Studierna förenar oavsett ålder
Hon står utanför universitetshuset, rött hår i snålblåsten. Sofia Bauer är ny i staden, ny i landet faktiskt. På perfekt svenska berättar hon att hon är uppvuxen i Spanien, men att hon gått i svensk skola i Madrid. Hon kom till Uppsala tillsammans med sina föräldrar för två veckor sedan från Dubai, men i övermorgon åker föräldrarna tillbaka. Vi rör oss genom universitetsparken ner mot Ofvandahls hovkonditori, där vi ska möta Gustav Götlind, 89 år. Gustav är gammal lärare i biologi och kemi och arbetar för närvarande på sin avhandling i processrätt. Medlem i kåren har han varit sedan han påbörjade sina studier vid andra världskrigets början 1939, däremot blev han för några år sedan av med sitt medlemskap i Västgöta nation.
– Inbetalningskorten slutade att komma – de glömde bort mig antar jag. De trodde väl inte att jag fanns kvar vid universitet eftersom jag är så gammal. Men jag tycker om nya erfarenheter och kunskaper och har inte lagt av helt. Avhandlingsarbetet sköter jag hemma och sen går jag på de seminarier som ges inom mitt ämne.
Han berättar att han skulle ha läst botanik som första kurs vid universitetet, men att krigsutbrottet satte stopp för det.
– Professorn blev inkallad, så jag fick studera zoologi istället. Det var så då – det kunde komma ett meddelande på kvällen om att vederbörande skulle infinna sig på morgonen. Men jag hade ändå tänkt läsa zoologi, så det gjorde ingenting.
Gustav valde själv kurser för att få ihop till sin examen. En filosofie magister blev en filosofie licentiat och sedermera en doktorsexamen, samtliga inom naturvetenskap. En studieinriktning han delar med Sofia Bauer, som ska läsa civilingenjörsprogrammet i molekylär bioteknik. Sofia är yngst i registret – 17 år gammal väntar hon bara på att få fylla 18, så att Norrlands nation kan ta bort brasklappen om alkoholförbud. Kåren valde hon att inte gå med i.
– Jag vet inte vad kåren gör. Jag valde att gå med i UTN istället.
– Ja, vad gör kåren egentligen, det vet inte jag heller, säger Gustav och skrattar. Är inte kårens främsta uppgift att säkra sin egen överlevnad?
Formellt var kåren under trettiotalet endast en sammanslutning av nationerna och det var nationernas ombud som fattade alla viktiga beslut. Liksom idag var det en liten, intern krets som engagerade sig i kårens verksamhet och personfrågor. Det var först under femtiotalet som kåren genomförde den förändring som skulle leda till studiestöd, studentbostäder och nya undervisningsformer. Den politiska debatten var mer högljudd än idag, och Ergo var ett forum för alla slags åsikter, även antidemokratiska.
– Det gick ganska livligt till – jag minns ett slagsmål på Dragarbrunnsgatan, som delvis utspelade sig på ett tak och som slutade med att den ene slagskämpen hällde ärtsoppa över den andre. Det kunde vara farligt att umgås i vissa grupper. Sedan tillkom inkallningsorder till studenterna – vi kände oss hotade, det var oroliga tider.
Precis efter andra världskrigets slut var nyckelorden demokrati, internationellt samarbete och solidaritet. Den akademiska miljön var dock i stort sett densamma som innan kriget bröt ut.
– Stan har förändrats en hel del sen jag var barn. På den tiden bodde inte fler än 15 000 personer här. Jag tror inte att studentlivet var som idag, man gick väl ut på nation ibland, men för de som kom utifrån fungerade nationen som extrahem.
Slitna inackorderingsrum var det som gällde för nya studenter, först efter några år kunde man få tag på ett rum i studentbostadshus. Uppsala var ensamhetens stad, och nationerna var fram till sextiotalet, när man började bygga studentbostäder, precis som Gustav säger – en form av extrahem. 1960 fanns knappt 10 000 studenter vid universitetet, sju år senare var antalet registrerade mer än dubbelt så många och man började ifrågasätta sin särställning. Idag finns cirka 35 000 studenter i staden, men fortfarande lever gamla traditioner och miljöer kvar vid sidan av det nya. Att bo inackorderad är återigen vanligt förekommande, då bostadsbyggandet stått relativt still och antalet studenter utifrån bara ökar.
Sofia nbsp; tycker till skillnad från Gustav att Uppsala är en liten stad. Hon har precis införskaffat en cykel och lärt sig snabbaste vägen hem till Flogsta. Som en av få lyckligt lottade lyckades hon säkra en bostad innan hon kom hit. Hon har inga problem med att dela kök, men egen toalett och dusch var viktigt, något man inte kunde räkna med på fyrtiotalet.
– Rinnande vatten var det dåligt med, och vissa hus saknade toaletter. Men det var inget som bekymrade mig eftersom jag bodde hos min mor ganska länge, hon hade en stor våning. Det fanns speciella studentmatsalar på den tiden och studenterna åt i regel ute två gånger om dagen.
Först på sextiotalet började företeelsen med matsalar dö ut, innan dess var det ovanligt att man lagade sin egen mat. Idag har studenternas matkultur kommit att bli synonym med nudlar, nudlar och åter nudlar, även om nationerna erbjuder lunch för en billig peng. Studenternas köpkraft har minskat på senare år.
– Jag trodde att det skulle finnas billiga matsalar här, men jag har förstått att de flesta har matlådor med sig, säger Sofia.
För en Uppsalastudent finns det mycket som är roligare än att stå framför spisen. Både Gustav och Sofia tycker om att sjunga och Gustav var länge aktiv i Allmänna sången, Skandinaviens äldsta universitetskör. Sofia har planer på att gå med i Norrlandskören och hon känner sig också sugen på nationens fotoförening.
– Men jag väntar tills jag börjat första kursen och hittat en balans – annars blir det för mycket på en gång.
Vi skiljs åt utanför Ofvandahls, Gustav promenerar bort mot sin lägenhet på Skolgatan och jag följer Sofia tillbaka till universitetshuset där hon har sin cykel. Jag kan inte säga att jag är förvånad över hur väl de kom överens, trots sina olika erfarenheter och åldrar. I Uppsalas studentliv är det viktigaste ändå det som förenar – studierna vid universitetet.
