Bland borgare, sossar och pirater

Hörsal 2, Ekonomikum. Uppsalas socialdemokratiska studentförening Laboremus har anordnat en paneldebatt med rubriken Svensk utbildningspolitik - på väg utför? Tiden är ute för länge sedan, men varken paneldeltagarna eller åhörarna tycks vilja sluta prata.
Moderatorn Milischia Rezai tittar oroligt på klockan som närmar sig kvart över ett och finner sig till slut nödsakad att avbryta vänsterpartisten Jeannette Escanillas resonemang om betygsstress.
- Nu blir vi utslängda, för de ska ha föreläsning här.
Skolfrågorna väcker starka känslor, konstaterar hon när vi tar en pratstund efteråt.
- Vi har alla gått i skolan, så alla känner sig som experter. Kunskap är makt - det är därför skolpolitiken är så viktig. Den är en chans att ändra maktfördelningen i samhället genom att se till att grupper som är underordnade får mer kunskap i skolan och på så sätt kan ta sig upp.
De frågor som väckte hennes politiska glöd var antirasism och integration.
- Jag är uppväxt i ett ganska socioekonomiskt utsatt område i Norrköping. Jag pendlade i tre år för att gå i musikklass ute på landet. Jag var den enda med mörkt hår på skolan. Det var en väldigt intressant upplevelse som väckte min politiska medvetenhet. Jag upptäckte att man får olika förutsättningar beroende på vilken skola man går på, om man bryter eller har ett utländskt klingande namn.
Laboremus har många aktiviteter på gång just nu, berättar hon, och nämner Vitrysslandsprojektet och rött ekonomiskt nätverk; själv har hon precis kommit hem från ett projekt i Palestina.
- Det finns väldigt mycket idéer och engagerade människor, men det känns som att det finns ännu fler studenter där ute som skulle kunna engagera sig.
Hur får man dem att göra det?
- Det är knäckfrågan som vi alla söker svaret på. Problemet är att många inte söker sig till de politiska partierna. Studenter från arbetarklassen kan vara särskilt svåra att rekrytera, säger Milischia Rezai, som själv är den första i sin släkt som har tagit studenten.

Bland deltagarna i paneldebatten finns Anders Montelius, ordförande för den borgerliga studentföreningen Heimdal. Hans väg in i politiken gick genom Moderata ungdomsförbundet.
- De besökte min gymnasieskola, jag började prata med dem och så blev det att jag löste medlemskap. Redan samma kväll var jag på den första aktiviteten.
Heimdals torsdagsmöten är en viktig del i föreningens verksamhet. Målsättningen är att ha föredrag av hög kvalitet och ett så brett program som möjligt, berättar Anders Montelius. Inte bara politiker utan även forskare, teologer och andra återfinns bland talarna och vad gäller de politiska föredragshållarna eftersträvar man stor spridning.
- Sista året har det blivit mest borgerliga företrädare som har kommit, inte för att vi inte har bjudit in andra utan för att det är lättare att få borgerliga talare att komma hit. Men vi hade till exempel Lars Ohly på besök för några år sedan.

Hur står det till med Uppsalastudenternas politiska engagemang? Har det förändrats genom åren? Det är svårt att få en samlad bild. Nya föreningar uppstår, andra går i graven. Säkert är i alla fall att åtminstone Laboremus en gång i tiden hade betydligt fler än dagens 63 medlemmar. Föreningen ökade från 71 medlemmar år 1935 till 604 rekordåret 1969. Ökningen måste dock ses mot bakgrund av att antalet studenter i Uppsala mångdubblades under samma period.
Under 1970-talet sjönk medlemstalen till 477 år 1977. Därefter har inte Ergo kunnat hitta några sammanställningar av antalet medlemmar i verksamhetsberättelserna men enligt medlemsmatriklarna tycks Laboremus omkring år 1990 ha krympt till ungefär samma nivå som idag.
Heimdal hade vid årsskiftet 2008/09 282 betalande medlemmar. Eftersom Ergo i skrivande stund inte har fått se medlemsregistret i föreningens arkiv vet vi inte hur det har sett ut år från år. Åtminstone periodvis i det nära förflutna tycks dock Heimdal ha varit större än idag: ordförandena 1983-84 och 1998-99 uppger att man hade omkring 500 medlemmar under deras tid.
Enligt Anders Montelius har Heimdal oftast haft mellan 15 och 40 besökare på sina torsdagsmöten det senaste året. Vid vissa tillfällen har det dock varit betydligt fler, som när matematikern Tanja Bergkvist i oktober lockade mellan 70 och 80 besökare med sitt föredrag Genusvetenskap - Vetenskap eller galenskap?.
Laboremus ordförande Moa Hjertson kan inte ange någon siffra för hur många som brukar komma på föreningens arrangemang. När Ergo besöker paneldebatten finns knappt 20 åhörare på plats.
Siffrorna kan jämföras med den politiskt obundna Utrikespolitiska föreningen (UF), där trenden förefaller vara den motsatta. Med sina 1 350 medlemmar är föreningen större än på 40 år, och i höstas slog man nytt rekord i antal besökare när 1 400 personer kom till universitetsaulan för att lyssna på Fredrik Reinfeldt.

