Levande dröm om två folk i samma land
Jag är på väg av planet i Tel Aviv. I gången mellan flygplanet och gaten finns en reklamkampanj för den israeliska banken Bank Hapoalim. Det är en enkel reklamkampanj, bestående av bilder föreställande kända nationalsymboler. Över Mona Lisa står det The first Italian, över Frihetsgudinnan står det The first American, och så vidare och den sista bilden föreställer en kaktus, och där står det The first Israeli.
Kaktusen, eller Sabran som den heter på arabiska och hebreiska, har i det israeliska nationalbygget kommit att symbolisera den nybyggaranda som man menar att de första europeiska ashkenazi-judiska immigranterna hade. Det är denna anda som kommit att bli den grund varpå den israeliska nationella självbilden centreras. Dessa människor kallas följaktligen för Sabra-israeler.
De är den vindpinade äventyrarfamiljen, som flytt undan pogromer, och som nu genomled alla umbäranden för att bygga upp ett litet vi på land som inte tillhörde just någon. I den historieskrivning som Israel för fram så var landet som staten bildades på tomt, möjligheterna och behoven oändliga när det gällde att bygga upp en stat som för första gången i världen skulle skydda judar från vidare förföljelse. Bilden av Sabran finns på min näthinna när jag går hela vägen fram till den israeliska säkerhetsvakt som håller uppsikt över passagerare med mitt typiskt arabiska utseende, och väljer ut för random security check. Det är hon som kommer att förhöra mig de närmaste timmarna. Välkommen till Israel.
En tid senare, medan jag sakta går uppför ett berg strax sydväst om den israeliska hamnstaden Haifa, minns jag plötsligt den där reklamkampanjen.
Berget jag står på är ett israeliskt naturreservat, och här finns planterad barrskog, stora stenblock utspridda över en större yta samt skyltar som beskriver hur denna plats skyddas av israeliska motsvarigheten till Naturvårdsverket.
Men ingenstans kan jag läsa vad denna plats var förut.
Här finns nämligen också stora bestånd av sabra, och jag vet vad det innebär om man vet att leta efter ledtrådarna.
Tillsammans med fem palestinska barn från det palestinska flyktinglägret i Jenin och en man som heter Mustafa - som är turistguide ifrån Israel men har palestinska rötter - går vi omkring i det som en gång varit Amers farföräldrars by.
Um al Zinat, som byn heter, var en av de mer berömda byarna i närheten av Haifa.
Byn är borta nu, men det vore fel att säga spårlöst. För spåren finns kvar överallt, i de granatäppelträd som fortfarande står kvar trots att innergårdarna och husen som de stod inuti inte längre existerar. Här finns delar av raserade hus, om man väljer att gå in bland trädstammarna, och framförallt finns barnen ifrån Jenin, barnbarn till dem som fördrevs härifrån.
Jag reser med 20 palestinska barn från Jenins flyktingläger på Västbanken som alla deltar i ett program med namnet Birthright Unplugged.
De är alla under 15 år, och detta är enda skälet till att de överhuvudtaget har möjlighet att fullborda denna resa.
När de fyller 16 utfärdas ett israeliskt ID-kort, och så fort de får ett sådant så kan de spåras tillbaka till Jenins flyktingläger, och förnekas utresa ur sitt läger eller sin stad. Men än så länge kan deras identiteter inte kontrolleras, och det är på grund av det kryphålet som vi överhuvudtaget har möjlighet att ta med dem på den här resan.
Namnet Birthright Re:plugged är taget från det som Israel och pro-sionistiska organisationer kallar för Birthright-programmet, som tar unga judar från hela världen på studieresor till Israel, där de får veta att allt detta är deras arv, deras födslorätt som judar.
2004 skapades Birthright Unplugged som ett svar på de ursprungliga Birthright-resorna, och de var ett försök att visa denna grupp unga judar från Europa och Amerika vad Israel egentligen är. De togs till det ockuperade Västbanken, de fick tala med fördrivna palestinier, och rättslösa arabiska beduiner i Israel.
Medan Birthright Unplugged alltså visar unga judar den andra sidan av det israeliska myntet tar Re:plugged unga palestinier från Västbankens flyktingläger till den mark som deras föräldrar och far- och morföräldrar fördrevs ifrån.
