Ergo i terapi

Martin Syk tar emot i psykologiska institutionens lokaler i Blåsenhus och visar mig in i ett av flera identiska små rum med två likadana bekväma stolar i ljust trä. Vintersolen lyser svagt genom fönstret.
– Välkommen hit. Syftet med det här samtalet är att vi ska bilda oss en uppfattning om vi kan hjälpa dig. Eftersom det här är en utbildningsdriven mottagning är inte alla psykiska problem lämpliga för oss att ta oss an, förklarar Martin.
Han undrar om jag har något emot att han spelar in vårt samtal. Det har jag inte, och han sätter igång en videokamera som står på ett stativ i ett hörn av rummet. Vi slår oss ner i stolarna.
– Kan du berätta vad det är som har fört dig hit?

Jag har länge haft planer på ett reportage om psykologmottagningen vid Uppsala universitet, men det finns ett hinder. Av sekretesskäl får jag inte vara med vid behandlingen av en patient, och hur skildrar man en verksamhet man inte får se? Men så för ett par veckor sedan kom ett mejl från föreståndaren Annika Sjöblom Wennberg där hon föreslog en annan lösning:

DU får komma hit som ”tänkt patient” (låtsas att du har något problem t ex ångest/depression/självkänsla el dyl) – dvs från början, Carina bokar in dig, du får träffa en student som genomför ett bedömningssamtal, stud skriver sen journal (du får vara med), ärendet diskuteras därefter på en bedömningskonferens med ansvarig psykolog – du sitter med även där. ALLT givetvis fejkat, men du får en känsla för hur det går till ... Vad tror du?

Och nu sitter jag alltså här och berättar om mina psykiska problem. Martin Syk lyssnar och antecknar koncentrerat. Då och då gör han ett diskret inhopp för att sammanfatta det jag just har sagt, ställa en följdfråga eller be mig förtydliga eller ge något exempel.
Efter en stund styr han in samtalet på mina sociala relationer och fritidsintressen, mitt jobb och min uppväxt. Han frågar om sömn, motion, rökning, alkohol, narkotika och sötsaker. Sist av allt får jag fylla i ett formulär med frågor om mitt sinnestillstånd.
Efter en dryg timmes samtal är vi färdiga. Jag lämnar psykologmottagningen en aning omtumlad, förvånad över hur lätt det gick att öppna sig för en främmande människa.

Ett par veckor senare är det dags för bedömningskonferens om G, som jag kallas i journalen. Förutom Martin Syk sitter psykologstudenten Linn Bartelmess och de båda legitimerade psykologerna Annika Sjöblom Wennberg och Margareta Svensson med runt bordet.
Först redogör Martin för vårt samtal. Därefter följer frågor och synpunkter från de andra deltagarna. Hur är G som person? Har han den uthållighet och motivation som krävs för att fullfölja en behandling?
Enligt journalen har G har en avgränsad problematik och låg suicidrisk.
– Det talar för att han skulle kunna passa som patient på psykologmottagningen, säger Linn Bartelmess.
Å andra sidan, resonerar Margareta Svensson, är det oklart om det finns någon psykologisk problematik som passar för mottagningen.
– Det är inte tu tal om att den här personen behöver hjälp, men är han lämplig för en student?
Vid konferensens slut tycks deltagarna vara eniga om att någon form av kognitiv beteendeterapi ligger närmast till hands, men att det eventuellt kan behövas ett andra bedömningssamtal innan man kan fatta ett definitivt beslut om G ska sättas upp på väntelistan eller hänvisas någon annanstans.

Alla de cirka 130 studenter som går de tre sista terminerna på psykologutbildningen vid Uppsala universitet arbetar med psykologmottagningen, handledda av legitimerade psykoterapeuter. Antalet patienter är något fler eftersom några av studenterna har mer än en patient. Mottagningen är Uppsala största, berättar Annika Sjöblom Wennberg.
– Vissa föredrar att komma till oss eftersom det kan kännas mer avdramatiserat att träffa en student än en färdig psykolog. Dessutom är det helt gratis att gå här.
– Som student brinner man verkligen för sin patient – man har ju oftast bara en, säger Linn Bartelmess.
De flesta patienter är mellan 20 och 35 år och många är studenter, men det finns också ett fåtal äldre och några barn. Man tar i första hand emot personer med avgränsade psykiska problem som dålig självkänsla, fobier, ångest eller depression. Folk söker antingen själva eller kommer på remiss från Studenthälsan, vårdcentraler och avdelningen Unga vuxna inom allmänpsykiatrin.
Mindre än hälften av de sökande får plats, av olika skäl. Personer med hög självmordsrisk anses till exempel inte vara lämpliga som patienter. Man måste kunna ses en gång i veckan på kontorstid under en längre period och får finna sig i att mottagningen har stängt tre månader på sommaren och ett par veckor över jul och nyår.
Psykologmottagningen har två terapeutiska inriktningar, som motsvarar studenternas specialisering i slutet av utbildningen. Psykodynamisk terapi, PDT, är ett samlingsnamn för olika terapiformer som i korthet går ut på att lösa problemen genom att hitta de underliggande, ofta omedvetna orsakerna till patientens symtom. Kognitiv beteendeterapi, KBT, fokuserar mer på att förändra patientens tankar och beteenden i nuet. En PDT-behandling brukar kunna ta ungefär tre terminer, medan en KBT-behandling i regel är ungefär hälften så lång.

Martin Syk har valt KBT-inriktningen.
– Det var svårt att välja. Jag var rädd att det skulle innebära att man valde bort något, men så har det inte blivit. I stor utsträckning är de lika. Man kan tala om det förflutna inom KBT och man kan jobba med att hantera svåra situationer inom PDT, säger han.
Intresset för psykologi väcktes redan i gymnasiet. Men till skillnad från många av sina kursare var han inte från början klar över att han skulle arbeta med människor.
– Det var först i samband med att jag började på psykologmottagningen som jag kom fram till att jag vill arbeta praktiskt.
Som alla andra psykologstudenter i slutet av utbildningen går han själv i terapi.
– Det är givande men tar också en hel del tid och energi. Ibland kan det kännas lite krystat om man i det stora hela är nöjd med sitt liv.
Nu går han i gruppterapi med proffessionsinriktning.
– Vi tränar oss i vår yrkesroll som psykologer. Det kan handla om att träna på samtalsfärdigheter, till exempel att lyssna aktivt, sammanfatta och föra samtalet vidare.
Nu har han kommit fram till sista terminen och har erfarenhet av två patienter. Den största utmaningen tycker han är att vara närvarande i samtalet och samtidigt få en teoretisk förståelse för patientens problem.
– Det finns en anledning till att patienten inte själv kan åstadkomma förändring, annars skulle hon eller han inte komma till oss. Det gäller att identifiera vilka hindren är och sedan komma i kontakt med det som driver förändring inom patienten.
Mötet med patienter har fått honom att inse att psykiska problem sällan är så entydiga i verkligheten som de framställs i kursböckerna.
– Men arbetet vore inte lika roligt om det bara handlade om att bocka av en lista. Det bygger på ett samarbete med patienten.

nbsp;