På spaning efter ett svunnet studentliv

Studentkorridoren är en glömsk plats. I takt med att flyttkartongerna bärs ut och in försvinner vardagslivets minnen in i skuggorna. Men hur var det egentligen i studentbostäderna när allt var nytt? Vad åt man, hur var festerna och pluggandet? Ergo följde med Marianne Pedersén till hennes gamla vindskorridor på Smålandsgården.

– Jag hade tvättställ och toalett där garderoben står nu, och egen dusch fanns inte då. Annars är det sig ganska likt, konstaterar Marianne Pedersén när hon ser sig omkring i det studentrum där hon bodde för ett halvt sekel sedan.

Den nuvarande hyresgästen Julia bjuder på snabbkaffe och lussekatter i köket intill - från början också det ett studentrum, ombyggt på åttiotalet för att svara mot studenternas högre krav på att kunna laga sin egen mat.
Det är hennes första termin som student. Hon kom till Uppsala i höstas för att läsa kulturantropologi, sökte bostad och hörde talas om att Smålands nations bostäder hade ett ledigt rum.
– Jag gick och skrev in mig på nationen direkt och fick rummet, säger hon.

De första dagarna som nyinflyttad var lite jobbiga. Hon kände ingen, den virussmittade datorn gick inte att koppla upp och hon hade i vredesmod slängt sin odugliga gamla Nokia 3310 i väggen.
– Inget internet, ingen mobil, inga vänner ...

Nu trivs hon med korridorlivet. Hon gillar att ha folk omkring sig och kan tänka sig att bo kvar ett tag.

Drygt 50 år tidigare kom den då 19-åriga Marianne Pedersén till Uppsala för att studera botanik. Som så många andra i sin generation var hon den första i släkten som fick chansen att läsa vidare. Studenterna var en snabbt växande grupp som fick det allt bättre. Men de var inte så många och så röststarka som de skulle bli några år senare. Det var långt till 1968, när den stora vågen av politiskt medvetande nådde Uppsala universitet och studenterna bankade på dörren till konsistorierummet med krav på tillträde till de styrande organen.
– Vi var väldigt barnsliga, inte ett dugg politiska. Vi pratade nog mest om killar och fester, säger Marianne Pedersén.

Efter ett par år som inneboende hos olika tanter fick hon ett efterlängtat studentrum i den då nyligen färdigställda Smålandsgården.
– Jag tyckte att det var toppen. Jag hade bott på Dragarbrunnsgatan innan, i ett ruskigt kyffe där jag aldrig såg en människa. Här var det ljust och modernt och man träffade andra.

Hälften av Uppsalas 6 500 ogifta studenter bodde hösten 1960 i särskilda studentrum. De flesta tycks ha varit nöjda med sitt boende. Svaren i en enkätundersökning genomförd av 1957 års studentbostadsutredning Ändamålsenliga studentbostäder vittnar om en utomordentligt positiv inställning till studentbostadshusen och deras rum.

Bara ett par decennier tidigare hade bilden varit en annan. Länge var inackordering hos privatpersoner på studieorten den normala boendeformen för studenter. Men efter första världskriget började de studerande bli så många att deras behov av bostäder inte kunde tillgodoses genom den allmänna bostadsmarknaden.
Nya lösningar krävdes och studentorganisationerna tog själva initiativet. Uppsala studentkårs studentbostadshus på Övre Slottsgatan 5 - i dag Akademihotellet - stod färdigt 1930 och räknas som landets äldsta moderna kategoribostad för studenter.

Bland nationerna i Uppsala var Södermanlands-Nerikes nation först ut med Arkadien vid S:t Johannesgatan, färdigställt 1937. De nya studentbostäderna var till skillnad från de ideella och religiösa studenthem som funnits tidigare utformade för att ge studenterna ett så självständigt boende som möjligt.

1950 beslutade riksdagen att staten skulle subventionera byggandet av studentbostäder. Syftet var att bostäderna skulle ges en tillfredsställande standard samtidigt som hyran inte översteg den genomsnittliga hyran på orten. Byggandet, inte minst i nationernas regi, tog fart och när Marianne Pedersén flyttade in i sitt studentrum några år senare var tillgången på studentbostäder i Uppsala någorlunda acceptabel, enligt utredningen Ändamålsenliga studentbostäder.

Hon hade med sig en korgstol och ett läsbord till sitt nya hem; i övrigt var rummet färdigmöblerat - precis som rummen på Smålandsgården är idag. Korridoren hade sju rum och var enligt tidens standard försedd med två gemensamma duschar, en telefon och ett litet pentry.

