Med inspiration från de gamla grekerna

Alexis Engström sitter uppflugen på en av bänkarna i grupprummet på Engelska parken, på en stol bredvid sitter en annan student med sin dator. Det är dags för mentorsgruppen att träffas och diskutera gamla tentafrågor inför nästa veckas tenta.
– Det är elva studenter i gruppen, men idag är det bara sju som kommer – det är lite olika från gång till gång, säger mentorn Alexis.
För närvarande finns fyra olika mentorsgrupper i ämnet historia, varav Alexis grupp är en. Studenterna i gruppen läser historia A, antingen som fristående kurs eller som en del av lärarprogrammet. Mentorskapsprojektet drogs igång förra hösten av ett gäng studenter som tyckte att det behövdes ett komplement till den ordinarie undervisningen, och det finns redan ett stort intresse för verksamheten.
– I och med att det här är ett studentinitiativ har vi varit tydliga med att vi kan erbjuda hjälp att starta upp mentorsverksamhet på andra håll och det är flera studentföreningar, även utanför det humanistiska området, som har nappat, säger Johan Gärdebo, som varit mest drivande i projektet.

Dagens möte börjar med att studenterna får välja ett par gamla tentafrågor som de vill diskutera djupare. Valet faller på hur Öst och Väst influerat varandra under medeltiden, samt på kvinnans roll under samma tid. Studenterna får själva dela in sig i två grupper beroende på vilken av frågorna de vill arbeta med, sedan sätter de sig ner i respektive grupp och brainstormar. Egna tankar varvas med information från föreläsningar och materialet i kurslitteraturen. Alexis lyssnar in och bryter emellanåt av och frågar hur det går, samt ställer frågor som leder diskussionen i rätt riktning.
Snabbt växer svaren på frågeställningarna fram på tavlan, där studenterna skriver upp stödord och ritar pilar. Kvinnans roll ur ett ekonomiskt, politiskt och socialt perspektiv, samt ett diamantliknande schema över hur Öst och Väst påverkat varandra. Kommentarerna på de andras ord duggar tätt och skratten fyller rummet. Johan sitter längs bak och för anteckningar. När tavelritandet saktar in föreslår Alexis att de samlas kring ett av borden för presentation och genomgång. Efter några minuters stolskrapande sitter alla samlade och begrundar vad den andra gruppen kommit fram till.
– Vilken av frågorna vill ni börja med? frågar Alexis.

Studenterna väljer Öst och Väst och den första gruppen frågar de andra vad de tolkar in i diamantschemat. Istället för rena svar får de frågan om ritningen föreställer ett pentagram, varpå spridda skratt fyller rummet igen. Alexis undrar om det finns någon kronologi i den schematiska illustrationen och gruppen tvingas fundera över vad som gav vad – krigen, handeln, vetenskapen eller religionen – i de händelser de redogjort för på tavlan.
– Tanken bakom mentorskapsprogrammet är inte att vi ska vara lärare, förklarar Johan. Istället använder vi oss av samverkansinlärning. Det är inte alltid vi har svaren på frågorna vi ställer, det är ett givande och ett tagande. Det handlar om att stimulera och vägleda snarare än att styra och undervisa.

Öst-väst-gruppen efterlyser kommentarer från den andra gruppen, som inte är sena att delta i diskussionen. Alexis är hela tiden med och flikar in relevanta frågor, samt anekdoter som går utanför ämnet, om Pandoras box och förlagan till Tolkiens Lord of the Rings – för att undvika lärarrollen. Men mest sitter han tyst och lyssnar.
När båda gruppernas presentationer är klara och samtalet svävat ut mer än lovligt lämnar Alexis över till Johan, som går in och styr upp mötet.
– När vill ni träffas nästa gång – det är ju sista gruppmötet innan tentan – vad vill ni gå igenom?
Samtliga vill ha en översikt, som komplement till de punktfrågor som hittills tagits upp på mötena, men några vill att den ska vara tematisk, andra att den ska vara kronologisk. Till slut enas de om att slå ihop det tematiska med en tidslinje. Någon föreslår att alla förbereder var sin del till nästa möte.
– Tänk på att det kan vara bra att jobba ihop så att ni har någon att bolla med, säger Johan och delar upp kursen i ett antal punkter, som studenterna i grupper om två eller tre sedan ska presentera vid nästa grupptillfälle. Kom ihåg att det finns personer som vill vara med men som inte är här idag – dem måste ni höra av er till

