Solidaritet i förtryckets Syrien

I skrivande stund rapporterar nyheterna om en regim i Syrien som skjuter mot sina egna, om ett motstånd och ett våld som hela tiden tycks trappas upp.
Det känns därför väldigt konstigt att befunnit sig mitt i alltihop och samtidigt, under min vistelse i huvudstaden, inte märkt av annat än subtila tecken på vad som försiggår i landet. Lite som att ha varit i stormens öga. Där man på ett konstigt sätt blir avskärmad från allt som händer, samtidigt som man befinner sig mitt i det.
Demonstrationer slogs ner i förorter som At-tal och Duma under tiden som jag befann mig i Damaskus. Men regimen lyckades samtidigt bibehålla något slags ordning i stadens centrala delar. Stadskärnan i större städer anses vara det sista som faller när en regim störtas.

Vi gick till universitetet som vanligt, trots att antalet studenter i klasserna kom att reduceras radikalt då många ambassader gick ut med rekommendationer att lämna landet. Sveriges ambassad likaså, men de valde att vänta med rekommendationerna efter visst övervägande, då säkerhetsläget var relativt stabilt i huvudstaden.
Jag kunde som vanligt ta minibuss eller gul taxi i stan. Ibland kallpratade jag lite på arabiska med taxichauffören som blev positivt överraskad av mina språkkunskaper. Jag antar att han såg mig som en ambitiös turist som kanske läst lite arabiska och lärt sig några fraser och meningar, men jag tog likväl hans beröm som en komplimang. Jag kan föra enkla konversationer på standardarabiska, fusha (arabiskan som skrivs och talas inom media) och dialekt (som talas på gatan), och jag finner mig blanda dessa båda friskt när jag ska ta mig fram på gatorna i Damaskus.

Men oftast tog jag minibussen till skolan på mornarna. Minibussen står för merparten av Damaskus innerstads- och förortstrafik och kostar tio lira (inte ens 1,50 kronor). Systemet i bussarna fungerar så att man räcker över pengarna till närmaste bussgranne framför en, som i sin tur skickar vidare pengarna till chauffören, varpå denne räknar dessa och skickar tillbaks växeln. Ett system som fungerar ypperligt då alla tar ansvar för att rätt växel ges tillbaks och hjälper chauffören att räkna. Det är extremt trångt och bökigt att åka minibuss i Damaskus. Men en gammal människa som åker med bussen ses inte enbart som en i mängden, utan ges extra hjälp.
Och det gäller inte bara i minibussen. Solidaritetskänslan, viljan att hjälpa till och hjälpa varandra finns djupt rotad i mentaliteten bland människor här. Detta märks inte minst när folk på ett tämligen solidariskt sätt visar sympati för regimens offer, genom stora protester på gatorna. Protester som kontinuerligt ägt rum i Syrien sen oroligheterna startade.

Historia och tradition genomsyrar staden Damaskus. Jag bodde under min tid i Syrien nordväst om huvudstaden, en bit utanför. Mitt område klassas som landsbygd, där luften är betydligt renare än i staden och dess kringliggande förorter. För den som varit i Damaskus kan bekräfta att staden lider svårt av föroreningar och dålig luft. I området där jag bodde finns en tämligen komplex befolkning med rötter i Syrien, Palestina och Irak. Området klassas som relativt traditionellt och när man går gatorna upp och ner möts man av många nyfikna blickar som turist. Tradition brukar vara mer påtaglig på landsbygden. Och traditionen och religionen har en viktig funktion i det syriska samhället och den syriska identiteten.
Landsbygden, religionen och traditionen ses inte som någon motpart till resten av samhället, utan en viktig del i det. Det märks inte enbart på antalet kvinnor bärandes hijab som man ser på gatorna i Damaskus, utan på hur mycket av den arabiska kulturen, med arabisk mat och arabiska kaféer som finns bevarat i staden och detta inte endast som en turistkonstruktion.

Varje fredag (fredagen är för övrigt den dagen den stora bönen äger rum, och folk ser en anledning att samlas till demonstrationer) bänkade vi oss framför tv:n för att följa rapporteringen från de internationella kanalerna. Jag har fortfarande svårt att förstå modern standardarabiska som talas i medierna, annat än i stora drag, trots att det är det jag läst på universitetet. Från de statliga kanalerna samt nyhetstidningarna spreds teorier om utländsk konspiration mot landet. Men då syriska regimen kapar informationsflödet och censurerar händelserna är det svårt att veta vad som egentligen försiggår i landet.
Media i Syrien är i huvudsak reglerat av regimen, även om det numer finns en nyhetskanal som säger sig vara självständig: Al-Ikhbariah. Det har dock spekulerats i till vilken utsträckning detta stämmer då kanalen är statligt finansierad. Al-Ikhbariah menar dock att staten inte har något inflytande över kanalen utöver finansiellt stöd.

Jag fick även höra historier från vänner som råkat ut för regimens misstänksamhet mot misstänkt opposition. Hur regimens underhuggare – civilklädda män på gatan – tvingar till sig pengar av civilbefolkningen genom att hota med fängelse.
Någon gång när upproren startade fann jag mig plötsligt i en pro- presidentmanifestation. En manifestation för presidenten. Dessa manifestationer såg man dock mindre av allteftersom tiden gick och oppositionen växte. Gatorna fylldes av bilar (många av finare märke) och människor med plakat på presidenten som utropade sitt stöd för honom. Det hela kunde nästan liknas vid en folkfest med barn och kvinnor på gatorna. Man fick känslan av att detta till synes folkliga stöd hade syftet att visa för omvärlden att Syrien minsann skiljer sig från sina grannländer med ett starkt stöd för den sittande Bashar. I Damaskus finns en stark medelklass som med den nuvarande regimen lever ett tämligen välmående liv, och presidenten hade till en början stort stöd bland dessa. Men, som medierna hela tiden skriver, stödet sjunker och det finns en stark opposition och en vitt spridd känsla av solidaritet med de offer som skördats sen demonstrationerna startade. För är det något som kännetecknar arabvärlden så är det en stark solidaritetskänsla bland folket.

nbsp;