Möjligheterna till matlagning i korridoren var således begränsade

I gengäld fanns det gott om billiga alternativ i närheten. Stekt strömming med potatismos kostade två kronor och femtio öre (knappt 30 kronor med dagens penningvärde) på det billigaste stället på stan. Smålands nations restauratör serverade lunch - ofta rester från någon sittning.
– Det var alltid täckt med massor av sås och man visste aldrig riktigt vad det var.

Under en tid tillhörde Marianne Pedersén också ett så kallat matlag - ett fenomen som då tycks ha varit på väg ut. Ett matlag var en grupp studenter som regelbundet gick hem till en tant och fick middag mot en mindre ersättning. Det hände ofta att matlaget dröjde sig kvar till sent på kvällen, berättar hon.
– Man hade en flaska stående med punsch eller något annat som höll sig ifall man skulle fira något, om det var någon som hade haft tenta eller tagit examen. Men det var inga bullerfester, det var mer att man satt och snackade.

Marianne Pederséns korridor var könsblandad. Det var en nyhet på den tiden som fick konsekvenser för det sociala livet.
– I blandkorridoren umgicks man inte på rummen. I flickkorridorerna däremot satt de hela nätterna och drack likör och löste varandras problem. Det där passade aldrig mig, jag ville kunna välja själv när det var dags att gå.

Eftersom det inte fanns några gemensamma utrymmen där man kunde sitta var inte korridorsfester så vanliga.
I stället var Smålands nybyggda nationshus den givna samlingspunkten i Marianne Pederséns bekantskapskrets. Dåtidens gåsmiddagar, lussegasker, herrmiddagar och damsupéer skiljde sig inte mycket från de tillställningar hon bevistat på senare år som hedersledamot. Men själv tyckte hon bäst om vardagslivet på nationen.
– Vi hade ett sällskapsrum där baren står nu. Dit gick vi för att läsa tidningen och prata strunt.
Eftersom ingen hade tv på rummet var det också där man samlades för att titta på fotbollsmatcher och liknande. På onsdagarna var det dans. Skivor av bland andra Glenn Miller och Frank Sinatra snurrade på grammofonspelaren.

Den pubverksamhet som idag utmärker nationerna hade ingen motsvarighet på den tiden:
– På vardagarna drack vi te eller möjligen öl om det var dans. Nu har de ju pub för jämnan. Och det är fantastiskt att de är så duktiga på att laga mat.

Marianne Pedersén kom att engagera sig i nationen, först som fotograf och så småningom som Smålands nations första kvinnliga förste kurator. Hon arvoderades med 200 kronor (drygt 2 000 kronor med dagens penningvärde) per termin. Den nuvarande kuratorns lön motsvarar ett studiemedel. Samtidigt har Smålands nation mer än tredubblat sitt medlemsantal. Den största skillnaden nu mot då är just storleken på verksamheten, menar hon.
– Det blir ju en helt annan ekonomi när de är så många fler.
Studenttiden bestod förstås inte bara av engagemang på nationen; terminerna fylldes av intensiva studier i kemi, zoologi och botanik och på somrarna gick hon sommarkurser i fält.

Efter ett par år vid universitetet blev hon anställd som amanuens vid Institutionen för fysiologisk botanik i Botaniska trädgården. Tjänsten gav en inkomst som hon klarade sig på och var samtidigt inte mer krävande än att hon kunde fortsätta sina studier som vanligt.

Även tidigare hade hon klarat sig bra ekonomiskt. CSN fanns inte än men ett system med statliga lån och stipendier till obemedlade och studiebegåvade hade successivt utvidgats till att omfatta en allt större del av landets studenter. Marianne Pedersén fick inga statliga stipendier men däremot ett lån som skulle täcka ungefär hälften av hennes levnadskostnader och som skrevs av med en fjärdedel när hon tog ut examen. Eftersom föräldrarna var skilda fick hon också ett underhåll från sin far innan hon blev myndig vid 21 års ålder.

Efter tre år i korridoren tyckte Marianne Pedersén att det fick vara nog.
– Jag kände att jag behövde något som var mer mitt eget, säger hon.

Hon bildade familj och gjorde karriär vid universitetet som professor i växtfysiologi. Efter många år är hon nu tillbaks i en lägenhet på Smålandsgården, bara tiotalet meter från sitt gamla studentrum.
– Jag brukar höra när de gastar och skriker på väg hem från Svantes källare på nätterna.