Ett annat av syftena har varit att skapa band mellan palestinier från dessa flyktingläger med palestinska ungdomar med israeliska medborgarskap.
De två judiska kvinnor från USA, Hanna Mermelstein och Dunya Alwan, som tillsammans med sex andra unga judiska antisionistiska kvinnor gör resan möjlig, bildar en sensationell motbild till denna glömska.
Jag går omkring i det som Göran Rosenberg i sin fantastiska bok Det förlorade landet kallar för landet under stenarna.
Och aldrig har landet under stenarna framträtt så tydligt som nu.
Juni, Centrala Tel Aviv. Det är skymning, och jag står i en vägkorsning nära en park inte långt ifrån Technion-universitetets campus. Jag står och väntar på den grupp studenter ifrån hela landet som ska genomföra aktionen de närmaste timmarna. De tillhör den israeliska fredsrörelsen, och många har kopplingar till en organisation som heter Zochrot, som på hebreiska betyder minne. Zochrot studerar, dokumenterar och presenterar det som fanns här innan Israel bildades 1948. Man gör det för att påminna både israeler och palestinier om vikten av samexistens, om hur påverkbart en nations minne är, och att nationell identitet inte skall vara etniskt eller religiöst exkluderande.
Zochrot är en blandad organisation, bestående av både judar, kristna och muslimer, men framförallt är de alla israeliska medborgare. Till det israeliska sextioårsjubileet i våras, där hela landet hissade flaggor, hade Zochrot organiserat manifestationer och minnesstunder för de hundratusentals palestinier som fördrevs från sina byar och städer.
Jag ska de närmaste timmarna få vara med på en så kallad omskyltning. Där palestinska byar tidigare låg ligger idag israeliska platser, med hebreiska namn. Aktivisterna ska sätta upp skyltar där de israeliska namnen nu står, som en påminnelse om vad som fanns här förut. För att påminna att Israel inte byggdes på ett tomt land, utan att man drev människor härifrån, palestinierna.
Yuval, som läser just på Technion, står bredvid mig när gruppen samlats runt den minibuss där skyltarna finns. Han översätter det som sägs för mig, och när jag frågar honom hur han hittade till Zochrot, så berättar han att hans föräldrar kommer ifrån Ein Hod, en mindre stad inte så långt härifrån. Han läste historia tidigare, och fick i uppgift att gå tillbaka i arkiven för att läsa om de människor som byggde upp hans stad, en artistkoloni, i början på femtiotalet. Det var då han insåg att invånarna i själva verket ersatt invånarna från den palestinska byn, vars invånare numera delvis bodde bara några kilometer därifrån, i hus som saknade elektricitet, och som fick sin strömförsörjning med hjälp av generatorer. Bara för ett halvår sedan kopplades Ein Hod till det centrala israeliska elnätet.
Aktionen som genomförs är inte våldsam, den är inte farlig, och den är inte ens olaglig, men den bryter många tabun och är ganska kontroversiell.
Det började som en viskning i mörkret härifrån Israel, flera decennier innan andra världskrigets slut, men mitt under pågående pogromer av judar i Europa och Ryssland.
Judiska filosofer som Martin Buber och Judah Magnes skrev ett dokument, som lade fram idén om att judar och palestinier borde leva som två folk i samma land. Idén om en stat som inte definierades som exklusivt etnisk för varken judar eller palestinier var relativt ny. När FN röstade om att dela det som då var det brittiska mandatet Palestina i två delar fanns det också ett annat alternativ. Nämligen det som fördes fram av ett mindre antal länder och förordade ett binationellt land istället för två som delats.
Debatten om att ersätta Israel och Palestina med en enda stat för israeler och palestinier är inte något som enbart förs i slutna sällskap och hemliga rum. De senaste tio åren har sett en flora av litteratur inom ämnet, och allteftersom utbyggnaden av bosättningar på Västbanken ökar har fler mellanösternintresserade, judar, palestinier och intellektuella intresserat sig för att lösa frågan på detta sätt.
