av jätteproppen Orvar som så missunnsamt blockerar vägen för oss yngre och ogint ruvar på de egendomar vi så gärna skulle vilja sätta sprätt på. Nå, det må vara dem väl unt. Hoppas i vart fall att de fick varandra
Tidigare artiklar i denna serie 1994 till 2005: http://ergo.ronne.se