Sverker Gustavsson är professor i statskunskap och själv gammal laboremit och verdandist. (Verdandi är en partipolitiskt obunden radikal humanistisk studentförening i Uppsala som från 1880-talet till 1960-talet spelade en central roll i stadens studentliv.) Att UF är större och har lättare att attrahera den stora publiken än föreningar med en viss politisk hemvist är varken nytt eller särskilt förvånande, menar han.
- Den allmänna förklaringen är att medlemskap i en politisk förening innebär att man måste ta ställning till fler frågor. Man måste väga ihop olika saker och fundera kring var föreningen egentligen står. Då blir det med nödvändighet lite exklusivare.
Han tvivlar på att Uppsalastudenternas engagemang i politiska föreningar generellt skulle ha minskat de senaste decennierna. Däremot tror han att publikerna var större före 1968.
- När Laboremus, Heimdal eller Verdandi ordnade något kom det folk som inte hörde hemma i föreningen. Det fanns en sorts nyfikenhet på vad de andra tyckte - även om man inte gillade Tage Erlander eller Jarl Hjalmarsson (högerledare 1950-1961, reds anm) ville man höra vad de sa. 1968 innebar en förändring på den punkten: man gick inte längre på andra politiska arrangemang än de som organiserades av sympatisörer.
Anders Montelius bekräftar att medlemmarna utgör stommen bland dem som kommer till Heimdals föredrag.
- Och de som inte är knutna till föreningen brukar vara mer borgerligt sinnade. Så har det i alla fall varit senaste året.
Men det har hänt att arrangemangen också har lockat till sig meningsmotståndare, berättar han.
- Vi har haft föredrag när det har varit helt smockfullt i lokalen. Exempelvis när vi har haft ambassadörerna från USA och Israel - talare som representerar länder vars politik är ifrågasatt. Vid något tillfälle har vi till och med haft kravallstaket och polisbevakning. Sådana kvällar kommer det besökare som har en helt annan politisk orientering. Det tycker vi är roligt, för vi vill att så många som möjligt ska lyssna på våra talare.
Själv har han ännu inte besökt några av föredrag som anordnats av föreningar på andra sidan av den politiska skalan.
- Jag har sett Laboremus affischer emellanåt och det har varit intressanta namn ibland. Men det har inte blivit av helt enkelt. Jag ska försöka ta mig dit någon gång.
Även Milischia Rezai känner igen sig i Sverker Gustavssons beskrivning.
- Det är nog en riktig uppfattning. Därför finns det en poäng med att anordna paneldebatter. Så länge man ger alla deltagare en chans att säga vad de tycker och inte bjuder in någon bara för att slakta honom eller henne är det ett jättebra sätt för oss att lära oss vad andra politiska rörelser tycker. Vi har ju alla det gemensamt att vi har engagerat oss politiskt.

Uppsalas politiska studentföreningar har på senare år fått sällskap av nya rörelser. I V-Dalas pub har Piratstudenternas sociala utskott träffats för att dricka piratöl. Piratstudenterna bildades 2006 och ställde samma år upp i kårvalet, det första val där en piratorganisation har kandiderat. Idag har Piratstudenterna i Uppsala omkring 50 medlemmar och är det näst största partiet i kårfullmäktige.
- Vi såg inte att de andra partierna överhuvudtaget hade något intresse av de här frågorna, så det kändes naturligt att starta ett nytt parti. Sedan har glädjande nog de andra partierna snappat upp våra frågor, men det är mer en konsekvens av att vi finns, säger Mårten Fjällström över sin nachotallrik.
I samhället i stort tycks det finnas en rörelse bort från den traditionella partipolitiken. Partierna förlorar medlemmar samtidigt som allt fler engagerar sig i enfrågerörelser. Är piraternas starka ställning bland studenterna i Uppsala ett tecken på att den tendensen finns även i studentvärlden? Mattias Bjärnemalm tycker inte det.
- I kårpolitiken driver Piratstudenterna många frågor. På riksplanet har Piratpartiet valt att vara ett fokusparti för att samla sig. Vi har ett fokus, sedan går många frågor in i det. Det är inget nytt. När Socialdemokraterna var ett ungt parti fick de kritik för att de bara sysslade med arbetsrätt. Kristdemokraterna fick kritik för att de bara sysslade med kristendomsundervisning i skolan och Miljöpartiet anklagades för att de bara drev miljöfrågor utan att ta ansvar för helheten. I alla de här partierna har det dels skett en breddning, dels har det uppstått en förståelse för att deras fokusfrågor går in i många andra frågor, säger han.

Milischia Rezai tycker att de befintliga politiska studentföreningarna har förutsättningar att fånga upp det engagemang i enskilda frågor som finns bland studenterna.
- Vi försöker samla folk med olika intressen: ekonomstudenter som mest är intresserade av ekonomisk politik och genusstudenter som vill syssla med feminism. Antirasism kommer vi säkert att ta upp mycket nu med tanke på Sverigedemokraterna. Så det behöver inte handla om att köpa ett helt paket.
Anders Montelius har själv aldrig känt sig lockad av enfrågerörelser men har förståelse för dem som gör det.
- Politik har en ganska dålig stämpel bland ungdomar. De flesta har många politiska åsikter men de vill inte sätta in dem i ett partipolitiskt sammanhang. Att engagera sig i en enskild fråga kan vara en enkel väg in i politiken. Sedan kanske man upptäcker att man har ett bredare intresse när man väl börjar diskutera politik.