En persisk matta av puder

Varför åker ni inte till alperna eller svenska fjällen? utbrister en ängslig mamma när jag och brorsan Magnus berättar om vår stundande resa till den totalitära staten Iran. Resmålet är skidorten Dizin, en alpby på 2700 meter över havet. Enligt rykten ligger snön orörd i flera dagar efter snöfall och vinet flödar likt öl, som Lloyd sa i filmen ”Dum amp; dummare” när han berättade för sin vapendragare om resan till Aassspen
Det hela handlar egentligen om en omvänd snobbism där alpernas komfort och svenska fjäll inte längre duger. Jakten på en fetare story med fler utmaningar, både skidmässigt och kulturellt har börjat växa likt en cancersvulst inom mig.
”Welcome to the Islamic Republic of Iran” säger den iranske tulltjänstemannen samtidigt som han sätter en stämpel i passet som skulle fått Uppsalas förste kuratorer gröna av avund.
På flygplatsen möts vi av Pathfinders iranske bergsguide, den ständigt glade Majid Doorodgar. Majid är en legendar bland Irans alpinister med över 100 bestigningar av den aktiva vulkanen Damavand, 5671 meter över havet. Efter lite meet-and-greet så berättar Majid att förhållandena är perfekta. De senaste dagarna har ett lågtryck ockuperat Alborzbergens bergssidor med 50 feta centimeter powderlicioussnö som följd.

Efter två timmars bussfärd på små serpentinvägar kommer vi till bergsbyn Dizin. Dizin byggdes på 1970-talet på order av Shahen. Franska liftar köptes in och installerades på bergssluttningarna omkring. Det solfjäderformade berget med sitt liftsystem bjuder på bra utförsåkning. Ytorna är extremt stora, och fallinjer som strävar mot mitten av systemet gör att alla åk leder tillbaka till någon av liftarna. Systemet består av fyra gondoler, två stolsliftar och sju teleskopliftar.
Liftsystemet är charmigt slitet med vissa nära dödenupplevelser som följd. Sedan revolutionen 1979 har skidåkning haft mycket låg prioritet hos de makthavande mullorna. Det är första året som de könsuppdelade liftköerna slopats till fördel för en trevlig blandning av mustaschprydda män och kvinnor i mössa och goggles. Dock finns spåren fortfarande kvar med två skilda insläpp. För ett par år sedan fanns det till och med kill- och tjejbackar. På något sätt känns Dizin som en frizon där ett mer fritt leverne existerar. Liftarna utgör perfekta mötesplatser för känsliga samtal samt möjligheten till att dricka en och annan vodkashot. Iranierna i liftköerna är öppna och tar gärna kontakt och frågar varifrån vi kommer och vad vi tycker om Iran. Det är speciellt ett möte som jag minns extra.
”What do you think about Iran?” säger den unga iranske skidåkaren, varpå vi berättar om de bottenlösa dagarna, de perfekt grillade kebabspetten och de underbara mötena med iranska människor. När vi berättar det ser han nöjd ut och utbrister;”Tell your friends about it, that Iran isn’t that bad, we aren’t the black sheep”.

Liftsystemet i Dizin stänger när liftvakterna känner för det. Det gör att skiddagen snabbt kan ta slut och att inget ”sista åket” existerar. När man i alperna dricker årets godaste öl efter skiddagen så laddar man en vattenpipa och fyller en karaff med te i Dizin. Det gör ont att inte få sin afterski-öl, men vattenpipans nikotin har en skön avslappnande effekt och dagens möten och åk kan summeras under rofyllda former.
Efter en veckas skidåkning blir kontrasten total när bussen rullar in på Teherans oändligt långa boulevarder. Åttamiljonerstaden uppvisar ett helt annat tempo och attityd. Här är människorna mer reserverade, men fortfarande kommer nyfikna blickar från varje person man möter på gatan. Vi möter matthandlaren Mahmod Asgari, som guidar oss runt i staden. Den gamla amerikanska ambassaden med sina anti-amerikanska målningar, ”the Great Bazaar of Teheran” med sina 200 000 butiker och tunnelbanan med sin ”women only” är kontraster mot de fridfulla bergen.
Den största glädjen med resan till Dizin och Teheran var möjligheten att träffa en massa öppna och glada människor som längtar efter kontakt med omvärlden. Makten reser upp höga murar, vanliga iranier försöker klättra över dem, alltihop för att få ett så pass normalt liv som möjligt.
Och hur var skidåkningen då? Titta på bilderna och avgör själv.

nbsp;