Nytt landmärke sätter Uppsala på kartan
Mina favoritvyer över Uppsala konsert och kongress är två. Sett från trappan upp till Carolina smyger sig huset bestämt upp ur taknockarna och det utskurna snittet i översta våningsplanet blandar det med himlen när det är mulet. Under pluggpauserna syns det att det har hänt något. Så är det också från den andra vyn, från tågstationen, när huset avtecknas som en fond till en samling lövträdkronor och är bland det första man ser när man kommer till staden med tåg. Ett musikens hus, en Rubiks jättekub där det mellersta planet stelnat i en liten, liten förskjutning.
När jag träffar Patric Kiraly, som är musikproducent och konsertkoordinator på Uppsala konsert och kongress, är det två veckor kvar till premiärhelgen. Den trettionde augusti slås dörrarna upp för allmänheten för första gången, och för resten av helgen ligger ett späckat premiärprogram redo att rullas ut. Dessförinnan ska all teknik och logistik ha hunnit testas, personalen brand- och säkerhetsutbildas och någon form av kaffebryggare installeras. De 14 600 kvadratmeterna står än så länge utan redigt kaffe, vilket naturligtvis inte går ihop.
Sen ska helst huset hinna byggas färdigt också, vilket känns smått otroligt när jag och Patric kryssar omkring bland byggnadsställningar och omkringströdda verktyg med blå plastpåsar på fötterna för att skydda golvet. Jag frågar Patric hur mycket han hinner sova såhär nära inpå invigningen:
- Förvånansvärt mycket faktiskt Sett till mina arbetsuppgifter är det mesta inför hösten gjort i och med att programmet är spikat, även om jag också har ett löpande ansvar för logistik, marknadsföring och produktionsdetaljer. Sen blir det nog till att hoppa in en vända och bona golv när det väl närmar sig antar jag.
Att höstprogrammet redan är bestämt känns som en betryggande ryggrad i byggdammet. Vi slår oss ned i vd:n Magnus Bäckströms blivande kontor och pratar om husets kommande roll i ett förändrat och musikaliskt alltmer relevant Uppsala.
- Vår ambition är naturligtvis att tillföra något helt nytt till Uppsalas musikscen och exempelvis kunna presentera artister som tidigare inte har bokats hit eftersom det saknats en lämplig lokal, säger Patric. Samtidigt måste det internationella och nationella fås att samsas med lokala och nya förmågor. Vi tror inte på att presentera det stora etablerade utan en lokal kontext, det krävs en medveten blandning som grundidé.
Ditt ansvarsområde är den moderna, urbana delen av ert utbud, berätta om dina visioner och hur den lokala musiken ska kunna gynnas av er verksamhet.
- För tillfället finns det en fantastisk kraft i stan med hiphop, jazz och hela den elektroniska scenen, som jag vill ska kunna kanaliseras genom Uppsala konsert och kongress. Därför kör vi under hösten satsningen Brus som är tänkt att lyfta fram lokala artister i ett format som tidigare inte var tillgängligt för dem. Vi hoppas också att blandningen av stort och litet, lokalt och internationellt kommer att inspirera andra arrangörer i staden att tänka utanför ramarna och boka saker som de tidigare inte tänkt på.
Vilka är dina främsta visioner för musikutbudet?
- Jag hoppas att vi lyckas skapa en mängd inspirerande möten och på så vis öppna publikens ögon och öron för helt nya saker. På samma sätt som radioprataren Erik Schüldt kan få mig att lyssna på Arvo Pärt tack vare ett av sina dj-set, hoppas jag att exempelvis Ryan Teague kan få vår klassiskt intresserade publik att upptäcka hur elektronik kan användas i den typen av musik. Att vi sedan både tekniskt och visionärt har möjligheten att ha After Dark med Christer Lindarw i den stora salen samtidigt som den lokala förmågan Redmalm spelar i en annan del av huset, är naturligtvis helt fantastiskt.
Avslutningsvis, vad kommer Uppsalas studenter att kunna hämta i Musikens Hus?
- Massor, verkligen. Det kommer exempelvis att vara en sak att se en artist eller band i Kalmar Nations källare, och en annan att se dem hos oss. Man festar inte innan, efter och under tiden man går på en konsert hos oss, och jag tror att det kommer att mottas positivt från studenterna att sammanhangen och arrangemangen på så vis breddas och blir mer varierade.
På vägen ut slår det mig hur det än så länge ofärdiga huset ändå lyckas imponera på mig, dels med ren storslagenhet men också genom snillrik flexibilitet. Sättet som det glastakförsedda atriet redan i entrén klyver husets kubiska yttre är påtagligt trots att man promenerar omkring på spackelfläckig täckpapp. Men lika förbluffande är husets fyra föränderliga konsertsalar där fasaden går igen invändigt och får visa sina akustiska talanger. De rörliga interiörerna gör att den gamla drapan om att arkitektur är stelnad musik bara svårligen går att använda på Uppsala konsert och kongress. Utmaningen som de anställda står inför är att få husets känsla av flexibilitet att avspegla sig i ett lockande men ändå utmanande program. Förutsättningarna tycks i det närmaste vara optimala.