Lösningen är inte på något sätt okontroversiell. Både bland israeler och bland palestinier har tvåstatslösningen varit inte bara den enda lösningen som förts fram, utan också den enda lösningen som ansetts tillgodose båda folkens strävan efter egna suveräna stater. Bland såväl israeler som israelvänner har oron också förts fram att enstatslösningen egentligen grundas på förtäckt antisemitism, att den skulle vara den nya finputsade idén om att utplåna israel som stat genom att säga att palestinier borde få bli medborgare på lika villkor. Men det finns en annan röst, och den rösten har fått ett ökat utrymme allteftersom situationen på marken blivit alltmer militariserad och ohållbar. Även om åsikterna går isär kring hur denna nya stat skall se ut så är de i alla fall överens om behovet av den.
Vid en israelisk landsväg, inte så långt därifrån: Ahmad, 15 år och Mohammed, 12 år, står bredvid mig på en enorm jordhög, och blickar ut mot vad som närmast liknar en soptipp.
Soptippen sträcker sig över kulle efter kulle, och den är belägen mellan två motorvägar.
Vi har lirkat oss förbi israeliska soldater och poliser, för att barnen inte ska stoppas innan vi fullföljt resan.
Vi har gått igenom snåriga buskage, och klättrat genom taggtrådsstängsel för att komma hit. Men nu är vi här, i det som för 60 år sedan var barnens farfars hemby, den lilla byn Bureyka, numera beläget i Israel. Det här är Mohammeds och Ahmads ursprung, det är deras historia.
Farfar fördrevs, och lever idag som flykting i Jenins flyktingläger på Västbanken, och det är också där de är födda och uppvuxna. Men de har vuxit upp med sin farfars drömmar, berättelser, och längtan tillbaka till sin by. Farfar mötte samma öde som hundratusentals andra palestinier när de fördrevs av militanta för-israeliska terrorgrupper, och han har ingen rätt att resa tillbaka till sin hemby, inte ens på besök.
Istället har han berättat för sina barnbarn om deras ursprung, och pojkarna har varit så uppspelta över resan. De har naturligtvis fått höra att deras by var den mest fantastiska och perfekta plats i hela Palestina. Byn är fullständigt raserad, och det som finns kvar av den är några cypresser, ett par eukalyptusträd, och farfars och farmors namn, inristade i barken.
Innan farfar fördrevs gjorde han ett försök att odödligförklara sin by, och trots att 60 år passerat står hans namn och byns namn tydligt i den av tiden flagnade barken.
Jag frågar Mohammed vad han känner, och han säger att han är glad, men hans röst är ansträngd, den pressas ut ur halsen.
Hans fantastiskt stora bruna ögon, med de längsta ögonfransarna och varmaste glimten tittar upp mot mig. Jag ser hans sorg, sätter mig på huk, ber honom att sluta sina ögon, och upprepar frågan.
Hur känner du dig?
Hans röst förändras, blir lugnare, och han börjar berätta:
- Jag är både lycklig och olycklig, säger han.
- Olycklig för att jag får se varifrån mina släktingar kom, och var jag hade vuxit upp om inte min familj fördrivits härifrån. Det är så vackert här. Jag kan se hur min farfar går omkring här, bland husen, och på en grönsaksmarknad. Det är fint, men det gör så ont.
Men samtidigt är jag lycklig över att det i alla fall inte bor någon annan här. Det är skönare att veta att marken där byn fanns är en sophög, än om det hade varit bebott av israeler, som om inget hade hänt.
Han har en påse med sig, där han omsorgsfullt stoppar ner små ledtrådar, små bevis för att hans hemby inte kommer att glömmas, och han går fundersamt omkring i resterna av det som kunde ha varit hans hem. Innan det är dags att gå tillbaka till bilen för att återvända till Jenin ser jag hur han passerar ett hav av sabror, böjer sig fram emot något och knipsar av en solros från dess stjälk.
Den ska med till Jenin, säger han, och jag önskar att jag fick foga en bild till den där kaktusannonsen på flygplatsen, med orden den första palestiniern.
Hanin Shakrah läser juridik vid Uppsala universitet. Hon har tidigare arbetat som informatör i globala frågor, som journalist och som programansvarig för FN:s utvecklingsprogram UNDP:s ungdomsprogram på Västbanken och Gazaremsan.
