”Kärlek vid första stenen”

Även om Elina Backman säger att det var kärlek vid första curling-stenen dröjde det ett tag innan hon kom igång på riktigt. nbsp;
– Jag hade några klasskompisar som spelade, de frågade flera gånger om jag ville följa med. På våren 2002, efter OS i Salt Lake City, gick jag till slut dit och provade, säger hon. nbsp;
Sedan var hon fast, men eftersom det var precis i slutet av säsongen dröjde det en hel sommar innan hon fick spela igen. nbsp;
– Jag hade talang och tyckte att det var roligt. Dessutom låg jag inte så mycket efter dem som redan spelat en hel säsong, säger hon om sin debut på curlingbanan. nbsp;
Då tillhörde hon curlingklubben i Sveg, ca 7 mil från hemorten Lofsdalen, en fjällby i Härjedalen, kanske mest känd bland sportlovsfirare och skidentusiaster.
– När jag var liten åkte jag en del skidor – det är ju naturligt – men egentligen har jag alltid varit en lagspelare. nbsp;
I curlingen fann hon laget, men också den fysiska träningen, kravet på teknik och hjärna. nbsp;
– Curling brukar kallas för schack på is, säger hon och skrattar. Det är mycket taktik, kring hur man bygger upp boet och så där. nbsp;
Det märks när laget samlas ute på isen. Varje spelare har ett tidtagarur på kvasten och när någon sätter en sten så är en av de andra med för att mäta tiden det tar för den att flytta sig mellan två sträck på banan. Sedan ropas tiderna över isen till de andra lagspelarna. Framför allt är det viktigt att skippern – som står i boet för att bedöma hur och var man ska sikta – får veta hastigheten för att bedöma hur mycket kraft som behövs för att nå fram till rätt plats, eller för att eventuellt slå undan det andra lagets stenar. Tiden och stenarnas positioner avgör sedan hur mycket man ska sopa. nbsp;
– Det som händer när man sopar är att friktionen minskar, då glider stenen lättare och därmed också längre, men den glider också rakare, förklarar Elinas lagkamrat Towe Lundman för ett gäng medelålders män som är i curlinghallen för att prova på sporten strax innan tjejerna drar igång sin träning.

Poängräkningen är enkel och alla som har spelat boule känner igen sig: Det gäller att komma så nära mitten av boet – tee – som möjligt. Det lag som kommer närmast vinner och får en poäng. Om ytterligare stenar ligger närmare tee än motståndarlagets bästa sten, får man poäng även för dem. Varje omgång spelas med åtta stenar per lag och varje match består av 8–10 omgångar. nbsp;
– Fast om det är väldigt ojämnt efter några omgångar och det ena laget inte har chans att ta igen så händer det att man avbryter och tackar för matchen, berättar Elina. nbsp;
Med tanke på att varje match tar uppemot två timmar och man vanligtvis spelar 2–3 matcher på en dag så kanske man kan förstå det. Intensiteten i spelet gör att det är viktigt att ha bra grundkondition. Enligt Elina är det betydligt mer ansträngande än det ser ut.
– Maxsopar man flera stenar i rad så har man rätt hög puls efteråt, säger hon. nbsp;
Det gäller också att ha starka ben- och bålmuskler för att kunna hålla balansen och skicka iväg hårda stenar, och att sopa tar mycket på axlarna. nbsp;
Förutom Elina och Towe ingår även Amalia Rudström och Paulina Stein i laget. Ett curlinglag består av fyra spelare som alla har fasta positioner. Elina spelar tvåa, det vill säga att hon sätter sten nummer tre och fyra. nbsp;
– Fast alla är delaktiga för varje sten, säger hon. nbsp;
De som inte sätter sten sopar och beräknar positioner och hastigheten. nbsp;

Det ser onekligen enkelt ut när Elina och hennes lagkamrater börjar sin träning genom att glida – slajda – nbsp;i raka linjer längs hela den 45,5 meter långa banan. Sedan fortsätter de och gör samma sak med varsin sten i handen. Att stenarna är gjorda av granit och väger mellan 18 och 19 kilo, eller att skon är försedd med en glidplatta som gör isen glashal och får den ovana att känna sig som Bambi, tycks inte påverka dem det minsta. nbsp;
Sedan tillkommer några andra detaljer: isen är olika varje gång, och den förändras också – slits ner – under en pågående match. Dessutom måste man tänka på det som Towe tar upp när hon introducerar sporten för besökarna.
– Kom ihåg att stenen alltid curlar, roterar. Ni ska aldrig sikta dit ni vill komma för då kommer ni inte att komma dit. nbsp;

Ergo besöker curlinghallen en måndagskväll i slutet av januari. Då är bara tre av lagets spelare på plats för att träna. Ett par dagar tidigare kom de hem från SM i Östersund. Laget spelar sin tredje säsong i elitserien. När Elina flyttade hit för att plugga för fyra år sedan var hon med och tog laget från division ett till landets högsta serie. Tre år senare har hon hunnit med en kandidatexamen i kostvetenskap och påbörjat en master i folkhälsa, samtidigt som hon fått tre nya lagkamrater på curlingbanan. nbsp;
– Curlingspelare växer inte precis på träd, men vi har haft tur, säger hon. nbsp;
Inom curlingen är det spelarna själva som sätter ihop sitt team. Det är viktigt att de alla fungerar bra tillsammans. nbsp;
– Personkemin måste fungera, förklarar Elina.
Curlingvärlden är ganska liten i Sverige och Elina medger att även om hon inte kan säga att hon känner alla, vet hon vilka de flesta av hennes motspelare är. Det är vanligt att spelare byter lag och spelar mot tidigare lagkamrater, framför allt efter OS-säsongen, då alla satsar inför nästa OS fyra år framåt i tiden. I Sverige är det nämligen hela lag som tas ut för att representera landet i internationella tävlingar, inte individuella spelare. I en del länder görs uttagningen till landslaget på samma sätt som i andra lagsporter – man plockar spelare från olika lag. nbsp;
– I Sverige tror vi inte på blandade lag, och det har ju fungerat ganska bra hittills, säger Elina och syftar på de internationella framgångarna med OS-guld på damsidan både 2006 och 2010.

OS-gulden har vunnits av lag Annette Norberg. Hennes namn återkommer ofta under samtalet med Elina och hennes lagkamrater. Under SM-veckan vann de mot dem en gång, men de förlorade också en gång. Resultatet blev att de kom på femte plats – en placering som de delade med det andra damlaget från Uppsala.
När det inte är SM tränar de nästan varje dag, trots att de inte har någon tränare.
– Vi försöker få ihop tre curlingpass i veckan, men det är sällan vi lyckas samla hela laget. Sedan kör vi omkring tre fyspass i veckan också. nbsp;
Match spelar de ungefär var tredje vecka. Elina säger att hon gärna skulle spela mer, men att ekonomin och tiden sätter stopp. Som student tycker hon att det går bra att lägga så mycket tid på curlingen – hon kan planera och lägga upp sina dagar som hon vill. Men det är klart att det händet att krockar. nbsp;
– Ibland kanske jag får missa en tenta och skriva omtentan i stället, säger hon. nbsp;
På det sättet har hon tagit sig igenom tre och ett halvt år av studier. Även om det tar mycket tid så tycker hon att det är värt det. Enligt de som är aktiva är curling en sport för alla åldrar och Elina har svårt att tänka sig att hon kommer att sluta i första taget. nbsp;
– När vi var i Östersund i förra veckan berättade de att deras äldsta spelare är 94 år, och fortfarande ute på isen.

nbsp;