Alexis tackar för intressanta diskussioner och mötet avslutas, men några stannar kvar. Lärarstudenten Björn Olvon och Caroline Bodin, som läser kursen fristående, berättar att de fick nys om mentorsverksamheten redan på introduktionen, då Johan var och informerade.
– Han kom sedan förbi på vårt första seminarium och de som var intresserade fick skriva upp sig på en lista. Jag är glad att jag skrev upp mig, för det här är ju hur bra som helst. Sedan har det blivit så att jag mest hänger med dem som går på mötena – så det finns ju en social aspekt också, säger Björn.
Björn förklarar att skillnaden mellan mentorsgruppen och de ordinarie seminarierna på kursen är att gruppmötena är mer fria.
– Här får vi se saker ur en annan synvinkel, framför allt genom mentorn – men vi har också mer möjligheter att påverka vilka frågor som tas upp, till skillnad från på seminarierna, där frågorna bestäms av läraren i förväg. Det är synd att inte alla på kursen går här, säger han.
– Får man en chans till extra plugg och hjälp så är det klart att man tar den – det är alltid bra med feedback, håller Caroline med. Seminarierna är mer av föreläsningar, så kombinationen är väldigt bra. Skulle jag sitta och plugga själv skulle det inte ge lika mycket – det är diskussionen i gruppen som ger mest.
Mentorsgrupperna träffas en gång i veckan och tanken är att det ska finnas en mentor per grupp, men eftersom satsningen är ny har de 17 mentorerna i programmet inte lyckats få ihop tillräckligt med grupper för att de ska kunna ha sin egen, något de valt att utnyttja för att utvecklas som mentorer. Under Alexis möte sitter Johan med för att ge feedback efteråt och vice versa.
– Det här var ett ganska vanligt, helt okej möte – hur det blir beror till stor del på vilken energi studenterna kommer in med. Sedan är det stor skillnad mellan olika grupper beroende på vilka individer som ingår, säger Alexis.
– I början hängde det mycket på mig och Alexis, men nu kan studenterna strukturen själva, säger Johan.

De förklarar att de har lite olika ledarstilar – där Johan gärna går in och styr upp samtalet låter Alexis studenterna bestämma åt vilket håll diskussionen ska gå, även om han bryter in när de svävar iväg alltför mycket.
– Det är lättare att utveckla en egen gruppdynamik om man är ensam, eftersom vi tänker olika kring mentorskapet – det finns en risk att det blir lite rörigt för studenterna att ha två mentorer. Jag skulle säga att jag och Alexis har närmat oss varandra efterhand, så nu är det inte lika stor skillnad längre, säger Johan.
Den optimala gruppen består av sex till tio studenter, för att mentorerna ska ha möjlighet att uppmärksamma samtliga i gruppen och undvika att det bildas undergrupper, förklarar Johan. Både han och Alexis är ständigt uppmärksamma på hur studenterna behandlar varandra så att det inte uppstår en otrevlig stämning i gruppen.
– Vi vill ha ett öppet samtalsklimat – men även om det är vårt mål att alla ska prata beter sig personer olika i grupp och vi anpassar oss så att även tystlåtna studenter får ut något av mötet, säger Alexis.

Förutom den feedback Alexis och Johan ger varandra har båda en medmentor, som de mejlar sin logg över senaste mötet till, och i början av varje termin får de en handledarutbildning. Helst skulle de knyta institutionen närmare till sig, och låta någon där vara ansvarig för utbildningen, men hittills har det gått trögt.
– Vissa professorer känner sig hotade av verksamheten, men vi konkurrerar inte, säger Alexis och Johan fortsätter:
– Vi vill premiera ett eget ansvar för studierna, vi är inte lärare utan mentorer – vår uppgift är att moderera samtalet och skapa en akademiskt relevant studiegrupp. De på institutionen som har förstått vad det är vi gör är positiva till mentorskapsprogrammet, men i början var tonen kritisk. Jag ser gärna att det finns en person vid institutionen som har koll på verksamheten.

Det är inte bara studenterna i gruppen som vinner på mentorskapet, mentorerna själva får en unik chans att utvecklas som samtalsledare, vilket är viktigt både för blivande lärare och andra som kommer att arbeta med grupper av människor i framtiden.
– De som har varit mentorer en tid söker sig automatiskt till heterogena miljöer, där de möter olika karaktärer. De lär sig att lita på andra och att lämna ifrån sig uppgifter istället för att göra allt själva – lite: det här fixar ni, säger Alexis.
– Jag tror att det är viktigt att synliggöra vad man kommer in med, vilken bakgrund och kunskapsnivå man har, förklarar Johan.
– Gruppdynamiken är viktig – jag tror att alla grupper kan bli bra grupper, säger Alexis.
De riktar kritik mot att en del av fokus på tentorna ligger på detaljkunskaper. Alexis berättar att det kommer som en chock för många studenter när de i gruppen får frågan: Vad tycker du om det här?
– De är vana vid att det finns ett färdigt svar på en fråga, vilket det oftast inte gör – det går att besvara en fråga på många olika sätt.
– Studenterna får gärna ha personliga åsikter, men de ska kunna backa upp det de säger med kurslitteraturen. Förutom de analytiska frågorna finns även ett antal G-frågor på tentorna, vilket ställer till det för oss – vi vill ge studenterna analytiska förmågor, vilket ju även universitetet säger sig vilja – men så kommer de här detaljfrågorna, som främst är till för att det ska bli lättare att betygsätta studenterna, säger Johan.
Studenterna som deltagit i mentorsgrupperna tidigare terminer har varit väldigt positiva, berättar Johan, vilket syns i den utvärdering som gjordes i våras.
– Vi tror att sådana här projekt kan skapa fler mötesplatser mellan studenter och universitetet. En hälsosam mentorsverksamhet på institutionerna skulle vara en styrka för Uppsala universitet, som inte har förändrats särskilt mycket genom åren. Det är fortfarande en väldigt konservativ miljö – däremot har studentgruppen förändrats och de som läser idag har helt andra krav och förväntningar på sina studier än tidigare generationer, avslutar Johan.