Följsamhetens kampkonst
I en källarlokal på Djäknegatan ligger Uppsalas ving tchun-klubb. En trappa leder ner till omklädningsrummet, träningslokalen och det lilla rummet för film, saft och snack. En röd soffa står längs ena långväggen, längs den andra finns hyllor fulla med diverse kampsportsfilmer och halvfulla colaflaskor. En tv står i ett hörn och väggarna pryds av kinesiska motiv. Peter Söderbaum sätter sig ner i soffan, ler stort och drar upp benen under sig.
– Eftersom det är en ideell förening och tränarna är så engagerade brukar vi gå över tiden – ibland blir det tretimmarspass – man kör så länge man orkar. Ving tchun är en väldigt unik form av kampkonst, istället för teknikbaserad utlärning, som i karate och ju jutsu, är den konceptbaserad.
Skillnaden mellan teknikbaserad och konceptbaserad utlärning är att den förra bygger på färdiga situationer, fixerade rörelser och positioner, medan den senare är mer flexibel.
– En teknikbaserad kampkonst kan vara svår att använda i verkliga livet, eftersom den kräver att man känner till attacktekniken för att man ska kunna försvara sig. I ving tchun finns inga förutbestämda tekniker, istället använder man sig av motståndarens egen styrka. Anledningen till att man är här och tränar är ju för att kunna försvara sig i en utsatt situation.
Själv har Peter aldrig hamnat i slagsmål även om han varit nära att bli påhoppad ett par gånger. Kan man springa därifrån så ska man göra det, är hans motto. Ving tchun är inte som kampkonst på film, det är inte en massa action och snygga moves. Mycket går ut på att lirka och att följa med i motståndarens rörelser för att eventuellt hitta en öppning. Det mest grundläggande konceptet inom ving tchun är den så kallade klisterarmen.
– Det är en slags känslighet och mjukhet i armarna som man måste träna upp för att kunna reagera så snabbt och effektivt som möjligt på ett anfall. Har man fri sikt så slår man direkt, men stöter man på motstånd så är det klisterarmen som gäller. Man ska aldrig gå kraft mot kraft mot någon som är starkare – istället ska man forma sig efter honom och använda hans kraft mot honom själv.
Fokus ligger på enkelhet och snabbhet – minimalism. Det handlar om att med så få rörelser som möjligt oskadliggöra sin motståndare.
– Ett annat koncept är centrallinjen – att välja den kortaste vägen till motståndaren och använda så lite energi som möjligt. Det finns få saker som gör en så trött som att fajtas med någon, därför är den mer avancerade typen av kampkonst inte så lämplig för självförsvar, säger han och ler.
Trots den rationella inställningen till kampkonstens funktionalitet är Peter en stor fan av kampsportsfilmer i alla dess former och tittar på allt från gamla kung fu-filmer till de mer konstnärligt utformade Hero och Crouching Tiger, Hidden Dragon. Men i bakgrunden finns ofta den mer jordnära ving tchun.
– Två av de mest kända ving tchun-utövarna är faktiskt Bruce Lee och Jackie Chan, vilket kommer till uttryck i fightingkoreografin i flera av deras filmer.
Han förklarar att man ska vara så avslappnad som möjligt när man slåss, vilket kan vara en svår idé att ta till sig. Men för att uppnå den mjukhet och följsamhet som krävs är det nödvändigt att man inte spänner musklerna.
– Man ska vara som vatten, det är den gamla kinesiska filosofin bakom. Det är en ganska tilltalande tanke tycker jag, att övervinna sin motståndare genom mjukhet – inte genom styrka.
Ving tchun är den enda kampkonsten där en kvinna spelat en central roll för uppkomsten. Enligt en av legenderna hette hon just Ving tchun och stod inför ett arrangerat äktenskap med en man hon inte älskade. Det enda sättet för henne att undkomma var att besegra mannen i en fajt, och tillsammans med en buddistnunna uppfann hon således stilen, vann, och slapp därför att gifta sig.
– Egentligen finns det inget försvar i systemet utan bara attack. På så sätt är det liksom de flesta kampkonster ett aggressivt system, även om attackrörelserna kan användas som försvar. Skulle du ohämmat använda dig av ving tchun så skulle du förmodligen hamna i fängelse – det handlar nämligen om att krossa knän, slå på struphuvudet och att sätta en tumme i ögat på motståndaren.
Som träningsform beträffat är dock ving tchun anpassad till dagens samhälle och själva träningen för självförsvar. Stilen bygger på slag, det finns egentligen bara en spark – och vapen används inte i någon ving tchun-skola, även om det traditionellt finns två sådana – stav och kniv. Enligt Peter krävs det inga särskilda färdigheter för att bli duktig på ving tchun, kvinnor och män har samma förutsättningar, även om styrka är till fördel. Det finns inga tävlingar, varför det inte är en kampsport utan en kampkonst. Han berättar att kampkonstutövare anses ha ett större ansvar än andra att inte använda mer våld än nöden kräver, men tillägger att en person som hamnar i en utsatt situation förmodligen inte tänker rationellt.
– Det understryks gång på gång under träningarna – det är bättre att springa än att slåss – dessutom vet man aldrig vem som bär vapen och det är svårt att försvara sig med en obeväpnad kampkonst.
